Blogg

Hej!

Tyvärr är den härliga midsommarhelgen över för i år.
Tur att det finns ett gäng bilder med fina minnen inbakade! Tycker vi kollar in lite midsommarbilder. Självklart med cykling som fokus 🙂

När vi kom till Kussil så började vi med att skåla i en öl och glädjas åt det fina vädret! Då vi var på plats först av alla passade vi på att packa upp våra bikes och ge oss ut på en sightseeing-runda. Jag hade aldrig varit i Hållnäs-trakterna förut och Peter skulle testa sina nya Furious Fred-hjul inför CykelVasan (därav MTB istället för racer).

Vi hade vädergudarna med oss! Turen gick först till Gudinge hamn, vidare till Ängskär och sedan vidare förbi små hamnar, campingställen och andra fina platser. Vad jag njöt av naturen!

Hållnäs-floran känns väldigt spretig, en tall kan lätt stå och kramas med en syrén-buske samtidigt som en orkidé växer glatt bredvid, ja ni fattar – skärgården fast ändå inte. Lite Gotland-feeling blandat med Karelen. 

Man fick nästan lite Mallorca-vibbar när solen sken på som mest. På kvällen grillade vi och softade järnet!

Dagen efter passade vi på att ta ytterligare en cykeltur inför kvällens aktiviteter. Rätt som det var hamnade vi i Skärplinge med ett par wienerbröd och en varsin kall frappe i handen! Jag undrar egentligen hur ofta jag lyckas ta en cykeltur utan att unna mig nåt gott under/efter turen. Det positiva med det sistnämnda är att jag slipper ändra min kroppsvikt i Endomondo-appen speciellt ofta 😉

Framåt kvällen blev det dags för en båtutflykt ledd av de här två herrarna!

Med oss hade vi nubbe, bullar, sillsallad och ett gäng busungar. Ovanför oss hade vi ett gäng ondsinta tärnor som fått för sig att vi ville åt deras ägg. Men inte gav vi upp för det. Så där satt vi i lä och njöt av den fantastiska utsikten och lugnet!

Så här vackert var det.

Efter båtturen blev det dags att bege sig till några bekanta som hade ordnat med en gemytlig midsommarmiddag. Och där blev jag kär.

Det var nog länge sedan jag hade fått gosa med något så lent, ömt, mjukt och härligt. Valpen tog mig med storm. Tyvärr fick jag inte ta hem honom.

Dagen efter bjöd vädret inte på några vidare cykelmöjligheter. Istället gav vi oss ut på en fisketur ute i skärgården! Fiskelyckan var kortvarig – två abborrar och ett gäng spiggar. Äsch, tänkte vi och drog hem och åt en massa sill, rökt lax och annat gott.

På söndag blev det dags för hemfärd. Fast först skulle vi förbi Furuvik och hälsa på Peters kusse som bor där. Sjysst, tänkte jag, då kan jag ju cykla dit så blir jag hämtad med bil väl framme! Några meter efter starten kom dock världens största regnskur, efter en km var jag genomblöt och ynklig och fick vända, byta om och hoppa in i bilen “civilklädd”. Lite tråkigt men inte kul att cykla nästan fem mil dygnblöt och kall!

Åh! – en väldigt fin Midsommar med massa nya upplevelser (och släktnamn, höhö). Nu längtar jag bara tillbaka till klipporna och havet och lugnet. Fast vet ni vad… Om två veckor är det semester och gissa vart det bär av då (och ja, det har med cyklingen att göra)? Det får ni veta alldeles snart! Hoppas ni hade en skön Midsommar 🙂

Såja gott folk!

Västerbottenpajen är klar och ser läcker ut, cyklarna våra sitter fast i bilens cykelhållare, vädret är fantastiskt så jag gör som så att jag

tar mina blommiga gummistövlar (visst är de snygga?) och drar mot Gävle

Glad Midsommar kära cykelvänner! <3

Igår gick jag Björnömilen med en tjejkompis som förutom att vara en väldigt fin tjej även råkar vara en sjujäkla bra löperska (att komma femma på Åvarvet säger en hel del!). Snacket kretsade kring träningsmotivationen.

Träningsmotivation är en svår fråga. Jag kan i alla fall ärligt erkänna att det inte alltid varit naturligt för mig att träna så mycket som jag gör – dvs. nästan varje dag. Hur gör jag då för att hitta motivationen?

1. Min älskade Specialized 2. Cyklistfika à la Katja 3. Glada medcyklistor vid ett fik i Surahammar

Efter många år av olika träningsformer, både inom- och utomhus har jag kommit fram till att jag måste tycka det är kul för att fortsätta. Låter det självklart? Jo, kanske, men hur många gånger gör vi inte saker för att vi känner att vi måste istället för att göra något som fyller samma funktion men som faktiskt passar just oss. Alltså, tränar på sätt som passar mig oavsett vad samhället (eller kompisarna, kollegorna, släktingarna m fl rekommenderar/tycker är “rätt”)?

