Blogg

Hej.

jag skulle kunna vara sådär dramatisk och selfhelp-coach-aktig och säga yeah, jag vann över min angst (inför tajta kurvor och grova män med högprofilshjul) och mina nojor –

– och det stämmer förstås också!

jag skulle kunna vara dryg och säga jag vann overall –

– vilket också stämmer då jag var enda tjejen som körde!

Men skip the crap Katja. Så här gick det till:

På morgonen nämnde Tony att just ja, det var ju dags för Tunby GP igen. För er som inte vet så står GP för Gran Prix och tanken är att man ska träna à la tävling. Man kör 15-20 varv, spurtar lite, andas ut i kurvorna och tja, visar vad man går för, både styrke- och teknikmässigt.

Och grejen med cykelsporten är ju att ju att ju bättre man blir, desto mer inser man hur viktigt det är att träna på de olika momenten. Visst, vill man bara cykla så är det bara att lära sig att vara uthållig och kunna trampa snabbt. Men vill man bli en duktig cyklist så måste man göra allt för att verkligen bli en tvättäkta “manmachine” – ett med sin cykel.

Så rätt som det är, igår på morgonen, så bestämde jag mig för att kliva ur bekvämlighetszonen, dra på chamojsen och kortbrallorna och köra GP – i min modiga Annas fotspår. Tyvärr så kunde varken Anna, Eva eller någon annan av de krutiga brudarna vara med så jag tvekade bra länge. Är ju innerst inne en liten rädd obetydlig varelse (tänk liten harunge som letar efter sina syskon, alternativt vilsen sälkut bland de stora isbergen, sådan varelse alltså) även om jag gärna käftar på.

De snälla gubbsen i tävlingsgruppen peppade mig dock till att vara med och jag kunde liksom plötsligt inte riktigt banga ur. Och plötsligt fick Micke-vännen också för sig att han skulle med och köra och så var vi två nybörjare och plötsligt kändes det helt ok ändå.

Tunby GP var jättekul! och väldigt lärorikt. Vi var runt femton pers, snabbgubbsen och jag. Johan var förresten med också, läs hans proffsiga redogörelse.

Självfallet hade jag inte en chans mot gubbsen som hade cyklat och tekniktränat i ett antal-många fler år än jag. Det tog inte många varv innan jag släppte klungan – det hade helt enkelt blivit för övermäktigt att jaga ikapp klungan efter varje sväng. Min kurvteknik var under all kritik – vilket jag förstås var medveten om – så jag koncentrerade mig på att köra runt, runt, runt och lära mig ta kurvor, på trettiofem och några till olika sätt. Jag testade att luta cykeln på olika sätt, att arbeta med olika vinklar, att höja/sänka tyngdpunkten och sånt. Och visst, för varje nytt varv så blev jag säkrare och säkrare och lyckades hålla linjen bättre.

Igår lärde jag mig väldigt mycket.

Jag lärde mig att:

• jag måste ordna det där med cykelförsäkring med en gång eftersom…
• …jag kommer att behöva träna mycket mer tekniskt om jag överhuvudtaget ska kunna vara med och leka vuxen cyklist
• jag måste tvinga tjejerna i Periferigruppen att vara med och träna sånt för att det säegr ju sig självt att det är roligare att mäta sig med dem på något mer samma nivå…
• jag måste våga ligga i bocken även i de snävare kurvorna annars är jag körd fartmässigt
• jag måste börja cykla med vattenfast mascara istället (vackra ögon är A och Ö för lyckad insats)
• jag älskar cykel mer och mer för varje dag som går.

mju.
nu gäller det.
dags att kliva ur bekvämlighetszonen!

håll tummarna för viga mig och min stenhårda, macho tysk-italienare ikväll.

😀

Hej.

Lustigt detta – jag skriver alltid mindre om min egen cykling, just när jag cyklar som mest. Är säkert så att ni tror att jag inte cyklar speciellt mycket eftersom jag så sällan skriver om min egen träning – men så är det inte. Är bara så att jag oftast är rätt så trött efter passen och vill då ägna min tid åt trevligt hushållsarbete av typen laga god mat, trycka i mig goda mat, mysa järnet samt kanske hinna med ett träffa en kär vän eller två.

