Okynnesjordklump?
Nä. Love of mud.
Fan hösten är kort så kort vill inte nysa bort den!
Hej. Tuggar på blåbärsremmar och deppar lite.
Jag är så himla, himla trött på att vara sjuk. Det bröt ut för exakt tre veckor sedan och jag har inte riktigt blivit bra än. Dessutom är den här versionen av förkylningen av den luriga typen att den kommer tillbaka just när man tror att man äntligen är frisk och kan sluta mellanmjölka utan får äntligen, äntligen köra tyngre utvecklande träning igen.
Min träning har alltså under de tre senaste veckorna varit pinsamt sporadisk. Förra veckan kom jag någorlunda igång med ett gäng lugnare, tekniska crosspass måndag, tisdag, onsdag men så kom de dära två race i Alingsås i helgen och ja, helt ärligt borde jag egentligen avstått dem till förmån för soffgos med min mjukispanda eller typ, lugn promenad iklädd yllefrotté från topp till tå. Men nej, här skulle det tävlas. Jag ångrar i och för sig inte det eftersom jag hade superkul – men nu får jag betala ett lite väl högt nysigt pris.
Igår – påhejad av mina allvetande <3 läsare – tog jag dock mitt förnuft till fånga och avstod all slags konditionsträning. För att inte bli galen på mig själv (stolt medlem i träningsnarkomaner united, ni vet) cyklade jag ner (så sakta jag kunde, lovar) till stan och deltog i ett sömnigt yogapass på Friskis. Alltså det med att andas i takt med instruktören, så svårt! Lyckades väl få in ett par rätt lagom till passets slut. Bakom salens glasvägg utövade några explosiv styrketräning och jag blev inte alls avis, inte alls.
Idag vaknade jag i alla fall utan vare sig slem i halsen eller snor i snoken! Vågar knappt tro att det är sant. Smårethostar lite fortfarande men känner mig inte längre sjuklig. Blir det inte värre till kvällen så yllefrottéar jag min skalle och tar ut crossen eller mtb:n på lite lugnt rullmys. Inte ska en flicka år tvåtusenfjorton lida cykelsaknad för länge.
Puss!