Hej, Anna här. Det här blir ett lite halvlångt inlägg. Jo, för jag har vaknat ur idet.
Jag har befunnit mig i en liten privat bubbla i fyra månader. Inom ramen för bubblan har jag åkt till olika folkparker och dansat till live-orkestrar med namn som Blender och Zlips. Japp, jag har sysslat med nåt så simpelt som gammal hederlig bugg! Det känns fantastiskt att få föra denna anrika danstradition vidare.
Jag har också flyttat ut från en lägenhet med balkong i stadens utkanter till en annan lägenhet, utan balkong, innanför cityringen. Den är skabbigare, har o-charmiga smutsfläckar på badrumsgolvet och är belägen högst upp i ett hus på kvarterets sunkigaste gård – men den är MIN.
Och den ligger vägg i vägg med en cykelmek.
Jag har också fyllt min tillvaro med ångest inför Öppet spår. Det beror på att jag, i likhet med många andra knäppskallar som anmälde sig efter förra vinterns gudomliga snötillgång, knappt hunnit stakträna. Men med lite klister, blåbärssoppa och rätt psyke kommer man långt, ja ända in i Moraparken faktiskt. Jag avslutade turen med en praktvurpa i sista backen efter bron och stakade mig in i mål på reservkraft. Det var sjukt jobbigt. Jag var sur. Jag vägrade le mot kameran.
Så igår körde jag mitt sjätte cykelpass för säsongen.
ETT.
Men det första tog jag 8 mars, på dagen fyra månader efter att jag ställde av cykeln i fjol. 8 mars-passet var för djävligt, som premiären ska vara. Psyket ville inte, och inte benen, och muppstyret var för aero och allt var liksom fel. Till på köpet: vårvindar från helvetet. Två konversationer förgyllde dock passet:
Konversation #1:
Klungcyklist på Bianchi:”F-n, Rytternevägen är fin nu när den är omlagd men den känns smalare, eller?”
Jag: “Ja eller så är det vi som har blivit bredare under vintern”
Konversation #2, i vilken jag bekantar mig med en Fredrikshofare, nyinflyttad från storstan till Västerås:
Jag: “Trots att jag har bott här i snart tolv år så har jag inte lyckats plocka upp dialekten”
Hofaren:”Det gör inget.”
TVÅ.
Den 9 mars lockade jag med mig Hanna ut på finrundan över Vångsta-Barkarö. Solen sken och vinden höll sig lugn. Hanna berättade om en sorts smörgåspapper som kunde återanvändas hur många gånger som helst och tyckte att det skulle passa för mig att förvara cykelkakor i. “Det vore väl bra för miljön”, sa Hanna.
TRE OCH FYRA.
Sen kom saker emellan och först nu i veckan som gick kunde jag ta pass tre och fyra, och nu i helgen pass fem och sex. Trean och fyran var bara för ljuvliga. Jag har ju 48 km till jobbet i Eskilstuna, och ibland cyklar jag, mest för att jävlas med kollegorna. Jag kommer till morgonmötet, nyduschad och rosig om kinden, när nån annan har varit vaken med ungarna halva natten eller stressat i nån bilkö. Så trean och fyran var landsvägspendling till och från jobbet, uppdelat på två lika soliga, vindstilla dagar. Nåt ska en ha för att en åker tåg över Mälarsundet dag ut och dag in, som jag skrev på facebook den dagen (det som inte förkunnas där har inte hänt, eller?). Sträckan Västerås-Eskilstuna måste vara Sveriges vackraste, näst efter Kiruna-Riksgränsen. Och jag som tjatar dagligen på att folk ska cykla till jobbet kunde äntligen få börja föregå med gott exempel igen! Nästan dags att anmäla sig till en sån där trevlig kommunal cykla till jobbet-utmaning som brukar dyka upp så här års.
FEM.
Femman var i lördags. Vi drog till Köping under Mattias ledning och han lät oss njuta av Västmanlands ljuvligaste fik: Skeppshandelns stenugnsbageri. Det gick i ett huj dit, och hem. Klungan var tajt i färdriktningen men lite dragspel i sidled. Bra ändå för att vara premiären för många. Det var soligt ända in i skymningen och en tapper skara på fyra avslutade passet med en svalkande styrketår på det köttiga haket Kajplats 9 i hamnen i Västerås.
“Välkomna till vår restaurang! Vi vet att köttkonsumtionen har ökat med knappt 50 procent i Sverige sen 1990 och att jorden har feber och att våra barn knappt kommer ha nån snö att kasta snöboll med på grund av det, men va fan, kött är gott!”
SEX.
Och så sexan i söndags. Omställning till sommartid stal en timmes sömn men jag hängde på medelklungan som gick under Nisse och Cajs stabila ledning mot Enköping. Nisse drog upp riktlinjerna. Vi blev tio cyklister som trampade till konditori Drott på två röda. Eller flög vi? Nuddade vi marken?
Jag blir osäker.
Väl på Drott mötte vi snabbgruppen. De såg peppade ut, nyfikade såklart, nån var barbent. Jag besåg dem med aktning och slog mig ned vid ett bord med en ny cyklist som hette Anders. Anders hade uppenbarligen handlat cykel från samma konkursbo som jag för fyra år sen. Han hade kvar originalsadeln, den fruktade platta rumpdödaren, respekt!
Nisse serverade påtår vid borden. Vi svävade hem.
Och jag kom på mig själv med att tänka: snart är det kanske dags att börja fundera på om en möjligen skulle kunna överväga att smyga sig in i snabbgruppen. Men bara kanske. Och bara en liten stund.