Hej *skakar hand med 🖖🏿 på*
Idag körde jag årets första uterepa. Häng med!
Det blev åter den gamla goda Vinnersjövägen som stod arena för dagens tur. Se så fin den var smekt av det subtila snöfallet och det gyllene solskenet:
De hårda vindarna, lager-på-lager-isarna och motorfordonens däck hade satt sina spår – det kändes som att cykla på månen, med hennes kratrar. Särskilt om man tittade rakt framför sig och inte på sidorna.
Det var nog kanske enbart de outgrundligt gröna granarna och de fyrhjulsdrivna åken som då och då svischade förbi som avslöjade att det inte var månen jag cyklade på utan en mindre nedrenorrländsk landsväg.
Det var rätt kallt ute eller ”-6 men kändes som -9” som man skulle säga om man vore en meteorolog. När det blåste ute på åkarna kändes det banne mig som -12 med. Brr!
Inte alltför kaffe glass mm-sugen med andra ord.
Här vid div. handel vände jag hemåt. Fort, fort – har inte råd att bli kall och jävlig med ett litet hjärta hemma att ta hand om.
Den dryga sidmotisen ut förvandlades rimligt nog till mysig sidmedis på vägen hem. Dock hade det snöat ännu mer vilket gjorde föret än lurigare. Tur en gillar härja på isen.
Hemma! Lillkakan i efter den sista viktiga avrullningen på lätta växlar *pekpinne intended*
Och efter den mycket snabba – längtig! – och mycket heta duschen så blev det äntligen dags för belöningen. Min älskade son, min gudomliga Hoppetuss Hoppetuss som bor i min famn och värmer mig resten av kvällen då Jonas är och kör sin solotur på nedrenorrländska landsvägar.
Puss och snöboll på er!