Månad: april 2021

Hej tisdagskväll, här kommer ett gäng glada cykliga tips för er i behov av något humörhöjande, voilà:

1) För gravelbikers: My MTB mates hate my gravel bike (But not every gravel biker is a gravelw*nker).

Bildkälla

Listan med de 3 vanligaste (!) gravelbikerstyperna. Obs att listan är förstås mer anpassad för Storbritannien än för Sverige men bortsett från de små kulturella skillnaderna i vad man beställer på café – håll med om att du känner igen dig i typ..?

(Jag ska inte sticka under stolen att jag är en etta – The Roadie Gravel Biker. Japp, även som icke-tävlande är jag nog ändå en etta, om än en något mer chill sådan)

Vilken typ är du?

2) För mountainbikers: Våra cykelkompisar – 7 älskade och hatade karaktärer.

Bildkälla

2.

Happyrides matiga lista med de 7 vanligaste (!) mtb-cyklisttyperna. Här snackar vi svensk humor, utförlighet och till på köpet även illustrationer.

(På mtb är jag nog en stolt blandning mellan Skrotcyklisten och Ursäktaren – beroende på dagsformen förstås, och för att jag av någon anledning aldrig tror mig förtjäna en high-end-mtb). Fast nä vet ni, jag är nog snarare Motsvarigheten till gravelbike-listans Etta – The Roadie Mountainbiker. Varför saknas denna eminenta kategori?)

Vilken typ är du? 

3) För roadies: 12 Types of Road Cyclist We All Know

Bildkälla

Den här listan har förvisso några år på nacken men kom igen, hur mycket utveckling sker det egentligen under hjälmarna på landsvägsåkarna (undertecknad inklusive)? Det är väl zwiftien som har tillkommit då. Här möter vi de 12 vanligaste (!) landsvägsåkartyperna och hah, jag erkänner – jag känner de flesta av dem.

(Värre än så – jag är ett par av dem själv. The Late One, The Commuter (paradoxalt nog med tanke på att jag är också The Late One) och så här års – The Wheelsucker.)

Vilken typ är du?

Var inte blyga nu, kommentarsfältet är öppet. Puss.

Måndag riders!

Har ni tänkt på att vi gruscyklister är rätt så lika skogsrån? Söta och släta (bortsett från vissas randoskägg då) framifrån – men fulla av diverse jox och skit i bakfickorna, under sadeln mm bakifrån.

I lördags då, efter en lång förmiddag med Hotwalk-cykling och påskmatöverdos bestämde sig päronen Katja och Jonas för ett stycke skogsråterapi på grus och gräs i kvällsljuset.

Jag hade lagt rutten i händerna på Jonas, han är ändå från trakten och kan skogarna bäst även om jag har också lärt mig att hitta efter alla dessa år.

Ska dock inte sticka under stolen med att Jonas är bäst på rutter

och cykelbalett obv.

Jag är dock rätt duktig på att cykla vilse med flit™ samt på att klättra upp på saker!

För att inte komplicera saker och ting för mycket hade Jonas tagit ut en lättsam rutt på skogsvägarna runt den glada byn Vinnersjö. Vinnersjö har bland annat:

– Simonsson & Söner Såg AB

– ett oklart när öppet-café där man får sitta på plaststolar i och bredvid en rostig buss

– Anders W Jonsson, en omvald riksdagsledamot C

– kor.

Förutom det ovannämnda har Vinnersjö också ett förbaskat fint skogsvägnät fullt med naturmässiga och människoskapta upplevelser.

Granna färger

till synes slumpmässigt utplacerade småstugor

gamla broar över porlande åar och bäckar, perfekt för skogsråhärj,

och så det där ständiga ljuset som skiftar uttryck efter varje tramptag.

Min goa Charlie gjorde ett fint jobb trots att jag hade latat mig och inte släppt ut tillräckligt med luft ur däcken före turen. Nu när jag kört in cykeln är jag dock bombis på att jag måste ha en ~1 cm kortare styrstam, en storlek bredare sadel samt flytta flaskhållaren bak (obs det sistnämnda har förstås ingen bikefitfunktion men ni fattar grejen tror jag).

Efter ett gäng mil tackade kvällsljuset för sig för dagen och vi återvände till Hedesunda.

Puss och gos och här är rundan.

Hej från Haga cykellovers.

Tänk att det är redan april och allt. Hade tänkt att skämta den första (ah men om triathleter, bar ends, sockor och cyklister, det vanliga ni vet) men hann inte. Lika bra kanske, färre kränkta triathleter och tyska touringturister är väl ändå trivsamt.

Nåväl, hey vad det stormar ute – helt underbart rivigt, stönigt, som en hit av Wuthering Heights-kalibern! Före Ivar skydde jag allt som våren hette (utom regnen och stormarna då förstås) men inte nu längre. Varje dag läker han mig och föder mig på nytt, min lilletutt, utan att veta om det. Har gett mig en extra snygg fylligare kropp och ruskat om i hormonbalansen ordentligt, säkert därför är våren inte lika läbbig längre.

Men just fanken, skulle ju cykelblogga. Något jag hade tänkt göra under hela påskhelgen i Hedesunda men som rann ut i sanden på klassiskt vis. Kan vid sådana tillfällen både sakna blogga och älska makten att skita i’t. Fördelen med att låta cyklingen och skrivandet förbli just en passion med betal enkom när jag själv känner för det.

En av målen med påskhelgen uppe i gästrikebyn var ju att träna Ivar på att handskas med sin nya Vitus 16. Det kom av sig det också – lillen blev så glad av att återse sin älskade cykelbana (aka byns fräna pumptrack) – att han hellre gled runt på sin något för lilla dandy horse än sökte bemästra trampcykeln. (I rättvisans namn tog han ett par varv inne i garaget med farmors stadiga hand som höll bak i sadeln men det var ungefär det också)

Jag inspirerades dock i alla fall.

Lycrade upp mig för en tur i skogen och lånade Jonas mammas fina hardtail, nu extra skön med en bred skårig sadel istället för den gamla smala.

Tackade himlen för dess vänliga uppsyn den bistra vinden till trots

och drog ut på min numer traditionella mtb-varv som i: upp på åsen (bakom pumptracken), åsen nästan hela vägen till elljusspåret, sedan mtb-femman (finns längre men ville inte äventyra kroppen pga. postförkyld som vanligt), och så tillbaka då.

Bjöds på diverse underlag och små utmaningar på turen – fallna grenar, uppstickande rör (måste dit och neonspraya så det inte slutar riktigt illa för någon!), vattensjuka myrar och så en backe eller två. Benen pallade tack och lov bära mig uppför de flesta backarna utom en, en ettrig brant rackare strax efter ett svampigt mossparti där jag aldrig lyckas få upp farten. Den dagen jag klarar den knäppan är jag en drottning alltså, i alla fall i mina egna ögon.

Hade oavsett dundermysigt, humöret åkte upp, fick till och med en hästpuss på vägen hem.

Dagen efter vankades en längre grusrunda på en annan maskin ↑ men den turen får bli en egen story!

Puss och tack för det alltid lika effektiva och intensiva lidandet bästa nöjesgrenen mtb <33