Månad: oktober 2018

Vad minns en människa från sitt första år? Just inget särskilt. Knappt noll alls. Om någonting överhuvudtaget. Blott någon doft. En småtugga av en dröm. Någon förnimmelse. Eller kanske ett falskt minne av ett verkligt minne? Barn brukar ju beskrivas som självklara. Ändå är de mysterier. Nu har du gått och fyllt ett år min Ivar, mitt självklara mysterium – men du kommer nog inte att komma ihåg det. Men jag kommer att komma ihåg

Jag kommer att komma ihåg de första dygnen på BB

de första veckorna hemma, dimman, kärleken, tårarna, mina, dina

glädjen, lyckan

ditt skratt – ditt tusenkronorsleende varenda gång du ler

hur du kom ut med rynkade ögonbryn och ifrågasatte världens ordning med en gång #mittbarn

dina lår av renaste grädde, dina händer mjukt masserandes, din kattunge

knubbet, alla fina veck

farmors servis på ditt första kalas, gröna blad, bladguld runt

din glasartade blick då det hade öppnats för många paket och getts för mycket uppmärksamhet för att den lilla hjärnan skulle orka hantera det

AAAH! på natten då du vaknade och var fortfarande uppspelt efter kalaset

alla nätterna jag inte vågar sova, vågar knappt andas, hur våga andas när något så bräckligt ligger bredvid och måste skyddas från allt ont?

kommer att komma ihåg alla raka höger jag får av dina inte så pyttesmå fossingar när vi härjar i sängen

dina hundra and counting olika miner, en för varje smaksensation, en för varje känslonuans, en för varje nytt ljud

lyckan i ditt ansikte när du blivit sedd, bekräftad

och när du sett för första gången – ut genom tågfönstret, in i någon hushållsapparat

din örsnibbshy på hela kroppen – kommer att komma ihåg den dagen du sticks med din skäggstubb när du ger mig en kram!

dina feberstunder, min oro

när du började med mamamama

fortsatte sedan med lampa

men började till slut kalla allt (inklusive mig och lamporna) för pappa

– där är vi idag!

din första lilla blåsa mellan tummen och pekfingret

alla mina små leksaksinköp, nästan i smyg, hey förlåt material mom men men

hur snabbt du blev tung, och hur skönt och jobbigt i ett det blev att bära dig då

hur du är en skär liten marsipangris när du ligger där näckis och väntar på att bli vägd och mätt av BVC-tanten

namnet på den första BVC-tanten

kommer att komma ihåg ditt porlande jollerskratt när du får magen pussad vid blöjbyte

smaken av din nattfuktiga nacke mot mina läppar när jag nattar, ojoj

kommer att komma ihåg ditt bebisfejs, så runt, så fulländat, med kinderna något utanför overallhuvans inramning

när du började krypa, vift vift lilla rumpan

ditt öppna goda ansikte, ditt huvud oproportionerligt stort på bebis vis

de första fjunen

och sen gå, coola steg men minns inte exakt när förlåt. På något sätt har de fysiska färdigheterna inte spelat någon större roll

men när du sträcker dina korta armar mot mig och vill upp i min famn! De ögonblicken glömmer jag aldrig

kommer att komma ihåg alla våra oändliga barnvagnsmil

i snö, i slask, i grus, i sand

våra tillsammans-cykelmil – må de bli hundratals!

och massa saker till.

Du har nu fyllt ett år och vi som älskar dig har firat dig med pompa, tomatsoppa och tårta med ett tjusigt ljus i.

Hur mycket kommer du att minnas från ditt första år?

Inte mycket, nog inte särskilt mycket alls.

Var lugn. Jag kommer att minnas åt dig. Allting är samlat i min själ, nedtecknat i mitt hjärta. Grattis (i efterskott, typ en halv månad senare men spelar roll här på bloggen?) min Ivar, lev gott och ångra aldrig någonting.

