Cykel,  Katja älskar musik

Perks & problems of being a cykelspeaker

speaker_groopencross

Camilla och jag hjälps åt att prisa crosseniorerna
(Foto Jim Carlsson)

Ibland ställer jag upp som speaker under cykeltävlingar. Det är både skitskoj och lite pirrigt, speciellt på morgonen innan stämbanden är uppvärmda och man känner sig mest som en tönt som glider runt där och är sådär klämkäckt glad medan alla andra nyvakna stackare försöker hinka i sig så mycket kaffe som möjligt för att överleva racet med hedern i behåll. Men sedan – när Tommy (ljudteknikern och en urtrevlig man, har perfekt timing och avläsningsförmåga) fått ordning på maskineriet, rundgången är eliminerad och jag har lyckats bryta isen med en första freudiansk felsägning – ja då är det hur mysigt som helst av speaka, i alla fall om man som jag gillar snacka cykel.

Men speakermedaljen (den bildliga alltså, man får ingen medalj som speaker, det får bara de i nybörjarklasserna) har två sidor. Så voilà – här är de, perks & problems of being a cykelspeaker.

Perks ⇑

* Man får spela bra musik. Det är egentligen den näst största anledningen till varför jag ställer upp. Jag är ju tjejen som alltid tigger om att dja på festerna och som inte står ut med att inte upplysa mina stackars vänner om den där grymma skivan. Precis som när jag ska leda spinning så är jag noga med att välja rätt låtar för en tävling. Låtarna ska vara peppiga och igenkännande (där får jag oftast kompromissa eftersom jag själv lyssnar på en hel del musik som av etablissemanget inte riktigt klassas som igenkännande) men ändå inte irriterande. Man ska känna sig stark och oövervinnelig när man racear till bra musik – men det ska också vara soft för publiken, funkisarna och andra som inte tävlar. Här är Groopencrossens officiella set.

* Man får hänga och snacka med braiga människor, både interna och externa.

* Man får se en massa snygga cyklar och spana in alla heta cykl… Äsch, bara man inte kommer av sig och börjar bli ytlig mitt i allt men fasiken så svårt det är när någon kommer inrullandes med perfekta gears och seniga ben to die for och man ba hej, här in på varvningen kommer Bertil Bertilsson som kör för CK Ystad ungefär.

* Man får ge rösten (och micen) åt alla som bidrar till tävlingen och cykelsportens utveckling – och inte minst till dem som annars inte gör sina röster hörda. Man får bidra till att göra sporten roligare och mer nyanserad.

* Man får lära sig mycket om platsen, tävlingen samt om de olika cykelklubbarna. Och ju mer påläst är man desto roligare blir det att kommentera!

* Man har ständigt nära till fikakiosken. Till skillnad från de tävlande får man som speaker sällan soppatorsk.

Problems (nåja, snarare utmaningar)⇓

* Man hör sin egen röst, en sjukt märklig känsla för alla som inte har sång som yrke. I det ingår att man hör alla de gångerna man gör bort sig och kallar elit-Elias för Ellen, en långhårig pojk för tjej (Katja, breaking gender borders since Rocklunda XCO 2014), Jens för David och David för Jens, trafikstockning för förstoppning osv verbala plumsar. Nåväl, no Ellen no cry av det ändå känns det som.

* Man ser inte hela banan för ljudet finns inte överallt :(

* Om man ska vara med och tävla själv (vilket jag inte gjorde den här gången ty förkyld) så blir det ruggigt stressigt, bara hinna kasta i sig maten, byta om, värma upp… Med andra ord bör man inte riktigt ställa upp som speaker om man vill satsa på en egen bra placering.

* Man är beroende av att hela tävlingsorganisationen funkar. Det är inte kul när det saknas listor och information, när man känner sig otydlig eftersom hålltiderna ändras hela tiden osv. Men det gäller att snabbt finna sig i det hela och på ett glatt sätt be om ursäkt och göra om och göra rätt. Och jag har ju haft en sån jäkla tur som bara speakat på tävlingarna där alla, verkligen alla engagerade gjort sitt bästa för att hålla racet ihop.

* Det kan bli smått pinsamt när man glömt knäppa av micen när man högt deklarerar att man är dålig i kistan för sin okänsliga polare som glatt går in på detaljerna medan man i ren panik försöker leta på den dära ljud av-knappen.

* Man blir knäpp på att försöka hinna para ihop nummerlappen med rätt cyklist på startlistan, kan inte folks sluta cykla så fort och börja defilera istället?

* Man bli så extremt sjukt cykelsugen så det värker i kroppen ens. Men – det är väl kanske en positiv känsla? Mer racepepp nästa gång.

Hurdan är en bra speaker eller kommentator tycker ni? Puss!

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.