Well well, det kommer aldrig bli en fast (& fake) news-journalist av mig, den saken är säker i alla fall. Här är den iaf, riderapporten från Engelbrekt Grrravel* voilà.
Grusloppet Engelbrekt Gravel arras av Norbergs CK – en fantastisk amatörproffsig bergslagsklubb som gör många bra saker och syns väl sin ringa storlek till trots (eller tack vare kanske?). Även de mest utsocknes cyklister känner till EngelbrektsTuren och EngelbrektsRundan ((jepp, samma gamla Engelbrekt som i skidklassikern Engelbrektsloppet). Klubbens duktiga åkare syns i diverse sammanhang både i masters- och elitklasser. Bra klubb helt enkelt, men så har de en sjujäkla cykelvänlig natur att träna i också.
Backig. Brötig. Skogig. Gruvig. Varierande. Ett mycket lyckat kärleksbarn mellan Västmanland och Dalarna.
Jag hade upplevt den på racer och mtb. Nu skulle jag uppleva den på cross.
Även om det hade känts lockande (och bra mer comfy, inget snack om den saken) att köra loppet på gravelstålisen så valde jag ändå att ta mig an det på boonen pga. låg vikt och styvhet. Ändå ett gäng tusen brantare hm fördelade på strax över nio mil. Åtta-ish kilo (med alla prylarna på) är ändå rimligare än stålisens tolv (eller jag vet inte exakt hur mycket, men mycket är det i alla fall) kilo med alla skärmarna och tjafs. Eller många touringpersoner skulle säkert inte hålla med mig men jag är en less is more-tjej så det så.
Morgonen blev förbaskat lyckad. Det rådde en allmän harmoni, alla i gänget Fedorova/Wiking hade typ sovit ut (läs: jag hade lagt mig vid åtta på kvällen för att känna mig “utsövd” senare på morgonen). Monteringen av cyklarna bak på saaben och monteringen av Ivar i barnstolen förlöpte utan problem. Bästisarna Ivar och Tony höll roade varandra fint där bak under hela färden <3
Och vädret. “Sommarens sista pust”, som någon uttryckte sig den dagen. Soligt, varmt, färgglatt. Fotogeniskt med eller utan blixt.
Väl framme på parkeringen vid starten mötte vi upp det glada barnvaktsparet aka Jonas pärer. Tack ska ni ha – tänk så roligt att jag och Ivars pappa skulle äntligen få cykla (eller överlag göra något) ihop bara vi två och det i ett typ obegränsat antal timmar den här dagen.
Även om vi hoppades att vi inte skulle vara ute på grusvägarna för länge, förstås.
Efter det obligatoriska försnacket och en sista PP drog så motionsracet igång. Jag och Jonas hade bestämt oss tidigt att ge oss fan på att suga musten ur de där milen vi hade framför oss. Med en kropp skrikandes efter distans och nötigt mileage– en kropp med alltför lite av den varan – var det inte läge att försöka racea. Vi skulle förstås inte söla för mycket heller, men det fick njutpinkas länge, det fick stannas till ordentligt i depåerna och det fick förstås sittas i en grästuva och mumsas i sig blåbär under punkafixandet.
De första milen var småhetsiga, fina men också irriterande. Jag var arg på min cykel som hade helt fel inställningar för lopp av denna typen och på mig själv som inte hade lagt manken till och fixat den innan. Jag satt för krumt, jag hade för tung utväxling utväxling och jag hade glömt att byta till en distansigare sadel. Det var allmänt… obekvämt, en ganska ovanlig känsla för mig som är bortskämd med att inte ha suttit obekvämt sedan första instegsracern anno 2012. Det resulterade i ont i ett gäng ställen på kroppen – nacken, ryggen och stjärten (stjärten! Händer mig aldrig annars utom på gymcyklarna då!) och i att jag precis som under Dalsland Runt fick bryta mig uppför backarna ty bara två backväxlar att välja emellan.
Att singelklinga ska va så jäkla omständigt att få till bra! (Och då är ju ändå gearsen moddade sedan inköpet)
Men benen, de körde på. Om än något segt om än något yrvaket nötte de på, mina långa blåmärkta rastlösa spiror. Kanske gottade de sig i de andra organens smärtor. Eller så var de på fint humör. Äsch vad vet jag. De gjorde hur som sitt bästa trots mindre eller större stumningar i varje backe som hade tacklats snyggare med något snällare utväxling.
Arrangörerna hade verkligen scoutat fram en bana som hette duga. Ett smörgåsbord av olika slags grus stod uppdukat. Banan tog aldrig paus. Det var krön på krön, kurva på kurva. Det gällde att se upp för erosionsrännor. Påminna sig själv om att slappna av i hela kroppen – utom bålen då – i de yviga kurvorna. Det gällde att jobba med hela kroppen och att fokusera fint. Det var precis som ett gruslopp ska vara.
Vi passerade sjöar och små samhällen. Järnhyttan i Norn. Nedlagda kvarnar, prästgårdar, lador. Vi cyklade över ormar, tysta giftfyllda slangar som hade letat sig ut till solen.
Överallt, så mycket ljus.
Mot slutet kändes nacken och ryggen rätt paj. Den obligatoriska slaggruspunkan tvingade oss att stanna till och det kändes det som en bra välkommen paus. Jag pinkade, pumpade, funderade. Satt där i en tuva med en tom blick. Ville både komma fram och stanna i skogen ett tag till.
Sedan, några sista ryck och så möttes vi av välkomstkommittén bestående av Tony, Plutten och svärisarna. Magarna kurrade. Vi rullade ner mot gula återuppbyggda Elsa Andersons Konditori, slog oss ner i kvällssolen. Serverades gudomlig morotssoppa och öl från västeråsbryggeriet Sjöhagens (mums!), och så MER till lilleplutt, mjuk och gulligt mör efter flera timmars lek med farfar och farmor. Vinka hej till oss!
Jag var också mör. Överallt i kroppen var jag trött, utom benen. Återigen förbannade jag mig själv som hade negligerat den ack så viktiga bikefitten och därmed stulit rejält med kraftprocent från mig själv. Samtidigt – äsch! Nöjd var jag ändå. Påminde mig själv om att inte vara så hård mot mig själv. Att inte jämföra mig själv med de utan vare sig småbarn, var tredje vecka-förkylningar eller kronisk sömnlöshet. Inte så lätt – gudarna ska veta att det inte är så lätt att dras ner i jämförelseträsket när man är omringad av hurtiga friskusar med all tid till träning! – men likväl nödvändigt är det.
Alla kort är tagna av Jonas Wiking.
På vägen hem till Västerås gick snacket som vanligt kring hur synd det är att vi inte bor på ett backigare ställe (är nog det vanligaste cyklistklagomålet här i trakterna?). Vi konstaterade dock nöjt att vi ändå var lyckligt lottade som hade relativt nära till backiga ställen. Och att vi måste utforska det norra Bergslagen ännu mer, och det med snabba ben och gott med energi i kistan och i tröjans bakfickor.
Så, tack för ett kanonlopp Norbergs CK! Ett läckrare avslut på sensommarcyklingen hade man inte kunnat önska sig. Jag ser fram emot att komma tillbaka nästa höst och vara med och racea. Och dricka finöl i solnedgången också, förstås.
Puss och Strava här.
*älskar att övermata med R i mina texter då jag inte kan uttala R fysiskt :'( Rrriot girrrl, överkompenserande…