Jag älskar dig.

mamma Katja

√ hjälmränder som ser ut som rynkor kvalar också in

Mors, grupmy cat med ett muntert torsdagsinlägg här. Voilà här är de, några sugiga cykelsaker jag tänker på idag:

√ tidsbristen. Tidsbristen är cyklingens värsta vän.

√ att ta på sig ett kallt pulsband – de sekunderna innan det blir varmt alltså, shiiit

√ att efter en snabb ruggig PP* dra på sig de kalla, gärna fuktiga cykelplaggen – de minuterna innan det blir varmt alltså, shiiit x 3

√ SJ som fortsätter envisas med att vara Sämst På Cykel™

√ att man (läs jag) är alltid som starkast lagom tills intervallerna är över

√ Skallbergsmotet – Västerås sugigaste dödskorsning (bokstavligen, det är inte för inte som det står en vitmålad ghost bike bredvid). Googlar man Skallbergsmotet + cyklist så får man upp en drös fasansfulla nyheter. Nästan alltid handlar det om cyklister som blir påkörda av bilister. Varje händelse måste förstås rättsprövas var för sig men en sak är både säker och känd – Skallbergsmotet är en farlig, försummad korsning som skulle kunna göras säkrare på hur många sätt som helst – med belysning, rejäla farthinder mm. Jag hoppas innerligt att Västerås stad gör någonting åt saken för så här kan det inte fortsätta. Vi bor i ett av världens rikaste länder. Ändå värderas de oskyddade trafikanternas liv skamligt lågt. Uppmanar härmed alla er att felanmäla farliga korsningar och göra det ofta och ihärdigt, lova mig.

√ att det var för länge sedan jag cyklade i ett varmt backigt land med pizza och iskall Cola som benbränsle

√ folks som tappar sina sadelväskor framför en. Alltså om man nu ska hålla på med sådant otyg som små ettriga sadelväskor, kan man i alla fall inte se till att dessa är väl förankrade i… det man nu fäster små ettriga sadelväskor i, är det sadelrailsen typ?

√ städernas livsfarliga cykelbanor. Hade jag varit konspiratoriskt lagd så hade jag funderat på om det inte är gjort för att hålla cykliststammen i schack (och när jag tänker efter brukar de som hatar varg även hata oss cyklister… hm). Så har det kommit en ny lag som “tvingar” gångarna att gå vänster om cyklisterna. Fint, men vad hjälper det när infran ser ut som den gör?

√ att så många av de jag (och Tony och Anna jag vet <3) tycker om att cykla och cykelhänga med bor på andra ställen än Västerås och Eskilstuna :’( I år måste jag verkligen se till att vara med på en drös fina social indie rides

√ den där bromsskivan som jämt ska ligga på trots ständiga justeringar, ett nobelpris från mig till den som uppfinner bromsskivor som man inte behöver justera hit och dit

√ att inte bo nära fjällen så här års när det är som vackrast där (och helgerna är för korta för att det ska hinnas upp dit)

√ åkare som är sjyssta på tu man han men blir dryga i bunch. Nä girl det köper vi inte, enda gången jag har armbågarna ute är när jag tävlar och till och med då säger jag tack när jag gör en omkörning. Grupptryck och osäkra människor alltså, brr

√ billiga svampiga hjul. Kan förstöra vilken fin cykel som helst

√ folks som står och äter glass för nära ens cykel och droppar smält glassmjölk på ens skinande styrlinda *kallrysningar*

√ ätstörningar inom cykelsporten, eller inom de flesta idrotter egentligen, men nu är det här en cykelblogg. På sista tiden har vi nåtts av flera kända cykelprofiler som har outat sina ätstörningar. Jag är tyvärr inte förvånad. Det vi dock ska komma ihåg är att det ligger väldigt många komplexa sociokulturella och biologiska faktorer bakom ätstörningar. Det räcker med andra ord inte med att konstatera “träna lagom, ät sunt, tänk hälsa och inte yta så slipper du bli ätstörd” (vilken triggande dumförklaring egentligen och ändå läser vi den överallt) utan det gäller att vara uppmärksam och proaktiv på många fronter. Jag har en del tankar om den frågan som jag ska försöka blogga ut, måste bara paketera tankarna vettigt och varsamt först.

