Allmänt om träning,  Cykel

Åt pipsvängen med pepptvånget.

IMG_0736

Fast det där med att lera ner sig är ett undantag.
Du måste testa det. Vad dina solskenspolers än säger.
Cross är liksom essensen och så får man ett härligt tomt face efteråt :D

God morgon folks! En sak slår mig om och om igen och även om tanken riskerar bli ruggigt impoppis i de peppare träningskretsarna så måste jag ändå få ut den.

Helt seriöst – måste man alltid peppa sig själv och och andra till att göra sånt som tar emot, fast det tar emot gång på gång på gång? Vad fan finns det för nytta med det, helt ärligt? Får vi ens betalt för det? Om nej, varför i hela friden måste vi tvinga oss till det? Och går det tråkiga verkligen inte att ersätta med något annat lite roligare och kanske lika mycket eller till och med ännu mer (eftersom man då har roligt på köpet) effektivt?

Ta mig och morgonträningen till exempel.

Jag verkligen hatar att gå upp och träna (eller jobba, eller umgås, eller ens vara) supertidigt på morgonen. Det spelar ingen roll att jag har jobbat inom 6.45-16.00-byggbranschen. Det gör ingen skillnad att jag har glada träningsvänner att joina om jag vill upp och träna före jobbet. Inget av mina cyklar, träningsredskap eller kaffesorter förändrar det faktum att kroppen helt enkelt inte funkar så. Går jag upp säg 7 och har gott om frukost- och sminktid på mig – fine. Men innan dess? Väck inte den nallen som sover säger jag bara.

Och så kommer det där träningsetablissemangstrycket. Upp och morgonträna! Upp och morgoncykla! Så härligt! Så gott med frukost efteråt! Så skoj att känna att man har kommit igång! Så kul!

Men även om jag förstår att man kan tycka så och vill hålla med så gör jag ju inte det innerst inne. Jag har peppat mig själv. Jag har bloggat, jag har skrivit upp, jag har försökt. Och försökt. Och till och med haft små sting av dåligt samvete när jag läst om andras morgonträning. Men min kropp strejkar.

Men – här kommer det där med att man tränar och tävlar för att man har kul.

Som stolt amatörtävlingsidrottare är jag en fri fågel men också en person med ett heltidsjobb och andra måsten och icke-måsten att sköta förutom träningen. Jag har mina mål och jag gör mitt bästa för att komma dit – även genom att utsätta mig för det jobbiga och självklart genom att ständigt flytta mina egna gränser (för fy så tråkigt det vore annars!). Men helt ärligt – hur mycket bättre cyklist blir jag genom att göra avkall på min sömn för att vålda upp mig i ottan för att sedan visserligen göra en pepp och grym grej men sedan må som en bakis fluga på kvällen när jag ska köra mina riktiga intervaller? Det är en sak när man är på säg Mallis en hel vecka – man gör inget annat än sleep eat ride repeat och har råd med att gå upp sex och lägga sig nio – men i vardagen så vill jag vara pigg och närvarande både i min tjänst, i mina relationer och i träningen.

Alltså – jag behöver inte alltid ha kul och lättsamt under träningen – nej, inne i momentet får det gärna vara kämpigt, drygt och hårt – men jag vill ha ett kul och effektivt träningsliv.

Så istället för att ge mig själv dåligt samvete och hålla på med annat själsligt bajs ursprunget ut infosamhällets vissa baksidor (sociala medier ni vet…) så effektiviserar och förfinar jag istället den träningen som min kropp faktiskt välkomnar. Kanske tar en extra intervall under intervallpasset. Eller lägger på lite mer vikt på gymmet. Eller gör lunchen lite längre en lugn arbetsdag. Eller gör söndagsdistansen lite längre – eller kör dubbla pass just på helgerna då det faktiskt finns både tid, ljus och energi till att helt hänge sig åt passionen.

