Magiska myggiga Fulufjället. Renlöst och lavtäckt är berget. Trinda långsvansade lavskrikor med runda huvuden skuttar runt mellan grenarna och är nyfikna på oss som inte kan flyga utan får gå fram istället.
Regnar det ordentligt och är kallt och blåsigt där man har tänkt cykla runtom i Sälen och Rörbäcksnäs så är en utflykt till Fulufjället på sin plats. SMHI säger att det är lite torrare där!
Jag minns det som en lätt vandring, säger far.
Så vi skippar selen, snör på oss kängorna och tar med oss Ivar i vagnen.
Och visst är det lätt i början. Rullstols- och barnvagnsanpassat. Sedan påbörjas den riktiga vandringen. Det är stenigt och brant och spångigt och trappigt och därmed mycket svettigt (kanske inte om man går solo men ni fattar).
Vi turas om att bära Ivar och vagnen. Den nätta vandringen tar tid. Fjällvädret har svängt om igen och det är varmt och kvalmigt. Vi är genomblöta. De passerande ler och kallar vår Ivar süß (vem kan låta bli?) men jag undrar vad de egentligen tänker när de ser puckofamiljen som gör det så omständigt för sig.
Men målet är ju för vackert och vem vänder för att det är lite jobbigt? Njuperskärs vattenfall – Sveriges högsta, det måste man ju ha sett! Jag blir rätt hänförd och råkar förstås tappa ner min efterlängtade banan jag har sparat på ända från Sälen. Den lilla biten som jag har kvar delar jag och Ivar på. Kvar återstår den mindre mödosamma men än svettigare tillbakavandringen.
Ivar är min hjälte! Väl uppe i serveringen köper jag något jag tycker han har förtjänat, som varit så duktig och hängt med oss upp och ner och inte klagat någonting trots tiden och svetten och knotten.
Sitt första vandrarmärke får Ivar, omsorgsfullt fäst på sin söta sommarrygga (från Coop, älskar deras färgglada barnväskor). När Ivar kan gå och bära själv kommer märket att flyttas till vandringsryggan – kanske en liten Re-Kånken Mini?
Grattis Hoppetuss. Stolt ska du vara!
Fast mest stolt är vi.
Puss och sluta aldrig fira när det firas kan.