Blogg

Hej!

Idag vill jag tipsa om en något annorlunda cykelblogg – Bikeyface – som drivs av en otroligt kreativ cyklisttjej.

Vardagliga (cykelrelaterade) betraktelser illustreras med hjälp av egenhitade bilder som innehåller en massa humor. Så om ni då och då tröttnar på den mer seriösa cykelsportsrapporteringen så tycker jag ni lätt ska svänga in på Bikeyface. Smileyface är garanterat! 🙂

Här nere ser ni ett urval av bloggens comics.

På temat cykelbyxor…

På temat cykellooks…

På temat rött ljus (spana även mitt inlägg på temat)

På temat “övriga trafikslag” 😉

Alla bilder är skamlöst snodda från Bikeyface.

Ibland är de enklaste metoderna effektivast. Voltaren gel plus (tråkig) vila så kanske jag kan cykla på egen hand ihelgen och kunna köra med klubben på tisdag nästa vecka. Peppar peppar!

Hej.

Idag vill jag skriva om ett jobbigt ämne för alla oss som inte bara cyklar i sportsyften utan även i transportsyften. Idag vill jag prata om cykelhat i tätorter (cykelhat i sportsammanhang à la kommentarerna under denna artikel är ett ämne i sig).

Nu är det ju lite så att cykelhat (precis som blogghat och mammahat) är ett ord som tillkommit i mediala sammanhang – just för att dagens informationsmättade samhälle måste ha ord som hat, sex, naket, [skriv in valfritt könsord] o d för att haja till. Låt gå. Jag är med. Jag är med på att ingen få egentligen hatar cyklister men att agg mot cyklister är ett etablerat, allmänt och tja, ganska så vanligt förekommande fenomen.

Men. Det finns en sak som jag inte riktigt är med på.

Och det är att det har blivit så pass legitimt att hata störa sig på cyklister att en annan till och med känner att hallå, ska jag skämmas lite? utan att ha något att skämmas för.

Ni vet, det där skämtsamma uttrycket Allt är cyklisternas fel! Artiklar som denna och denna kryddar bara lite extra på den gamla fördomen. Istället för att se infrastrukturen som en helhet till för samtliga medborgare pekas enskilda grupper ut som bovar i dramat. Sanningen är att våra moderna stadssystem är byggda av och för dem som besitter köpkraft stor nog för att bära upp dagens ekonomiska system (läs: bilister alternativt shoppande (!) fotgängare). Fine. Det gäller att tänka tillväxtmässigt. Men – det håller inte i längden och det har cyklister, om några, insett.

Hur ofta ser vi artiklar om att bilister väcker hat men att de får skylla sig själva? Varför måste artikelförfattarna poängtera att cyklister klär sig i lycra? Varför är det så provocerande med cyklister? Jag har några teorier. Ni får antingen hålla med mig eller förkasta dessa.

• En gammal (alltså icke-min) teori kring varför människor beter sig annorlunda när de sitter i en bil än när de vistas i offentliga sociala sammanhang handlar kortfattat om att människor som sitter i en bil känner sig skyddade. Bilen förlänger deras revir från att bara vara hemma till att transportera dem. Det må vara en tunn plåtvägg som skiljer dem från den resterande mänskligheten – men revirkänslan finns kvar. Min bil – mitt slott. Men, vad har det med cyklisthat att göra? Jo. Rent traditionsmässigt sett tillhör bilen den klassiska manliga normen – även om det idag i Sverige är nästan lika många kvinnor som män som kör bil. På samma sätt som jobbkostymen förvandlar en normativt feminin kvinna till ett mer könslöst karriärssubjekt, förvandlar bilen ägaren till en något mer macho, tuffare variant av ägarens vanliga jag. Cyklister – och speciellt män i tights och lycra och tätt åtsittande plagg (dessa provocerar ju mer än tjejer) – utmanar (mer eller mindre medvetet) normen om hur en man förväntas bete sig och uppträda. Istället för att tufft blänga skyddad av en mur av plåt väljer de att obekymrat ta sig fram på en smal, mekanisk maskin. Cyklister sviker machonormen. Machonormen väljer det tunga, otympliga, stora, funktionsmättade. Cyklistnormen väljer det lätta, enkla, slimmade. Undermedveten irritation från machobilisternas sida är ett faktum. 

En cyklisttyp få stör sig på. Källa

• Cykelbanorna tar plats ifrån gångbanor och bilvägar. Det faller sig naturligt eftersom städerna i grunden är dimensionerade för (kronologiskt sett) 1) häst & vagn 2) fotgängare 3) bilister. Cykelbanorna fanns alltså inte med i beräkningen när städerna byggdes. Och människor är, som vi alla vet, bra mycket mer konservativa än vad man kan tro. Va, ska jag bara ha tre meter att bre ut min suv på när jag hade 4,5 innan? Skandal! Medveten irritation är ett faktum.

