Tår är överskattat, eller dagens köldkörning.

Idag vaknade jag helt slut och kinkig men bestämde mig ändå för att ge träningen en chans. Jag längtade ju ändå ut. Äntligen ut, kippade efter luft, efter vägfrihet. Fan jag älskar min familj men fyra dagar utan cykling, det är ett under att jag minns hur man växlar på en cross. Eller okej, jag mindes inte riktigt. Fast det berodde kanske på att jag hade kört min campa-racer på trainern igår. Crossens drivs ju av SRAM. Och är singelkassettad… Skitsamma! Med mig hade jag Tony och vi hade varsin superthermos som jag tipsade om i förra inlägget. Jag hade ett extraunderställ. Som vanligt vändes lungorna ut och in, det skar i halsen vid varje inandning och jag svettades floder den första halvtimmen. Så himla typiskt och onödigt när det är minus tretton ute. Min kropp är hemsk på det sättet – den kräver brutalt lång uppvärmningssträcka – trettiofyra km brukar jag kallt säga sommartid (i klunga) – ungefär en halvtimme-fyrtio minuter vintertid har jag märkt. Efter det kan jag typ köra hur långt som helst. Men idag kom vi iväg rätt så sent. Och jag hade noll krut i benen. Och frös något om tårna. Ja, det var helt enkelt inte min dag idag. Men ute var det wunderschön och när jag sa hejdå till Tony vid nåt random fint vägskäl (han skulle ta lite andra vägar hem) så var min mojo uppe.

Jag var alltså uppvärmd och redo för minst ett par timmar snöskoj till. Var inte ens särskilt hungrig. Tuffade på och bildade snömoln efter mig som ett annat litet lok. Slirade lite extra än här och än där och njöt. Men så började tårna frysa mer och mer. Och lite till. Ingenting hjälpte. Varken studs på cykeln eller hopp eller tårörelser eller någonting. Vilket ju inte var så konstigt – jag kör ju inte med några vinterskor (än) utan med vanliga mtb-dojs med raphas neoprenöverdrag över. Funkar tydligen ner till minus fem ungefär, sen är det kört. Bajs. Var alltså tvungen att ta mig i hamn snarast möjligast och vreds i små plågor i duschen då tårna väcktes till liv på ett ytterst smärtsamt sätt (alla ni som nästan frusit av kroppslemmar vet säkert hur det känns).

Imorgon ska jag testa köra med ett par tåvärmare som jag får låna. Ska bli spännande. Kom gärna med tåvärmningstips. Jag vill liksom behålla mina tår tills jag har ett par rejäla vinterdojs…

Puss och Strava!

4 kommentarer

  1. Mats Holmberg said:

    Starkt jobbat, Katja!
    Såg WC i Cyklocross idag. Väntade mig nästan att se en rödlätt hårtofs sticka ut från hjälmen på en VCK-klädd cyklists…..

    27 december, 2014
    Reply
    • Katja said:

      Tack Mats :) Jaså! Nä dit är det ett tag ;) Haha det vore kul, man kanske kan köpa in sig i en WC-tävling nån gg? ;) Då syns man iaf i starten…

      29 december, 2014
      Reply
  2. Jonatan said:

    Vinterskor (emweåttioettor) är bland det bästa cykelrelaterade köp jag gjort. Genast lättare att hålla värmen i fötterna. Men innan det experimenterade jag rätt mycket med de vanliga skorna. Största köldbryggan är genom klossen, helt klart. I mina skor var det en metallplåt direkt under orginalsulan. Denna leder effektivt upp kyla från pedalen. Den bästa enskilda förstärkningen är därför en extra sula av riktigt tjock typ.

    29 december, 2014
    Reply
    • Katja said:

      Intressant detta med klossen. Jag fryser ju mest om tårna men kylan stiger säkert upp från sulan och sprider sig ut till tårna… Problemet med de skorna jag har nu (vanliga mtb-skor) är att de på köpet är otäta samt ”bara” 1/5 storlek för stora. Dvs. kan inte trycka hur många lager som helst dit. Men egentligen – ändå helt okej, tar typ 2 timmar i -9 innan jag fryser. Men överimorgon får jag förhoppningsvis mina vinterskor som jag önskat mig i födelsedagspresent :D Också NW Celsius Artic GTX, hoppas de duger…

      29 december, 2014
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge