CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Ett långt men väldigt viktigt inlägg om att hitta tillbaks till cykeln.

Prolog.

Hej.

Jag blev inspirerad till att skriva detta inlägg efter att nu ha tagit del av många berättelser, bland annat i Cyklande Tjejer-forumet på Facebook, men också på bloggar och irl. Berättelser som alla låter ungefär som denna fiktiva nedan:

Jag är mentalt och fysiskt ledbruten efter [infoga valfri långkörning t ex Vättern, ”etappcykling” under semestern o d]. Jag vet inte om jag kan eller vill cykla igen. Jag som började cykla i våras, jag tyckte ju att det var så kul, men nu drömmer jag mardrömmar om cykel. Hur ska jag fortsätta? Kommer jag att orka igen, eller är det bäst att ge upp och hitta en ny hobby?

Nu är jag ingen elitåkare – jag är inte någon cykelveteran heller. Men jag är en rockstar på att ömsa skinn och överleva, både fysiskt och mentalt så nåt har jag lärt mig efter alla år jag kan dela med mig av till er.

Låt oss börja med att identifiera de ”sjukdomarna” som orsakar symtomet tappad motivation. Genom att sätta finger på vad det är som gör att det känns förjävligt kommer det att bli enklare att få bot på dessa.

I grund och botten handlar det alltså dels om fysiska besvär – trötthet, smärta, energibrist och dels om psykiska besvär, eller snarare ouppfyllda förväntningar – både på kroppens agerande och på yttre makter så som väder.

Här måste jag vara brutalt ärlig även om sanningen svider – du är ingen snabb och smidig cyklist förrän du har cyklat många, många mil. Hundratals och helst tusentals. Cykelsportens uppenbara fördel – att den är så pass skonsam mot kroppens leder – gör den också till en sport som premierar långsam, tidskrävande utveckling men också till en sport som gärna straffar den ivrige som går emot rörelselärans grunder. Cykelsporten på motionsnivå har fått en väldig uppsving här i Sverige under de senaste åren. Vilken glädje att se så många glada, fräscha motionärer av alla dess kön och färgskalor, nötandes våra kärva landsvägar! Men det gör också att vi är en mängd nybörjare, vilket vi så gärna glömmer eftersom vi dels exponeras för samma prylar och tips som proffsen (inte minst tack vare mediell närhet genom tidningar, Twitter o d), och dels oftast dras in i hobbyn av våra mycket mer vältränade vänner/partners/släktingar.

Min story.

Min egen story är ju precis sådär klassisk. Jag hade bytt jobb och hamnade på ett fantastiskt kontor befolkad av kollegor som av andra kontor skämtsamt kallades för ”spordårar”. Den dåvarande sammanställningen av folks tränade som galningar. Det genomfördes klassiker, åktes stafettvasor och vättern, simmades vansbro, fyra pers hade racer, tre MTB, det åktes på skidläger varannan månad, och vi var med i diverse lopp och andra sportsliga påhitt. Min sporthistoria var följande – simmerska fram till fjortonårsåldern, sedan fest och uteliv under gymnasiet, sedan jympagalning/festprinsessa under högskoletiden, sen softande och sen lite jympa till på det. Ständig friluftsälskare, men ingen som överansträngde mig precis. Men så kom våren och jag insåg att jag inte bara behövde sukta efter män i bibs utan kunde själv bli en sådan bibsperson, och så satt jag på min första racer, en Specialized med Sora på, och…

…och här borde jag säga att ja, it was made in heaven, dans på rosor etc. Men nej för faen, ni anar inte hur jag led. Varför led jag? Jo, jag led för att jag försökte cykla lika fort och lika mycket som de som hade cyklat i flera år – inte minst ville jag knappast vara sämre än min Peter – som 2012 redan cyklat i ett antal år samt satt på den ultimata cyklistkroppen samt var man. Men nog var det inte lika jobbigt i början! Det var ju så lätt, så lätt att cykla snabbt och långt på en racer jämfört med min tröga tontunga damtralla. Sedan kom ryggsmärtan – ja, ni har ju alla läst mitt första inlägg på den här bloggen. Sedan kom Mallis. Jag tror inte jag nånsin gråtit så mycket (på riktigt, alltså) som jag grät under mina rundor på Mallis. Dränerad på energi, med ständigt värkande ben, kämpade jag mot de neverending backarna och den kvava värmen som ju aldrig tog slut. Jag mardrömde om alla de SPD-vurporna jag hade genomlidit och mina knän blödde och många var de ögonblicken då jag förbannade både mig, sporten, cykeln, mina sjuttiofem kilo, min kurviga kropp, ja allt.

Sedan kom jag hem och kände mig stark. Jag kunde hänga med medelgruppen – så gott det fanns en medelgrupp – även om jag fortfarande inte nådde upp till SUB10-11-nivån rent uthållighetmässigt.