√ tanken på att det kanske blir för lite snö i vinter fast det är en dum tanke, förra året hade vi hur mycket snö som helst ju

√ halloweenutspökade ungdomar som ränner runt i de mörka områden en cyklar igenom. Herre jag blir ju på riktigt rädd, ska inte ni hålla er till lokalgatorna?

√ att de slängs (!) så himla många helt ok cyklar helt i onödan, bara för att folks inte orkar laga/lämna in dem på lagning. Det inkommer hundratals i mina ögon helt gångbara och fina trallor, hybrider od på skrotet var och varannan vecka. Sluta upp med det gott folk. Laga, sälj eller lämna in till de bättre behövande. Eller till mig som blir av med mina trallor stup i kvarten.

√ det faktum att det ges bidrag till (nya) elcyklar only – men inte till inköp av vanliga och/eller gärna begagnade cyklar. Och pls kom inte dragandes med att “fast det är ju i alla fall bra att några har växlat över till…”. Jo, det är förstås bra varje gång någon lämnar bilen hemma till förmån för ett miljövänligare transportmedel. Men var är slutkalkylen för miljön, när en redan superkonsumerande grupp konsumerar ännu mer och det subvat av staten? (och jo, självklart tycker jag att vi som har möjligheten och lusten att förflytta oss med vår egen muskelkraft borde belönas i första hand)

√ transportsträckor på mtb zZ

√ mörkret som infaller just när man ska till att cykla. Hur mysigt, romantiskt etc det än är att lampcykla så skulle mitt inre behöva en sisådär tre veckor till med bombastiska solnedgångar

Vi avslutar listan på en hög not, halvtakt och så oktobersol rakt in i mitt fönster

Har ni några egna kandidater? Shoot! Puss.

* pinkpaus så klart! Vad trodde ni det var, personpästa? Äh

Mors, det har varit lite fattigt bloggat här ett tag. Häng med på några av sista tidens vardagsupptåg genom mobilen, mer har jag tyvärr inte orkat prestera

Har i alla fall cyklat kvällscross med Tony

ätit stans godaste pizzalurre på Bianchi (är inte idén med italiensk pizzabuffé genial? Men det ska ju vara klass på pizzan då)

varit på ettårskontroll med den här pysisen – 83 cm nästan 12 kg pratglad oemotståndlighet <333

blivit nypt av de första, alltid lika dräpande frostmorgnarna. Håll med om att brittsommaren har varit lite väl kort i år!

matchat randigt och babyblått (så less på sommarens varma färger) och har fortfarande inte bestämt mig för vilken ny crosshjälm jag ska ha

känt mig ändå rätt fin på cykel 🙂

come away with me

köat med halva Stockholm (kö ända in på Stallgatan!)

för att spana in some Rembrandt ass och annat fine artsy på det nyöppnade Nationalmuseum

fast mest fika och hänga med min lillebror jag inte hängt med på ett tag

och umgåtts – en hel dag, men det kändes som en halvtimme, så är det alltid när man träffas för sällan! – med min bästis och hennes familj och extended familj

åkt en del tåg, i tjänst och privat och därmed lyssnat på massa bra musik

firat Hoppetuss ett år förstås! Världens bästa firande för världens bästa Hoppetuss. Ett grattisinlägg kommer, allt kommer

för tyvärr är jag inte sådär på topp just nu men sådant är ju det ibland, livet mellan rundorna

Puss.

Hej Plutten. Imorgon är det söndag. Imorgon är en särskild dag. Den mest särskilda av de alla ända sedan för ett år sedan. Imorgon fyller du ett år.

Jag trär på dig din höstlövgula vindfleece och dina mjuka tossor. In med nappen, på med hjälmen. Den här ljumna oktobermorgonen är för vacker för att inte upplevas från sadeln.

Håll i dig grabben, nu ska jag visa dig hösten.