Nu känner jag dock att sommarformen börjar ta sig någorlunda och jag har gjort ett antal aktiva val för att renodla min träning med ett enda mål i sikte – att hela tiden bli bättre. Jag ser på min träning ödmjukt och som ett långsiktigt projekt.

Hädanefter tänker jag sammanfatta min veckoträning i inlägg som får bli något av en för mig analytisk och peppande tradition. Vad har gått bra, vad har gått mindre bra, vad ska jag vidare fokusera på och så.

Vi kör helt enkelt.

Den senaste veckans träning har bestått av 40 mil av varierande intensitet. Detta beror på att jag lett tre lugna (typ 25-28 km/h, mycket fokus på klungteknik och säkerhet) klubbpass. Är ju som ni kanske vet motionsledare för Västerås CK och leder intro-, lugn- och medelpass. Slut på detta nu, i alla fall tills vidare. Förstå mig rätt – jag älskar att träffa motionärer och hjälpa dem in i landsvägscyklingens magiska värld. Jag känner dock att det tyvärr inte främjar min egen utveckling då snittfarterna och intensiteterna helt enkelt är för låga. Jag har absolut inget emot ett lugnt pass då och då – om inte annat så för att inte glömma tjusningen med sightseeing-cykling och för att verkligen skölja ut – men att cykla lugnt oftare än väldigt då och då går tyvärr emot mitt långsiktiga mål.

Det stora glädjeämnet (peppar peppar PEPPAR FFS!) är att min rygg svarar bra – eller snarare inte svarar alls vilket är så otroligt befriande. Det har ju varit samma veva i år som förra året – en helvetesstart på säsongen med ryggsmärtor som stoppat mig från att kunna ta i så pass mycket att klungträning blir effektiv – sedan bättre ju längre in på säsongen jag är. Men detta är inte acceptabelt i längden och någonting jag verkligen måste ta itu med redan under höst-/vintersäsongen. Utforma träningen efter det. Men mer om det sedan när det är dags för vinterträning (usch och fy, vill inte ha vinter på ett tag).

Men, sammanfattning (utan transporter hit och dit dårå):

• Söndag 23/6 – myspass med Anna och baby-Alva (en ny tjej i VCK, går i mellanstadiet, senig och uthållig, kommer bli en star om hon fortsätter med cykling!), ca tio mil Köping t/r
• Tisdag – ledde VCK lugn, fem trevliga mil
• Onsdag – småkrasslig, vila
• Torsdag – fem mil 1/1-intervaller med VCK, superkul pass, kände att kroppen äntligen började svara som jag ville
• Fredag – helvetisk femma (löpning) i de dödliga björnöbackarna – helt trasiga post-intervallben, tur vi badade efteråt 
• Lördag – ledde VCK lugn, tio mil Köping t/r, baby-Alva var med igen, ren och skär glädje att se henne utvecklas
• Söndag 30/6 – fyraochenhalv mil “diskotempo” till Enköping för lite bastuliv med kära Sari. Hade som mål att trycka på i backarna, lyckades rätt väl, ryggen var med mig, benen var ganska pigga ändå
• Måndag – hälsade på familjen på Lidingö, beredde dem på det faktum att det vankas lvg-fest där under tiden jag kommer att hänga hos dem under semestern (och nej, jag tänker inte ställa racern i ert sovrum, det var ett skämt)
• Tisdag (igår) – fem mil, festliga intervaller med VCK, satans kul men tog ett par-tre mil innan benen kom igång ordentligt. Skönt att det gick fort i slutet, ryggen skrek inte en enda gång och jag började återigen känna att jag lever.

Hej.

På väg hem från Monaco – Nice har ni till höger om mig

Alltså känslan.

En av de festiva skråmorna som berget bjöd på min oerfarna nybörjarkropp. Notera hojens läge – aluminium, håller för allt liksom!

Vandrande teatertrupp inne i Avignon.

Mot Chorges!

Jag i mitt post-race-esse inne i Embrun.

Succéutstyrsel jag körde på

Freddans stjärt!

Bradley gjorde sitt bästa, men det var Freddan vi brydde oss om just då.

Hej.

