Vi morgnar oss länge men efter ett tag så går det inte längre. Jag sträcker mig efter mobilen, slår på den och hoppas på att klockan visar halv sju men hon visar halv sex precis som så gott som varje morgon. Du morrar och puffar och vill upp nu nu n u. Jag snubblar upp ur sängen, sveper om mig morgonrocken och tar sedan upp dig i famnen.
Vi går ut i vardagsrummet, jag halvseende med glasögonen på sniskan och du fortfarande ångande varm och inte riktigt redo att börja leka än. Jag drar på dig strumporna. En platt rosa fot i taget. Måste pussa. Du protesterar inte. Så går vi rund en stund mellan vardagsrummet och köket, du med nattdrömmarna kvar i de runda ögonen och jag med näsan inborrad i dina nackfjun. Det är varmt, skönt och mysigt. Du är både tunn och stadig i den mjuka bomullspyjamasen.
Så pekar du plötsligt på en lampa och säger med en klar röst
L A M P A!
Stillheten är bruten. Ivar är redo att leka och han vill inte finna sig i att sitta still låst i min famn. Jag släpper ner honom. Lägenheten tas över av en uppspelt valp som vill komma åt allt, känna på allt och pilla på allt. Roligast är sådant som är svårt att nå och sådant man inte får röra. Det jollras och pips och skrattas och morras om vartannat.
Jag gör i ordning en kopp te och en ostsmörgås till mig och en tallrik gröt till Ivar. Jag placerar dig i din antilopstol, sätter på haklappen och ger honom en tidning eller en barnbok att roa sig med medan jag äter min smörgås och dricker mitt te. Du läser högt och tydligt. Det är fortfarande bebisspråk men jag känner igen fler och fler ord från vårt vuxna språk. Sedan matar jag dig. Det går trögt i början och jag får lisma för och lirka in de första skedarna men så är aptiten igång. En sked för mamma… en sked för pappa… en sked för Hjärtis-kanin… en sked för fina gröna flugsmällaren… en sked för Plutten… och så är gröten inne i magen. Hela lillpojkansiktet spricker i ett leende.
När leendet sakteligen övergår i ett uttryck av någon minuts djup koncentration och det efterföljande blöjbytet har skett flyttar vi oss till badrummet. Den lilla vita plastbaljan är full av Pryttlisar – små tomma reseförpackningar, linsetuier, batteridrivna värmeljus, en solkig mjukiskanin, en kaninlampa i plast, en bebishårborste, Babblarna-gänget, tomma toapappersrullar, en liten mullvad i trä, något cykelverktyg… Pryttlisarna är många och skojiga och håller Ivar sysselsatt de första minuterna så jag hinner sätta in mina kontaktlinser och borsta tänderna. Med ena handen på toalocket så att det hålls nere och inte koms åt förstås.
Toalettstolen är drömmen. Har man tur och mamma inte ser på så kan man lyfta på locket, slänga ner någon Pryttlis och sedan stå och titta på eller till och med försöka stoppa ner handen och försöka fiska upp Pryttlisen. Oftast ser dock mamma på och hinner säga Nej Ivar, ajabaja Ivar och då viftar du med fingret och härmar mamma och skrattar och då har hon ju som vanligt svårt att behålla den seriösa minen.
Du har tröttnat på att leka med Pryttlisarna. Du ställer dig upp och väntar tills mamma har börjat tråkmåla ansiktet. Att det ska hållas på så. L A M P A! säger Ivar och släcker ljuset. Men Plutten mammas lilla bäbis! säger mamma. Tänd ljuset igen är du snäll! säger mamma och slår på ljuset. L A M P A! säger Ivar och släcker ljuset.
Men mamma är tråkig och duktig. Snart har hon sminkat sig färdigt och har till och med stoppat in sina blinkande guldringar i öronen. Jag borstar både mitt och ditt hår. Du spinner nästan, så skönt är det att få svallet borstat och hårbotten masserad.
Jag böjer mig ner, för tjugonde gången denna morgon böjer jag mig ner och tar upp min lilleplutt i famnen. Alldeles strax är det dags för mig att skynda mig till jobbet. Väcka Jonas, överlämna dig till honom.
Men inte än på några minuter. Trots att klockan tickar på och jag vet om alla dagens kommande måsten och möten så är jag fullständigt avslappnad och fullkomligt inne i stunden. Vår gemensamma morgon. Min famnvärme. Din soluppgång. Fem gånger i veckan. Min lyckligaste stund.