Det är tidigt och en lätt dimma vilar över åkrarna med de svartvita kossorna som påminner om suddiga schackfigurer någon har placerat ut lite här och var.

Det måste ha regnat inatt. Här och var skiner vägarna upp av blöta fläckar. I dem simmar löven. Tyst rullar däcken på landsvägarna.

Det enda som hörs är mina andetag, sadelns och cykelkärrans knarr.

Puff puff, ouch ouch. Jag har bra ben men riggen stålhoj + kärra + barn + packning är en tung rigg. Det blir lätta växlar uppför.

Du är min allsmäktiga commander-in-chief och ger ifrån dig korta missnöjessignaler varje gång jag saktar ner lite väl mycket eller ännu värre, stannar till eller annat uttråkande.

Så jag gör mitt bästa för att trampa lagom jämnt, lagom gungigt. Snart sover du.

Men så här är det min unge vän – fincyklar man landsväg så måste man stanna till och fika, det hör till reglerna lika mycket som att din hjälmmössa inte ska åka ner över ögonen *rättar till*.

Vi parkerar elegant mot Frösåker Golf & Contry Club.

Jag drar en PP och bälgar i mig en slät kaffe, du förstärker depåerna med en grötis. Gemytligt och chill är det inne på golfklubben. En flott buffé står uppdukad och jag önskar att jag vore mera hungrig men det är jag inte så vi får nog allt äta hemma idag.

Dags för avfärd, jump in my car! Menar trailer förstås. Ser faktiskt lite fram emot den dagen du är så pass stor att du kan själv hoppa in i kärran (fast då väger du ännu mer, aj aj Katjas ben)

And here we go again. Löven virvlar runt mina fossingar, strimlas mellan ekrarna, så glatt det är och jag lever så!

Vi cyklar i guld

vi badar i guld

cykeldatorn guppar i musetten, kilometrarna tickar på.

Du har stora ögon, jag ger dig hösten

Imorgon blir det släkt och stoj och hålligång men idag är det bara guldet och du och jag.

Västerås, lördag 13/10

Hej cykelvänner. Den här veckostarten alltså. Snålblåsig, duggregnig och in i märgen bluesig. En herrans novemberwannabee, denna oktobervecka. Vilken kontrast mot den gångna helgen. Tre dagar av färgexplosioner fick jag. Varav två cykeldagar.

Jag växlar mellan att smygle och att smygskaka på min skalle. Jag är idel vemod blandat med soul. Det måste vara musiken. Jo. Allting är musikens fel. Sedan tar verklighetens vindar tag i mig. Ruskar om mig, knuffar ner mot marken, vakna upp ffs Katja. Tänk realistiskt. Dagdrömma denna vardagsvardag? Skottpengar på det. Och då blir det tyst i själen. Ett tag. Och så börjar musiken om.

Hur som. Visst fasiken rullade jag runt på läckra ställen i Gästrikland i helgen. Två dagar med cykeldatorn i bakfickan, jag vet fan inte ens var det var. Tur att planerna på tekniskt på bana hade ersatts med flowish utan bana. Sten och stock och gräs och sand och grus. Korpens skratt, gässens skri, kantareller i backen, hala rötter under rocket rons, swoosh. Stumma postbakis (också ett tillstånd!) ben på lördag. Fräschare ben på söndag. Fotogenique très magnifique.

Fick ni er också en dos höstprakt och själsgenomblås i sadeln i helgen? Hope so. Puss.

Idag när jag blundar så ser jag en väg

brötig krokig och slingrig

börjar med ett avgrundsdrop

ett oändligt modkrävande hopp

ringlar sig den mellan hav och raviner

smala passage, skrå i lössand, galna serpentiner

cha-cha-cha dyner, drömhögar, berg som vi misstar för molnformationer eller är det tvärtom?

överdoser av lycka, vägen kräver att vi inte vänder oss om

fixar inte leva med om om om om

Vägen är inte utstakad, den är allt utom känd

förutom för att kräva sina offer who ain’t scared my dear friend?

