Blogg

Fan, inget upphetsande över morgondagens väderprognos.

Lördagsväder i Västerås

Hoppas i alla fall på en liten cykeltur. I värsta fall får det bli “vardagscykling” med lite (cykel)prylsshopping som mål. Hoppas att ni får bättre väder på era respektive orter!

Helvete.

Har dragit på mig urinvägsinfektion, igen.

Kära cyklistor: vad ni än gör, cykla aldrig i kylan med “glugg” mellan jerseyn och cykelbrallan. Kör på bibs. Ha en extrastor tröja. Vad som helst. “Gluggen” är raka vägen till urinvägsinfektion alternativt korsryggsbesvär.

Är inte alls avis på P:s ultralätta Canyon-MTB som han ska ut och leka med imorgon bitti ifall det inte blir nåt “racer-väder”. Inte alls avis…

Jag har ett gäng utemöbler på min balkong. Snygga, gedigna utemöbler i trä. Gillar dem starkt. Enda dryga med gänget är att det måste oljas in, ni vet, före säsongen. Nu är jag en lat krake. Eller inte lat egentligen, men har alltid svårt att komma till skott med att pyssla med saker. Men när jag väl är igång, då jävlar! Men som sagt, behöver den kicken. Behöver någon som drar ihop ögonbryna och bestämt säger Skärpning Katja, nu får du fanimig olja in dina satans utemöbler så att de inte torkar in (eller vad utemöblerna nu gör utan olja).

Åh, vilken cool idé!

Fredrikshof-Vilma på den snygga cykelbloggen Snabbare, starkare, snyggare har postat ett roligt inlägg där hon lagt upp bilder som illustrerar hennes pendlingssträcka (till jobbet, antar jag?).

Inspirationen till idén fick hon från Öijers blogg.

Nu sitter jag redan vid mitt skrivbord på jobbet och har därför svårt att posta några bilder, men nästa gång jag cyklar till jobbet så ska det banne mig tas snygga foton! Risken är dock stor att jag väljer en extrasnygg sträcka just för sakens skull… Men det är i sig inget fel heller.

Underbar bukt i Porto Cristo, Mallorca jag var tvungen att fota, uppe på mitt liv brantaste stadsbacke någonsin.

En söt gata i Alcudia, Mallorca.

Nåt säger mig dock att mina pendlingsvyer i kära industristaden Västerås inte riktigt motsvarar mallorcabornas pendlingsvyer… Jag undrar om det någonsin går att tröttna på berg och havsbrus?

1. Min läckra Specialized Dolce 2. Sol = värme 3. Ett av favoritcaféer Kalle på Spången

Men se där… Visst finns det nåt som inte riktigt känns rätt på denna idylliska bild? Ja just det! Flaskstorleken! Ajabaja. Men undertecknad är en törstig jävel och har inte riktigt lyckats komma till skott med en andra flaskhållare. Så – i dagsläget kör jag med en överdimensionerad bidon! Cipolini hade varit smått besviken…

Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vilken träningsklocka jag ska ha. Därför kör jag så länge med min iPhone.

Det finns ett antal olika appar och nyfiken som jag är har jag testat en hel del… Än så länge är det Endomondo som har högst betyg – trots röstcoachens tantiga något myndiga stämma. Runkeeper har egentligen samma funktioner och dessutom snyggare röst på röstcoachen men jag har fastnat för Endomondo…

Nu har jag även upptäckt (och köpt, 7 kronor) Garmin Fit och körde en provrunda med appen igår. Eftersom jag är väldigt inne på att skaffa mig en träningsklocka från just Garmin så tänkte ja, vad bra, då kan jag ju börja samla min data på ett ställe! (I och för sig så har jag ju ett konto på Funbeat som också har en egen GPS-app… Hm… Men men… Man kan väl inte få nog av snygga träningsappar?)

Är i alla fall rejält besviken på Garmin Fit – förväntade mig mycket mer!

