Hej från gurkstan dränkt i festligt höstljus!
Stålis har fått en lillasyster.
Jepp ni hörde rätt – min första någonsin icke-damtralla som inte är en han.
Surris heter hon och är en Specialized Sirrus Disc i lacken Cast Berry/Mint.
Men varför en himla racehybrid nu, undrar ni säkert.
Varför inte fortsätta pendla med Stålis?
Varför en step through-ram?
Och varför i hela friden ett rakt styre på en icke-mtb?
Ty Stålis är ett tungt himla as som gör sig fint när man inte har bråttom någonstans och är solo på en lerig skogsväg.
Ty jag äger ingen bil utan sköter alla transporter – både av mig själv och av min plutt – cykelmässigt och då spelar minsta lilla kilo in.
Ty det är rejält opraktiskt med ett högt överrör när man lever och vardagscyklar i klänning eller kjol.
Surris är med andra ord en ganska lätt, mycket rapp och lika delar praktisk som sporty chiq pendlarhoj för en cykelmorsa som en annan.
Fast det där med rakt styre… Får se hur länge jag står ut med det innan ett bockstyre (med allt vad det innebär) åker på. Än så länge känns det lite mainstream men ändå rätt kul
särskilt om den dära genvägen över leråkern vid Vrånga ^^
Välkommen in i stallet Surris!
(Och oroa er inte för Stålis. Han är förstås kvar som en tålig vägfinnare och en allt-i-allo traktor)