Hej. Idag är en lite kämpig dag för mig. En gravid kvinnas vardag är en ständig radda av ömsom lyckokickar ömsom orosditon. Väntan och ovissheten är en psykisk börda som är lika tung om inte tyngre än det fysiska tillståndet. Även den mest privata oron smittar och orden triggar. Därför blir det inga detaljer här utskrivna som kan få andra som kanske är i samma sits att utan att ha bett om det applicera mina tänk om, det måste vara därför, jag har läst att och dylika subjektiva funderingar på sin egen situation. Men oron finns där – högst normal, hör liksom till, men ändå! – och särskild är den inför morgondagen då jag ska på en lika efterlängtad som nervig undersökning. Och trots att jag tror, hoppas och vet att det kommer att gå bra, och Jonas kommer att vara med mig, så tär ändå väntans maktlöshet.
En sak har jag dock makt över – och det är att göra det bästa utav väntan. Jag hade tänkt att köra mtb med kompisgänget idag. Men dels så har jag inte hunnit ställa in och provrulla den (känsliga knän etc. så kritiskt) och dels så tror jag att jag måste få vara lite själv och hjulmeditera ikväll. Så det blir crossen, den röda hjälten är med mig till jobbet idag. Ute har små sköra blommor börjat sträcka sig upp mot solen. Grannbäbisarna är glatt neongröna och har syrliga barrtussar man kan tugga på. Med mig har jag en söt kaka, och kameran förstås att fortsätta mixtra med. Cykel, vårnaturens sötma och teknikpill. Det blir nog ett bra recept för en väntans kväll.
Tack för att ni är med mig, ni är bäst. Puss!
English: I’m anxious today. I have a rather important examination scheduled for tomorrow, and although my pregnancy is doing well so far and, and though I must believe that everything is and will be fine, I’m still worried. I plan to spend this afternoon riding my bike and playing with my camera. It’s a childish recipe for escaping the anxiety but it works, right?