Dels så saknar appen autopause-funktion. Hallå, det är ju den viktigaste funktionen enligt mig! Man stannar, man pinkar, man dricker, man kanske handlar, och usch vad jobbigt det är att behöva stänga av och slå på appen varje gång… Avsaknaden av auopause resulterade i att min cykeltur hem gav mig en medelhastighet på runt 15 km/h – för att appen var igång under tiden jag handlade mat på Coop.

Som ni ser finns det inte speciellt många inställningsalternativ att välja på… Och var är röstcoachen?

Sedan finns det enbart fyra sportalternativ att välja på… Irriterande ogenomtänkt. Visst, jag kan väl skriva in något eget väl inne på mitt Garmin Connect-konto, men hur kul är det att se att jag ägnat mig åt “Annan” i 5 timmar förra veckan?

Till appens fördel har den väldigt snygg design. Fina färger och tydliga träningsdiagram.

Tyvärr väger den snygga designen inte upp de många bristerna som enligt mig gör appen föga användbar för just mina behov. Ikväll tänkte jag testa Funbeats egen app – trots att den också verkar sakna autopause 🙁 Annars får jag hålla mig till Endomondo tills jag köpt mig en “riktig” träningsklocka.

Specialized S-Works, iskall Cola och strålande sol i Petra, Mallorca

Hur tufft det än är – tänk på att belöningen är nära, vare sig det är en iskall dryck (ifall det är varmt ute), en het dusch (ifall det är kallt ute) eller helt enkelt den där känslan som gör att man somnar så satans gott på kvällen.

Mallis vår 2012.

25+ ute. Dryga, långa backar på den smala, torra vägen upp till Petra.

Jag, ensam med cykeln, vinden, fåren på finkornas betesmark som omringar mig. Och Lana del Reys Born to die och Blue Jeans i hörlurarna.

På slätan. I nerförsbacken.

I uppförsbacke – punk, ska och så lite glad pop. Kämpa kämpa.

Men sen – belöningen. Sammetsrösten som smeker hjärtat.

Jag kommer aldrig att glömma känslan av när hjärnan trampsteg efter trampsteg töms på tankar, blir lätt, kommer in i samma rytm som kadensen, svetten rinner ner från pannan, ner mot munnen, slickar mig om läpparna. Ler mot solen och mot nästa backe.

Under denna timma, jag är helt fri.

Jag går från born to die till born to fly.

Jepp, så är det.

Så länge min rygg har varit “paj” har jag inte varit till nån större tillgång i klubbens klunga…

Därför har de senaste cykelturerna genomförts i ensam tystnad.

Visserligen trivs jag med att cykla själv – men det ibland, inte för att jag måste.
Jag har saknat mina “gubbar”, småsnacket, ledarens hojtningar, att kunna vila benen emellanåt (wheelsucker, you know). Dessutom är jag förbaskad dålig på att få upp motivationen på egen hand. Jag behöver en grupp som tar tag i mig.

I korta drag så råkade jag skaffa mig en lättare variant av ryggskott i vintras när jag tog i lite för hårt när jag åkte längdskidor. Detta resulterade i elektrisk, dryg smärta i nedre korsryggen både vid längdskidåkning och landsvägscykling. Efter många om och men samt försök att rätta till problemet på egen hand (lite stretch, lite jogging, lite tankearbete) så bokade jag tid hos en naprapat här i Västerås.

Samt sänkte sadel ytterligare (panschis-varning, jag vet, men vad fan ska jag göra? Den får vara larvigt låg så länge ryggmusklerna är svaga…)

Och se!

Kände knappt av ryggsmärtan under söndagens 3,5-milarunda (inte lång, jag vet, men vanligvis kommer smärtan efter ca 1,5 mil och sätter stopp för fortsatta åtaganden – om jag inte stannar varannan km för att vila…).

Idag ska jag göra ett värdigt försök till gruppträning med min klubb VCK.

Jag håller verkligen tummarna för att ryggen håller idag.