Jag blev inspirerad till att skriva detta inlägg efter att nu ha tagit del av många berättelser, bland annat i Cyklande Tjejer-forumet på Facebook, men också på bloggar och irl. Berättelser som alla låter ungefär som denna fiktiva nedan:

Jag är mentalt och fysiskt ledbruten efter [infoga valfri långkörning t ex Vättern, “etappcykling” under semestern o d]. Jag vet inte om jag kan eller vill cykla igen. Jag som började cykla i våras, jag tyckte ju att det var så kul, men nu drömmer jag mardrömmar om cykel. Hur ska jag fortsätta? Kommer jag att orka igen, eller är det bäst att ge upp och hitta en ny hobby?

Nu är jag ingen elitåkare – jag är inte någon cykelveteran heller. Men jag är en rockstar på att ömsa skinn och överleva, både fysiskt och mentalt så nåt har jag lärt mig efter alla år jag kan dela med mig av till er.

Låt oss börja med att identifiera de “sjukdomarna” som orsakar symtomet tappad motivation. Genom att sätta finger på vad det är som gör att det känns förjävligt kommer det att bli enklare att få bot på dessa.

I grund och botten handlar det alltså dels om fysiska besvär – trötthet, smärta, energibrist och dels om psykiska besvär, eller snarare ouppfyllda förväntningar – både på kroppens agerande och på yttre makter så som väder.

Här måste jag vara brutalt ärlig även om sanningen svider – du är ingen snabb och smidig cyklist förrän du har cyklat många, många mil. Hundratals och helst tusentals. Cykelsportens uppenbara fördel – att den är så pass skonsam mot kroppens leder – gör den också till en sport som premierar långsam, tidskrävande utveckling men också till en sport som gärna straffar den ivrige som går emot rörelselärans grunder. Cykelsporten på motionsnivå har fått en väldig uppsving här i Sverige under de senaste åren. Vilken glädje att se så många glada, fräscha motionärer av alla dess kön och färgskalor, nötandes våra kärva landsvägar! Men det gör också att vi är en mängd nybörjare, vilket vi så gärna glömmer eftersom vi dels exponeras för samma prylar och tips som proffsen (inte minst tack vare mediell närhet genom tidningar, Twitter o d), och dels oftast dras in i hobbyn av våra mycket mer vältränade vänner/partners/släktingar.

Min egen story är ju precis sådär klassisk. Jag hade bytt jobb och hamnade på ett fantastiskt kontor befolkad av kollegor som av andra kontor skämtsamt kallades för “spordårar”. Den dåvarande sammanställningen av folks tränade som galningar. Det genomfördes klassiker, åktes stafettvasor och vättern, simmades vansbro, fyra pers hade racer, tre MTB, det åktes på skidläger varannan månad, och vi var med i diverse lopp och andra sportsliga påhitt. Min sporthistoria var följande – simmerska fram till fjortonårsåldern, sedan fest och uteliv under gymnasiet, sedan jympagalning/festprinsessa under högskoletiden, sen softande och sen lite jympa till på det. Ständig friluftsälskare, men ingen som överansträngde mig precis. Men så kom våren och jag insåg att jag inte bara behövde sukta efter män i bibs utan kunde själv bli en sådan bibsperson, och så satt jag på min första racer, en Specialized med Sora på, och…

…och här borde jag säga att ja, it was made in heaven, dans på rosor etc. Men nej för faen, ni anar inte hur jag led. Varför led jag? Jo, jag led för att jag försökte cykla lika fort och lika mycket som de som hade cyklat i flera år – inte minst ville jag knappast vara sämre än min Peter – som 2012 redan cyklat i ett antal år samt satt på den ultimata cyklistkroppen samt var man. Men nog var det inte lika jobbigt i början! Det var ju så lätt, så lätt att cykla snabbt och långt på en racer jämfört med min tröga tontunga damtralla. Sedan kom ryggsmärtan – ja, ni har ju alla läst mitt första inlägg på den här bloggen. Sedan kom Mallis. Jag tror inte jag nånsin gråtit så mycket (på riktigt, alltså) som jag grät under mina rundor på Mallis. Dränerad på energi, med ständigt värkande ben, kämpade jag mot de neverending backarna och den kvava värmen som ju aldrig tog slut. Jag mardrömde om alla de SPD-vurporna jag hade genomlidit och mina knän blödde och många var de ögonblicken då jag förbannade både mig, sporten, cykeln, mina sjuttiofem kilo, min kurviga kropp, ja allt.