Det kommer att ta ett evigt liv av många liv man måste våga äga livet sitt

Och väldigt få som hejar, många buaropp, obarmhärtiga ögonstick

Det kommer stunder då det inte går att tro ihop

och hela skiten känns som ett eländigt flopp.

Så det gäller att ha lätta hjul

och starka ben och starka hjärtat och våga ha både ont och pardon mitt barnsliga sinne sjukt kul

På kartan är vägen märkt som Vägavsnitt Okänt

och någon har klottrat dit orden OBS börjar med ett drop

ett oändligt modkrävande hopp

 

 

jag undrar om vi vågar vägen

Trivs aldrig så mycket med mig som när jag cxar

Tjo från X2000 till Sveriges framst… framsida! Älskade Göteborg ♥️☂️🐠 Målet är teknikträff för oss bolagets uppdragsledare. Det blir super det.

Men orka snacka jobb när vi kan snacka cykel.

Och stjärt. För aldrig är det så skönt att sitta still – länge, som man ju måste på tåget till Göteborg – som när man har en rejäl dos cykelträning i kroppen.  Speciellt för en annan som har straffats med både en allmänt rastlös kropp och WED/RLS-sjukdomen i extremiteterna på det.

Supercykelparet <3

Igår körde vi alltså höstens första #crossnextdoor-intervaller på Kallecrossen – prick 2 minuters cykelväg från min port. Kallecrossbanan består av en kulle och en smått kuperad gräsplätt. Vi sätter ut konerna och kör.

Tony led också som kavlat av :’(

Som jag led igår! Ouppvärmd, trött efter en lång arbetsdag. Är dessutom inte riktigt kompis med min tunga utväxling – jag måste ha fler lätta växlar omedelbums! (får bli nästa inköpsprojekt, typiskt. Fördelar och nackdelar med 1×11…) HUR SOM. Det var ju ändå skoj! För det ska vara jobbigt och jobbigt var det. Jordigt, tungt, slitigt.

Master-mäster-Eva

Extra skoj var förstås också att vi vart ett gäng hjälmskallar. Och två mösskallar för Jonas och Ivar kom förbi. Att hålla i ett ångande hett stycke mysbäbis när man fryser mellan intervallerna är ju för helande.

Så nu sitter jag alltså här på min kanske inte riktigt vältränade men i alla fall relativt nytränade crosstjärt och trivs. Känslan är flyktig – när jag vaknar upp på mitt hotellrum imorgon så kommer träningslängtan slå till nästan direkt. Tur att det som väntar är helgen med cykel varje dag. Wii!

Och skål för alla våra mindfull cykliststjärtar med en kopp pressbyrånkaffe. Puss!

↑ eftersom jag inte orkat leta efter kort på mig själv ännu så får ni hålla till godo med mina snaps och använda er fantasi för att sätta mig in i de olika delarna. Lite som den här chipslösa enhörningen jag smugit in i herrarnas lopp.

Måndag loners! Läget?

För det första: sjukt fint att så många såg och uppskattade mina banbyggarstories på Insta. Vi hade skitkul när vi byggde banan. Skittrötta var vi också. Min Watch visade cirkus en och en halv mil gång innan jag gick loss på banan med lövblåset. Sedan hamnade jag i något slags blåsnirvana och förlorade mig i min egen trötthet för resten av kvällen. Hur orkade jag palla mig hem städa och dammsuga lägenheten och så laga käk på det? JAG FATTAR INTE.

På med stödsockorna, en natts drömlös sömn – vilken lyx!

Vaknade utan ben. Lagom försovad. Hade ju förstås väckarklockan inställd enbart på vardagar. Duh. Hade prick noll maffigt frukostkäk hemma så körde müsli à la Öijer. Njöt dock kanske inte lika mycket som en öijer (är inte lika galen i müsli, är mer en ägg-och-vitt-bröd-tjej) men blev ändå mätt. Jag hade ju inte riktigt tänkt att racea så det skulle väl gå att proppa i sig en banan eller två för att klara livhanken som allt-i-allo-eldsjäl (herregud så högtravande att kalla sig själv för “eldsjäl”, nästan lika självdistanslöst som “inspiratör”, men nog brinner det i ens hjärta lite extra mycket när det ska roddas med race? Även i år då jag är lite mer trött ty småbarnsmamma).

