Så stolt han är min plutt, över sin nya cykel med tan walls-grusdäck. Min nya cykel, säger han leende. Samma färg som mammas! (han menar min stads-Sirrus, även den äggörtslackad)
Men stoltast är nog ändå jag.
För bland alla hönsigheterna som Är ungen redo för en så pass “stor” hoj? Tänk om han cyklar för fort och hinner inte stanna för hinder och fara? Är han kanstensmogen? Är han villakvartersmogen (host host Jonas)?
så känner jag ändå att wow, vad häftig han ändå är, som är så orädd och som har så bra balans och som redan i julas – bara någon dag efter att Vitus 16 unboxats framför de stora ögonen – vågade trampa några gräsmeter på hojen utan att någon eller något höll i honom eller cykeln.
Nu återstår en hel knippe steg och tålamod innan Ivar har full kontroll över cykeln och cyklistkroppen sin. Desto roligare känns det med den kommande påskhelgen samt det faktum att det är vår och barmark!
Hah inser att jag är minst lika uppspelt som lillridern själv. Den bjuder jag på.
Bjuder även på min Guide för dig som vill lära ditt barn cykelkärlek. Och snart på en acid kiwi-grön Specialized Hotwalk till salu för sjysst pris. För så gör vi i familjen Fedorov/Wiking: n+1-1, för hållbarhetens skull.
Puss.