Sedan kom jag hem och kände mig stark. Jag kunde hänga med medelgruppen – så gott det fanns en medelgrupp – även om jag fortfarande inte nådde upp till SUB10-11-nivån rent uthållighetmässigt.

Sedan kom en månads cykling utomlands – och med den kom Alperna, dvs. Mallis-backarna XXL. Tja, ni kan ju tänka er min mentala kamp när jag dels cyklade varje dag i trettiofemgradit värme, dels tog mellan femhundra och tvåochenhalvtusen höjdmeter per “etapp”. Och så kom jag hem och det var augusti och jag var pepp på klubbcykling men tji fick jag – de enda som dök upp på klubbträningarna var Jimmy, Putte, Solguden m fl dvs. snabbgänget med tävlingsambitioner och jag var själv igen. Fan också. Men jag slutade aldrig cykla. 

Våren 2013 sålde jag min Specialized, la till ett par-tio tusen till och köpte mig en kolfiberhoj med grymma komponenter. Jag hade slutat med en förbaskad ovana och började cykla ofta, mer varsamt men också mer rätt. Fler träningspass med klubben, större vikt på bålstyrka. Ryggen krånglade igen men den här gången viftade jag inte bort problemet utan besökte sjukgymnast, följde ett träningsprogram osv. Men den största och viktigaste förändringen skedde ändå inne i min skalle – jag insåg tidens makt.

Insåg att jag

skulle bli bättre i år
men ändå sämre än kommande år
för att sedan under kommande år
bli bättre än i år.

Och så skulle det fortsätta –
– tiden skulle generera förbättring, förutsatt att jag lärde mig att träna för min kropp, min grundstyrka och -kondition, min inställning till sporten.

I år har jag inte lika ont i de hastigheterna / lutningarna / förhållanden som genererade så mycket ont förra året. Jag kör Halvvättern på strax över fem timmar, varav tio mil på egen hand. Men jag har ännu mer ont eftersom jag i år vill bli ännu bättre. I år är jag dock klokare och tränar för att bygga upp kroppen – utan att riva ner psyket. Jag strävar efter balans.

Som ni kan läsa ut från min story så hade jag egentligen två rejäla dippar som genererade cykelavsky – Mallisbackarna och sedan Alperna (även om jag idag inte kan gå en dag utan att längta tillbaks dit och Mallis var en självklarhet även denna vår). Förra året körde jag alltså inga motionslopp men dock cyklade mycket, ofta och under för en nybörjare extrema förhållanden. Mina dippar berodde alltså på att jag:

körde för mycket för min grundkondition vilket slet ut kroppen och psyket

hade för dålig teknik för att utnyttja cykelregeln nr ett, ni vet den om att spara krafterna

jämförde mig med dem som var mycket mer erfarna och starka vilket tärde på självförtroendet

snålade in på utrustning

ville mer än jag orkade.

Lätt att känna igen sig, eller hur?

Kroppen är ju så finurligt konstruerad att den alltid, alltid (så vitt man inte lever livet ständigt hög som ett hus) säger ifrån. Och vi människor är ju extrabegåvade med ett så kallat psyke – ett naturens påhitt som gör att vi inte bara känner av de fysiska obehagen som är resultat av överansträngning, utan även de mentala, via hjärnimpulser eller gud vet vad, är ingen läkare precis.

Alltså.

Sätt dig tillbaks på cykeln. Inse att du är bättre idag än vad du var samma dag för tre månader sedan. Åk ut till skogs där ingen ser dig. Vråla ut – jag har klarat Vättern! – kör några mil och sedan tryck i dig massa god mat. Belöna dig själv.

Dagen efter – sätt dig på cykeln igen, kanske utrustad med lite skönare cykelbrallor, bättre sadel, kanske tillsammans med några andra på din nivå, i din klubb. Om du är tjej indragen i sporten av din gubbe – sluta jämför dig med honom. Gäller alla andra med för den delen – sluta mäta er förrän ni börjar tävla.

Du har säkert egna motivationshöjande knep. Det viktigaste jag vill förmedla är att du måste inse att förändringar tar tid och att du inte får låta psyket lura dig till passivitet.