• Cyklister är pigga, ser glada ut och motionerar järnet på morgonen när den vanliga medelpellen hatar världen, sitt liv, sitt jobb och sin dotters hamster för att han måste upp halv sex för att knega på nåt otacksamt jobb. Sånt irriterar fett. (Medelpellen är faktiskt liiite förlåten.)

En cyklisttyp många verkar ha problem med. Källa

Tja, jag skulle kunna fylla på med massa fler teorier (det får ni gärna göra :)). Den viktigaste frågan är dock inte att peka ut boven (och skapa ännu mer hat agg) utan att komma fram till ett antal vettiga lösningar som faktiskt håller och spar liv – och landstingsgips. 

Oj. Har varit i smärre affekt, deppat över foten samt kört bil som en galning (i tjänsten). Därav – dåligt bloggande. Men jag lever, om än ett knappt cykelliv. Helvete säger jag bara, helvete. Har i alla fall tagit hem racern (den brukar stå på jobbet för det ligger nära VCK:s mötespunkt för träningstillfällen). Tvättat henne och så. Ska linda om styret imorgon är tanken.

Så får jag en kommentar från min mystiska granne Mattias som verkar en sjujävel på att tvätta!

Nu är det dax igen! Tvätt och rengöring/smörjning av växlar. Jag hatar knastrande kedja!

Mattias! Jag har en lösning till dig! Och inte bara vilken lösning som helst. Den är tysk, tillverkad i Südafrika och heter

SQUIRT

En flaska äkta Squirt.

Och då slipper man kedjefettssvärta på knogarna på köpet 🙂

Igår när jag var ledsen över min dumma fot så passade jag på att drömma om bergen istället (ja, det finns vissa sommarplaner…)

Resultatet ser ni här. En vacker akrylcyklista med medelhavsansikte och vackra kullar i bakgrunden.

Känns bra att någon i teamet håller ställningarna! Här är Peters läckert dirty Canyon vid Gropen*? Antar jag? Rätta mig om namnet på vattendraget är fel 😉

* Gropen, även kallad “Hökåsen-gropen”. Tidigare grusgrop, sedan vattentäkt och nu badplats. Visste-du-att: boende nära gropen fick skattechock när skattekontoret kom på att de bodde nära en strand.

Så förbaskat, förbaskat ledsen och besviken.

Kanske borde döpa om Cykelkatten till Skadekatten eller något liknande muntert.

Från att inte kunnat cykla ordentligt pga. ryggskott till att knappt kunna gå pga. icke-diagnostiserad (än) men likväl extrem smärta i fotankeln (inne i knölen, typ och sprider sig upp och till sidor). Smärtan uppstod i torsdags och vill inte släppa. Jag försöker vila foten så mycket som möjligt och har tejpat om den. La idag nästan 200 kronor på nån smidigare variant av bandage. Jag kan inte gå i trappor utan att nästan skrika av smärta. Jag kan absolut inte ha tyngden på foten, vänsta foten.

Och

jag kan absolut inte trampa på cykelpedal med foten. Den treminuterslånga cykelfärden på damtralla från jobbet till stationen igår kändes som ett tretimmarshelvete smärtmässigt. Tur jag fick vila foten en timme på tåget efteråt.

Jag vet inte hur smärtan uppstod. Förmodligen blev fotleden överansträngd och inflammerad. Nu återstår det vanliga, jobbiga – få läkartid, få foten undersökt, förhoppningsvis röntgad. Sedan – försiktighet och vila?

Mju 🙁

Visst, jag kan trösta mig med coola citat från hjältarna.

I know that when you have an injury you need time – it’s not as if you just suddenly lose your talent (Tom Boonen)

Men tid.

Det funkar förstås för Boonen som har tränat järnet och varit på topp under mesta delen av sitt liv. Det funkar att vila ett tag, sedan är styrkan tillbaka rätt snabbt i och med att det mesta sitter kvar i kroppen.

Men för mig.

Som efter en lång, och dryg väg kantad av smärta, besvikelse och uteblivna mil ska vila – igen – för att hinna träna – när då?

Jag vill inte vila. Jag vill träna. Det är sommar. Det är vackert. Jag har nya cykelskor och en kropp som bara längtar efter att ta sig ut på vägen.

Utanför trappan som leder upp till huset där päronen bor står det en hardtail-bike. Den har stått där så länge vi har bott där, säg över åtta år i alla fall. Cykeln står fastkedjad vid en lyktstolpe. Från början brydde vi oss inte om den utan trodde att ägaren förr eller senare skulle hämta sin cykel. Men ägaren kom aldrig. Och cykeln står där, fastkedjad, än idag. Lite sorgligt egentligen. Den var nästan helt ny när vi såg den första gången. Glänsande fin. Nu ser den ut som på bilderna nedan.

Något måste ha hänt. Man gör annars inte så mot en cykel.

På tåget till Stockholm, hälsa på familjen! Med mig har jag en skön herre, nyinköpt på Pressbyrån 🙂