Nu kommer alla gym-lovers att protestera, men jag har insett att gym, för mig, är något av den tristaste träningen man kan ägna sig åt. Jag får inte ut något av att “hänga” på gymmet. Gymmet har varken frisk luft, gruppkänsla, sköna vyer, spännande händelser eller färggranna fjärilar alternativt fluffiga molntussar alternativt glada bäbisar som vinkar när man cyklar förbi. Visst, gymmet befolkas av folks man kan snacka lite skit med men… Vi har fått en fantastisk natur, så varför gömma sig inomhus?

Men hörni. Detta inlägg syftar inte till att peka ut rätt och fel träningsform. Min poäng är egentligen att du måste träna det som rocks your boat för att din träning ska bli njutningsfull, meningsfull och för att du ska ha motivationen att fortsätta – för börja är vi alla duktiga på.

1. Glada cyklister framför mig vid starten till Västeråscykeln 2. Mr Boonen på omslaget av Procyckling 3. Har fortfarande inte bestämt mig för vilken cykeldator jag vill ha…

Så även om tidningarna skriver att man är en tönt som väljer rullskidor framför iron pumping på stans coolaste gym – screw them. Det är ditt resultat och ditt liv som räknas.

Men motivationen min är inte uppbyggd av enbart det faktum att jag äntligen accepterat “mina” sporter.

Det finns några fler saker:

• Snygg – och bekväm – träningsutrustning. Lyft upp handen den som tycker det kvittar vilken cykel man sitter på efter säg… sex mil. Plus så är jag ju en uppmärksamhetsjunkie – jag börjar till och med cykla (springa, dansa etc.) fortare när jag får uppmuntrande och beundrande blickar. Omoget? Låt gå. Men så är det. Känner jag mig snygg så tränar jag bättre, punkt slut.
• Inspiration i form av snygga (cykel)tidningar, reportage, andras bloggar, andras berättelser. Jag älskar exempelvis när Peter passionerat pratar cykel. Då vill jag ut och cykla direkt. 
• Stödet man får när man cyklar (eller tränar annat) i grupp. Jag brukar skoja att enda gången jag accepterar diktatorisk kommunism är när jag tränar. Led mig, peppa mig, skäll på mig, ryck upp mig. Tack 🙂 
• Mål. Och då menar jag mål som att jag ska nå ett visst antal mil/vecka (eller timmar/vecka) – tack Endomondo, Funbeat och annat som håller koll på ens träning elektroniskt! – och mål som i nu cyklar vi till fiket och får oss en god bakelse. En god kaka som nalkas får mina ben att trampa hårdare, jag lovar!
• Det faktum att jag när jag tränar kan sitta stilla utan stress om kvällarna, sover gott, har ingen hängande ont i ryggen (som man får när man har kontorsjobb som jag), har massa nya trevliga bekantskaper och upptäcker nya saker, varje gång, varje pass.

Sommar, tennis, fjolliga fransosmanagers och snygga retrotenniskläder. Även om nedanstående klassiker inte handlar om cykling så är känslan densamma! Très esthétique!

Hallojs!

Idag är en sån där dag jag inte kommer på nåt vettigt att blogga om. Därför nöjer jag mig med lite sjyssta länkar till andra med bättre fantasi.

• Här är en trevlig video för alla Merida-lovers (byxmyndiga, alltså).
• Här är en kille som stör sig på lagom-tänket i kvinnliga sub-grupper (under Vätternrundan, alltså).   “Och nu med risk för att skaffa mig ovänner. Tjejerna i SubXX körde på 8.40. Det är starkt kört. Men jag skulle vilja se ett tjejgäng som har en tydlig målsättning att åka så snabbt man kan. Som jag förstod det, och rätta mig om jag har fel här, så var det målsättningen från början men den urvattnades en aning när man tappade kontrollen över vilka som hakade på i satsningen. Målet blev då enligt uppgift mer svävande och mer i stil med at det skulle passa alla de som var med i gruppen. Inget fel med det, men som sagt, det vore kul att se hur snabbt en tjejklunga kan ta sig runt sjön utan att ta hänsyn till att alla ska med och så.” Vad tycker ni, har Rytz en poäng här? Jag är splittrad. Å ena sidan så är det bra att alla som vill får vara med och köra, även om tiden blir lidande. Men självfallet blir det inte lika spännande då (om man nu ser ett motionslopp som en tävling). 
• Här är tröjan jag misstänker jag råkar klicka hem innan dagen är slut. Jag ba dööör på färgen “fig” asså… (fjortissuck) 🙂

“I början av 80-talet började medlemmarna i Kraftwerk bli runda om magen. Inspelningen av skivan Computer World hade varit krävande och bandet diskuterade om det fanns någon träningsform som passade deras image. Den konstnärlige motorn Ralf Hütter föreslog cykling.