Många talar om mål som vägen till motivationen. Jag påstår att med cykling så är själva cyklingen ett mål i sig. Först när man börjar uppskatta själva processen – att cykla, just här och just nu – som det börjar bli värt att träna mot mål som motionslopp eller tävlingar. Livslång kärlek till cykeln – och medföljande härdande och förbättring – nås sällan av att se cyklingen som ett projekt à la projekt på jobbet – från kick-off till deadline och sen, bye bye.

Genom att ställa in dig på att älska cyklingen för vad det är – nötigt, fikavänligt, milakrävande och alldeles, alldeles underbart – och träna för glädjens och nöjens skull så minimerar du risken för otäcka past-deadline-dippar. Se alltså Vättern o d lopp som förberedelse för kommande utmaningar snarare än det där ouppnåeliga målet du uppnått.

Cykeln är ju ändå en maskin som låter oss uppnå höjder, gång på gång. Och de tar aldrig slut, precis som vägarna på denna planet. Och det är just därför vi cyklar.

Vissa dagar är lite gråare än andra, med möten, stress och sånt. Och vad är då bättre än att tänka tillbaks på något alldeles, alldeles sparkling för ett par dagar sedan? För vissa nätter kan precis vad som helst hända. Natten till midsommardagen var precis en sådan natt.

Det hela började ju med sillunch hemma hos mina vänner på deras gård utanför Sandviken och sen lite fest och stånk på det och sedan så hamnade vi plötsligt uppe i Dalfors där logdansen hölls i regi av några andra. Och grejen med logdansen är ju att det dricks och dansas mycket – vilket i och för sig är jättekul – men tidsramarna är väldigt, väldigt flytande så man vet aldrig riktigt när man kommer hem och det kan ju skapa lite panik hos en som är van att lämna festen i topp, samt nattas i lagom tid (cykliståkomma eller nåt i den stilen) samt har ju liiite svårt för dansbandsmusik hela natten lång.

Så jag och Tony bestämde oss för att fly.

Men hurdå?

Logdansgården log ju nämligen ett par-fem mil från mina vänners hemgård.

Till fots?

Nja. Lite läskigt, lite osäkert, och framför allt, lite långt sådär mitt i natten lullig på blåbärssnaps.

Lifta?

Jo tjena, fanns inte en nykter jävel inom en hundramilsradie.

Den mastiga tandemcykeln som stod lutad mot logväggen? Kanske… Men efter lite undersökningar visade den tillhöra nåt stackars par från närliggande ort och det kändes ju lite fel att stjäla från det underbara vänliga folket.

Återstod bara ett val – tigga vanliga hederliga cyklar och försöka hitta hem.

Spännande!

Den snälla damen som hade huset utrustade oss med varsin damtralla med tillhörande korg (min hade dessutom barnsits som extrabonus!) och dynamoljus och varsin reflexväst och så var det zoom zoom bye bye till logen.

Så här mörkt var det ute:

Vilket bra fotografiförsök, eller hur? Man ser i alla fall vägmarkeringar och den lilla, lilla blixten är väl glimten från Tonys reflexväst.

Hur som helst!

Hur fantastiskt är det inte att cykla på natten, förstärkt av en irish eller två, hembakta daimkakor, glädjerusig för det är sommar, midsommar, frihet, skimmer och alla små katter som med glimmande ögon tar sig över vägen bara nåt ögonblick före cykeln? Och så lite nattliga tunes på det. Så att det pulserar lite extra.

Helt fantastiskt.

och att trallan sedan går trögare än din farfars osmorda gräsklippare från femtiotalet, ja det gör väl inget? Inte när benen är pigga och lynnet glatt.

Trettiofem kilometer senare var vi hemma, trötta och svettiga men alldeles nöjda. Här skulle det sovas. Här är Garmin-turen. 24 knyck i snitt på en damtralla, med backar och allt, det är inte illa det!

ett minne att bära med sig länge.

Har ni haft en bra midsommar?

Jag är förbännad.

tysk-italjenarn har ju som ni vet varit inne på service för reglagekrångel. Under ett klubbpass gick det plötsligt inte längre att lägga in lillklingan.

Häromdagen ringde de från Cykloteket och förklarade vad felet hade berott på. Deprimerande.

Felet är nämligen att det är spricka i plasten i rosens framväxelreglare. En spricka som gör att jag får cykla men som kan orsaka mer krångel i längden.