Väl uppe på benen – de låg tydligen och skräpade i hallen, pust – så insåg jag att jag min goda tur trogen hade välsignats med både mens och mensvärk från helvetet. Ah men FFS. varför slår det aldrig fel? Varför blir jag antingen förkyld eller kvinnosaksdäckad varje gång jag ska prestera?

I med diverse värkdoping. Ipren, Alvedon. På med dunjackan. Upp på crossen. Upp till Hökåsen. Ner till Gropen.

Anna och Ewa!

VILKET KONSTVERK.

Folks överallt! Crossigt väder, lite skimrande himlafukt i luften.Eldsjälar hit och dit. Gurra i DJ-båset. Tommy på ljudet. Duktiga David speakar. Wunderkidsen redo för dagens första start. Banan, tillhärjad av den nattliga stormen och åkarna som hade provkört den. Glada blårange nunor i kiosken. Ewa <3

Blev direkt påhoppad (inte CX-style utan mer kompisstyle) av baby Anna. Anna hade tänkt cykla! Så började hon peppa mig att också ställa upp. Mjäksmöret Katja började direkt mumla saker i stil men inte ska jag väl, så klen som jag är, orka ställa till med förödmjukelse yada yada. För så är det – racesjälvkänslan är liksom inte på topp när man inte har tävlat på nästan tre år (först utmattningen, sedan Hoppetuss). Men sedan så sa jag okay. Jag ställer upp. Det blir som det blir. 

Så jag ställde upp. I D30 förstås – elitklassen är till för en när man har elitform, punkt slut – men jag hade likt förbannat bra motstånd ändå. Dels i form av Baby Anna och urstarka superveteranen Camilla Mård och dels i form av Banan och min kropp förstås. Ni som har läst min blogg länge vet att jag är en humöråkare. Mitt huvud är min frenemy. Men igår så var skallen heltom på spöken. I alla fall så fort jag hade börjat svettas uppför den för min icke-form icke-fördelaktiga startbacken. Den nuvarande banan innehåller ju ett gäng uppför- och nedförpartier i sanden. Ett par av dem hade jag varit smått nervös innan.

Det här till exempel

det här ser ju inte så långt och brant ut men aset är ju det. Börjar med en brant chikansväng (bland träden till vänster på kortet) gör det också. Innan racet visste jag med mig att jag skulle springa nedför för så många gjorde ju det? Väl inne i racet insåg jag att jag visst kunde cykla ner. Klicka ur och halvspringa alldeles i början däruppe – så klicka i och cykla utför efter svängen. Det gick hur fint som helst? Elegant? Not at all. OTB:ade däruppe i chikanen gjorde jag också, på sista varvet. Men vem bryr sig? Jag c y k l a d e varje gång. Så lite stolt över mig själv där. Måste tacka allt mtb:ande. Även om det kändes bra tryggare att forsa nedför på en cross så klart, med bockis och styvis ramis och allt.

Eller den här biten

inte så värst farlig så, men lösare än preracemagen inför SM alltså. Där sket jag inte att försöka cykla nedför. Jag ba sprang – precis som många andra (förutom hjältarna på kortet som gjorde ett värdigt försök att cykla så långt som möjligt i sandlådan. Känner ni igen Johan förresten?).

Sandfållan uppför! (en av dem) Ajaj som benen fick lida under de där sekunderna… minuterna uppför.

Och löphindren? Tja, de skuttade jag över, för att sedan nästan ramla ner över cykeln – som en hög! – så stela var benen (look at the kiddo däremot, han ba skuttade upp som hade han inte gjort något annat innan).