Jag tror i allt iver att göra rätt och utmana oss själva så glömmer vi ibland att vi faktiskt är fria att utforma våra egna framgångs- och balansvägar. Och att det finns ett stort antal olika sätt att utforma sin träning på och bli starkare, snabbare och fridfullare på köpet. Det vet såväl amatörerna som proffsen som proffsens tränare.

Trots att man saknar en wattmätare.

Trots att man ibland glömmer pulsbandet hemma.

Trots att man äter vitt bröd.

Trots att det känns som att alla utom en gör på ett visst sätt.

Åt pipsvängen med alla utom en-tänket.

Du är din egen en, du är din egen QOM. De ska få inspirera dig och lära dig, men de får aldrig peppa ner dig. Gör det du mår bäst av så vinner du redan där över de mentala demonerna.

Puss.

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

9 Comments

  • Erik

    Jag tänker att man gör det för karaktären. I alla fall när det kommer till väder, jag tror man blir starkare i dåligt väder. Och rätt vad det är står man inför ett mål eller “måste” med sin träning och då kan det vara fint att ha med sig hur man vinner mot sina egna denoner.

    • Katja

      Absolut. Ibland måste man bara göra en viss sak. Som t ex pallra sig upp tidigt för att träna eftersom det är enda ggn denna dag man hinner träna. Eller köra ute i regnet fast man avskyr regn. MEN – det betyder inte att man ska göra det man verkligen ogillar till ett återkommande inslag i ens träningsliv om man kan modifiera det eller byta ut till nåt roligare. För hatar man regn t ex så tror jag man får ut mer om man hellre tränar hemma/på spinning 5 dar/v än regncyklar 1 dag/v. Hoppas du förstår mitt tänk där :) Det är stärkande med motvind – men ibland krävs det lite medvind för balansen <3

  • Helena Enqvist

    Du, vilket bra inlägg! Klokt och så sant. Någonstans är ju de flesta motionärer med “vanliga” liv på sidan om en mer eller mindre seriös träning/träningssatsning. Det finns liksom inte oceaner av tid att träna, vila eller äta i kapp sig hur gärna man än vill.
    Det är så lätt som du skriver att dras med i allt, jag har helt plöstsligt fått dåligt samvete över att jag numer inte kör trainer alls utan i stället cyklar utomhus (rätt festligt med tanke på att förra året hade jag dåligt samvete över att jag INTE tränade utomhus). “Alla” kör ju testcykel i parti och minut och det är ju så man blir bra. Jag fladdrar omkring med skidor, cykel och gym och försöker få i hop det och tycker ju att alla andra är så mycket bättre. Fast egentligen vet jag ju att det inte är så, jag lyckades ju sy i hop ett bra ben till sommaren som gick. Träning ska vara roligt, som Erik skriver behövs även lite pannbensträning också, misärpass stärker i bland men inte alltid.
    Sedan så har jag faktiskt lärt mig att uppskatta morgonträning, men bara en gång i veckan. Mer än så pallar jag inte, jag måste sova. Ambitionen var dock att springa till jobbet, men icke. jag låter det bero.
    Tack ännu en gång för ett bra inlägg som jag ska ta med mig!
    Helena Enqvist har precis bloggat Min stoltaste träningsögonblick

  • Stefan

    Alltså, du har fel..

    Det behöver inte alls vara kul det man håller på med, men det måste alltid vara stimulerande.

    • Katja

      “Alltså – jag behöver inte alltid ha kul och lättsamt under träningen – nej, inne i momentet får det gärna vara kämpigt, drygt och hårt – men jag vill ha ett kul och effektivt träningsliv”.

      Ett liv är alltså en samlad bild av alla mina träningar.

      Jag förstår vad du menar med stimulerande och det är klart ett vidare begrepp än simpla “kul” men det är en tolkningsfråga. Jag tror du innerst inne förstår vad jag menar.

  • Märta

    Detta inlägget får mig att vilja skriva “Word!” fast jag egentligen tycker att det är ett lite töntigt uttryck. Men skitsamma, jag gör det iallafall. Word!

    :-)
    Märta har precis bloggat Mäh

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.