Sedan kom en månads cykling utomlands – och med den kom Alperna, dvs. Mallis-backarna XXL. Tja, ni kan ju tänka er min mentala kamp när jag dels cyklade varje dag i trettiofemgradit värme, dels tog mellan femhundra och tvåochenhalvtusen höjdmeter per ”etapp”. Och så kom jag hem och det var augusti och jag var pepp på klubbcykling men tji fick jag – de enda som dök upp på klubbträningarna var Jimmy, Putte, Solguden m fl dvs. snabbgänget med tävlingsambitioner och jag var själv igen. Fan också. Men jag slutade aldrig cykla. 

Våren 2013 sålde jag min Specialized, la till ett par-tio tusen till och köpte mig en kolfiberhoj med grymma komponenter. Jag hade slutat med en förbaskad ovana och började cykla ofta, mer varsamt men också mer rätt. Fler träningspass med klubben, större vikt på bålstyrka. Ryggen krånglade igen men den här gången viftade jag inte bort problemet utan besökte sjukgymnast, följde ett träningsprogram osv. Men den största och viktigaste förändringen skedde ändå inne i min skalle – jag insåg tidens makt.

Insåg att jag

skulle bli bättre i år
men ändå sämre än kommande år
för att sedan under kommande år
bli bättre än i år.

Och så skulle det fortsätta –
– tiden skulle generera förbättring, förutsatt att jag lärde mig att träna för min kropp, min grundstyrka och -kondition, min inställning till sporten.

I år har jag inte lika ont i de hastigheterna / lutningarna / förhållanden som genererade så mycket ont förra året. Jag kör Halvvättern på strax över fem timmar, varav tio mil på egen hand. Men jag har ännu mer ont eftersom jag i år vill bli ännu bättre. I år är jag dock klokare och tränar för att bygga upp kroppen – utan att riva ner psyket. Jag strävar efter balans.

Tillbaks till sadeln.

Som ni kan läsa ut från min story så hade jag egentligen två rejäla dippar som genererade cykelavsky – Mallisbackarna och sedan Alperna (även om jag idag inte kan gå en dag utan att längta tillbaks dit och Mallis var en självklarhet även denna vår). Förra året körde jag alltså inga motionslopp men dock cyklade mycket, ofta och under för en nybörjare extrema förhållanden. Mina dippar berodde alltså på att jag:

körde för mycket för min grundkondition vilket slet ut kroppen och psyket

hade för dålig teknik för att utnyttja cykelregeln nr ett, ni vet den om att spara krafterna

jämförde mig med dem som var mycket mer erfarna och starka vilket tärde på självförtroendet

snålade in på utrustning

ville mer än jag orkade.

Lätt att känna igen sig, eller hur?

Kroppen är ju så finurligt konstruerad att den alltid, alltid (så vitt man inte lever livet ständigt hög som ett hus) säger ifrån. Och vi människor är ju extrabegåvade med ett så kallat psyke – ett naturens påhitt som gör att vi inte bara känner av de fysiska obehagen som är resultat av överansträngning, utan även de mentala, via hjärnimpulser eller gud vet vad, är ingen läkare precis.

Alltså.

Sätt dig tillbaks på cykeln. Inse att du är bättre idag än vad du var samma dag för tre månader sedan. Åk ut till skogs där ingen ser dig. Vråla ut – jag har klarat Vättern! – kör några mil och sedan tryck i dig massa god mat. Belöna dig själv.

Dagen efter – sätt dig på cykeln igen, kanske utrustad med lite skönare cykelbrallor, bättre sadel, kanske tillsammans med några andra på din nivå, i din klubb. Om du är tjej indragen i sporten av din gubbe – sluta jämför dig med honom. Gäller alla andra med för den delen – sluta mäta er förrän ni börjar tävla.

Du har säkert egna motivationshöjande knep. Det viktigaste jag vill förmedla är att du måste inse att förändringar tar tid och att du inte får låta psyket lura dig till passivitet.

Många talar om mål som vägen till motivationen. Jag påstår att med cykling så är själva cyklingen ett mål i sig. Först när man börjar uppskatta själva processen – att cykla, just här och just nu – som det börjar bli värt att träna mot mål som motionslopp eller tävlingar. Livslång kärlek till cykeln – och medföljande härdande och förbättring – nås sällan av att se cyklingen som ett projekt à la projekt på jobbet – från kick-off till deadline och sen, bye bye.

Genom att ställa in dig på att älska cyklingen för vad det är – nötigt, fikavänligt, milakrävande och alldeles, alldeles underbart – och träna för glädjens och nöjens skull så minimerar du risken för otäcka past-deadline-dippar. Se alltså Vättern o d lopp som förberedelse för kommande utmaningar snarare än det där ouppnåeliga målet du uppnått.

Cykeln är ju ändå en maskin som låter oss uppnå höjder, gång på gång. Och de tar aldrig slut, precis som vägarna på denna planet. Och det är just därför vi cyklar.

Tack Graeme Fife för tänkvärda citat. 
Här finns hela den klassiska novellen – skriv gärna ut den 
och ha nära till hans precis där du brukar ställa cykeln efter rundan…

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

5 kommentarer

  1. Så jäkla rätt du har, Katten! Det handlar ju faktiskt i grund och botten om att ha KUL på hojen och längta till nästa cykelpass redan när man står i duschen efter avslutad träning.

    / XC-Micke

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.