Spricka – i mitt Campa (!)-reglare, wtf wtf wtf. Kissbajsprutt.

Och framför allt, väldigt omständigt. Jag tänker förstås fotografera sprickan och sedan skicka bilden på den och på mitt förvridna ansikte till ROSE så får de göra bäst de vill. Har jag tur och skapar skandalstämning så hoppas jag på att de skickar ett nytt reglage hem till mig. Har jag otur och misslyckas med skandalstämning (vilket är mest troligt, är sådär superartig och lite mesig när det gäller gigoföretag) så får jag dels köpa nytt reglage själv och dels montera på det själv. Kan i och för sig göra en kul grej av det, på med det blåa mekarstället malegaze-style och filma eller nåt, men ba så att ni vet så får ni hjälpa till i så fall, kanske lämpligen via Twitter (funkar alltid bra för insamling av mektips) eller varför inte genom att ge mig tips på Cykelkattens Facebook-sida? och självklart kan jag be någon av de mekkunniga jag känner att byta, men blir kanske inte lika creddigt. skitsamma, det viktigaste är att det måste åtgärdas.

lite förbännad är jag allt. Jag menar, har ju inte precis tävlat på hojen än. Och inte har jag vurpat eller tappat cykeln en gång. Inte ska det behöva bildas en spricka efter en halvcykelsäsong!

Har någon av er erfarenhet av liknande problem?

Häromveckan gjorde några kompisar till mig en bra grej. De placerade ut odlingsboxar i stan, som de turas om att vattna. Smaskigheterna som tittar upp ur de magiska lådorna får beundras av oss västeråsare. Kanske blir vi också bjudna att smaka ett litet grönt blad om någon i nätverket är där när vi cyklar förbi. 

Fint va!!   

Mina kompisar, och ett gäng andra sköna människor, ingår i Nätverket för stadsnära odling i Västerås. De vill att stan ska bli grönare. Nätverket har uppstått ur två eldsjälar som drivs av tanken på att vara självförsörjande. De har bland annat haft kurser under våren i hur man kan odla på liten yta, till exempel på sin innergård. Nätverket har en grönskande blogg där man kan läsa mer om vad de planterar för nånting.

Självförsörjande! Jisses. Jag är nöjd om jag kan plocka några salladsblad från blomlådan och lägga på mackan innan jag hetsar till tåget på morgonen. 

Att så ett frö är att ha framtidstro, som någon i odlingsnätverket hade uttryckt sig. Blir man en bättre cyklist av att ha en prunkande rabatt som väntar när man kommer hem?    

Jag förundras, jag beundrar, jag tycker så mycket om att våra städer grönskar och att stadsodlarna gör så att det snart finns ett morotsland i varje gathörn. Men jag undrar, när jag klickar i pedalerna och spanar ut över all blomstrande grönsakskraft på nätet och IRL:

hur hinner de cykla?

Jag hade också en dröm om en egen pallkrage nedanför balkongen. Jag skulle bli självförsörjande på nånting lämpligt.

Lagom till Siljan Runt: nate. De ljusgröna lite mjukt rundade bladen. AKA våtarv. Gott på mackan. De här små raringarna växer blott ett pedaltramp från VCK:s samlingsplats.


När du kommer hem från Motala och tröttnat på pasta kan du glatt ta för dig av denna läckerhet: svinmålla! Tänk spenat. Tänk en gudomlig stuvning, ahh… 

/Anna

Vi behövde bara ligga i kurvorna.

För varje kurva vi passerade, blev vi lite bättre på att våga trampa och inte vila på pedalerna. Vi lärde oss var på banan som håligheter fanns, vi lärde oss vilken del av gruspartiet som var snabbast att köra på. Vi spurtade. Vi svettades. Vi mosade på i 30-35 km/h. Ibland susade en klunga förbi, men det gjorde inget. Vi lät dem löpa, jagade varandra varv efter varv.

Det var löjligt roligt.

Det roligaste var att jag äntligen fick lite utväxling på min sittställning. Den är väldigt framåtlutad och brukar generera nackont och olika kommentarer på längre distanser typ 30 mil.

Men nu var det en helt annan sak. Andra medelhastigheter. Annan teknik, annan fingerfärdighet på styret.