Ologiskt, kan tyckas. Kvartetten från Düsseldorf var känd för sin futuristiska, kontrollerade, närmast kliniska, elektroniska musik. I låtar som The Man-Machine och The Robots hyllade de mötet mellan människa och maskin. Att flåsa upp för backar på cykel tycktes varken behärskat eller högteknologiskt.

Men Ralf Hütter menade att cykling förkroppsligade Kraftwerks idéer. Cyklisten hade ju total kontroll över cykeln, som i sin tur utnyttjade cyklistens styrka – en symbios mellan kropp och redskap, ”die Mensch-Maschine”.

Snart cyklade Ralf Hütter 20 mil om dagen. Han och kollegan Florian Schneider startade en cykelklubb, Radsportgruppe Schneider. När bandet åkte på turné hoppade de av turnébussen ett antal mil från varje konsert och cyklade resten av vägen. Kraftwerks två andra medlemmar valde efterhand att lämna gruppen. De tyckte att cyklingen stal tid från musiken. Det är lätt att ge dem rätt.

Sedan 1981 har Kraftwerk – som dessför- innan släppte åtta hyllade album på ett drygt decennium – bara gett ut sex skivor. En av dem är en samlingsskiva, en är en liveskiva och två är singlar. Ingen är särskilt bra. Två av dem handlar om cykling.” (Adam Svanell, SvD 2012-06-18)

Igår kunde jag äntligen ta mig ut på en riktig landsvägsturen! Tack, foten 🙂 Passade på att testköra mina nya skor, “klickisar” och handskar.

Turen gick till Ängsö, ett naturskönt område utanför Västerås.

Ängsö har naturreservat, hjortdjur, ett slott med allé, slottsspöken och en vacker brygga man kan sitta på.

Allén.

Vyn från bryggan.

Där satt vi ett tag, i kvällssolen (klockan var runt halv 9 på kvällen!) och njöt av ljuset.

Sen var det dags att ta sig hem för lite satans god tonfiskpasta.

Är förresten så glad för mina nya handskar med tryckavlastande material! Enda nackdelen med dessa handskar är att det nog kan bli lite varmt att köra med dem utomlands/i sommarvärmen (tänk 25+), men till lagom juniväder passar de utmärkt! Plus så sitter de jävligt snyggt.

Hej.

Tänkte idag dela med mig av ett recept på enkel, mättande och nyttig rätt – perfekt efter cykelträningen då man inte orkar ställa sig vid spisen i två timmar innan resultatet är färdigt! Grundingridiensen är förstås pasta, men så är jag ingen LCHF-förespråkare heller.

För två personer behöver du:

• 150 gram pasta
• 1 paprika (valfri färg, men jag tycker att röd alt. gul blir godast)
• 1 vitlöksklyfta
• ½ purjolök
• 2 burkar tonfisk i vatten
• 1 burk rökta/vanliga musslor (konserv)
• 1 burk crème fraîche
• Några coctail-kaprisar
• Salt
• Peppar 

Alltså hallå vädermakterna? Dels så är det synd på dem som kör Vätternrundan idag, även om jag hört ryktas att ett visst gäng från Västerås får en riktig italiensk hemlagad middag när de kommer hem… Håller tummarna för kamraterna från Västerås Cykelklubb, de gör säkert grymt bra ifrån sig!

Här i Västerås regnar det och är allmänt jävligt. Och jag som hoppades på en lång (men lugn) tur idag.

Nåväl, träna kan man göra på andra sätt.

Nu drar vi till Kristiansborgsbadet och simmar / spinner istället. Länge sen jag simmade, och det blir perfekt med tanke på min osaliga fot!

Igår vågade jag ut min fot på en kortare (ca 10 km) cykeltur ute i skogen. Med den oväxlade damtrallan, förstås. My kind of MTB. Ville känna på lite så jag vet om jag är redo för landsväg ihelgen.

Det är dagar som igår som gör det värt att leva, känns det som. Så jädrans underbart ute – grönt, grönt, grönt. Och friskt. Allt lever.

Nyponblommor som omringar cykelbanan.

Väl framme vid Badelundaåsen fick jag en up yours av damtrallans kedja som bestämt sig för att hoppa av. Blev kletig om händerna… Igen.

Men äsch, kedjans fixades på nolltid och jag kunde på allvar börja njuta av den sagolika skogen. Andas.

Från att varit småledsen och hängig till att le stort igen!