Så – hur presterade jag då? Tekniskt – över förväntan, med tanke på en (!) endaste crossspecifik träning i bagaget på snart två år. Jag fegade väldigt lite, gjorde rätt fina kurvtagningar och hade med mig farten rätt ok uppför där det gick. Jag körde nästan mtb-tekniskt om jag får säga det själv. Adrenalinigt. Förutom påhopp-biten då men den får vi fortsätta slås med. Fysiskt – klent men helt ok med tanke på den stora mängden sjukdom och den minimala mängden träning i bagaget. Pendlade mellan att känna mig som ett blysänke (uppför) och som en fågel (nedför).

Vid målgången var jag nöjd. Allt som hade hänt de senaste åren hade gett mig en ödmjukhet få saker kan rubba. Visst stack det till lite i hjärtat, att slå så pass mycket underifrån – korta backiga lopp är annars faktiskt min grej, det är just pendlingen mellan upp och ner som jag är bra på. Visst hade jag önskat att jag kunde komma mer förberedd, mer tränad, mer… Och visst hade jag önskat att åter befinna mig mitt i elitsmeten. Sparras, om än i de bakre raderna, mot de starkaste brudarna, söka komma först in i kurvorna, bli omsprungen uppför – men cykla ikapp direkt efter backen, ja allt sådant som får inte lär ske på ett tag. Men jag var ändå lycklig där jag stod. Precis där. Glad och tacksam för min starka cykelvän Anna, som hade sporrat mig till att ställa upp och som gjorde ett så föredömligt läckert race (elitlicens 2019?). Glad för Camilla, vars coolhet och rutin hade smittat mig redan på startlinjen. Glad för att vi hade så många unga talanger på damsidan som hade kört så snyggt och som berömde banan. Glad för att mina trasiga ben hade burit mig hela loppet runt utan den minsta tanken på en DNF.

Och glad för att jag själv hade gjort en värdig, hoppingivande comeback som utan att försköna läget vittnade om följande:

DITT PANNBEN (och din förmåga att vägra mogna till dig) ÄR ETT JÄVLA KONSTVERK KATJA. Du har grunderna i dig. Du har lugnet i dig. Du må vara ett tungt stycke utvecklingspotential och du kommer att få jobba häcken av dig för att nå dit du vill – för dit vill du, det vet du ju – men du kommer att nå dit. Vad dit är vet du inte själv än. Men du har förmågan att ha jävligt kul på vägen. Beröm nu dig själv och sluta fan dra i tröjan och KÖP NÅ NYA TÄVLINGSKLÄDER HERREGUD

(ok det där om kläderna kom från Eva och Jenny men ändå, passade bra in i det högtidliga sammanhanget)

DJ GU.D (fast egentligen mest Gurra) och käre Tony som presterat ett sjujäkla strongt race
trots jobb med racet 24/7 i två dygn innan

Ja vad säger man vänner –

GROOPENCROSS, vi made it again. Så bra jobbat av alla. Initiativtagarna, eldsjälarna, sponsorerna, publiken, åkarna. Utan inbördes ordning. Överallt hördes – vilken bana!

Ja, vilken bana! Så – vi får väl se om vi återkommer nästa år eller om vi tar och vilar och kör en comeback (kanske som SM? Vem vet? Men sugen blir man) om något år.

Min cross, svänger som en king, får mig att känna mig som en queen
(och så Annas läckra Cannondale-häst bredvid)

Idag vilar jag kroppen. Är åter elegant i klänning och retrokit i dova kulörer. Äter torsk till lunch. Dricker massa kaffe. Jobbar. Är normal mamma till min bebis ikväll. Tänker till och med storhandla faktiskt, ädelost- och chokladstashen är slut i kylskåpet. Längtar redan till nästa träning och race. Och läser förstås RR från racet: Johans, Annas och Magnus (har jag missat din RR? Hojta till så länkar jag genast!)

P.S. Glöm inte att du kan fortsätta konsumera årets mäktigaste crossrace i gruppen CYKELCROSS. Där finns det också en del kort. Tyvärr inte Jonas i år. Han och Plutten var upp till byn för att ge mor Katja racefixar- och tävlingsro och testa Jonas nya Ripmo i gästriketerräng förstås.