Hej. Skulle egentligen blogga ett litet trist inlägg om mina ben (japp, nya problemz, alltid är det något) men vi skiter i det så länge – för jag har äntligen varit uppe i sadeln och cyklat igen.
När Ivar hade sin vana trogen somnat vid 10-snåret så passade jag på att dra på mig gammbibsen och gammskorna (varav ett med trasigt spänne, måste åtgärdas) och satte mig på monarken.
Inte helt otippat kändes det hårt och stumt mot rumpan och förbaskat härligt i själen.
Som att jag både landade och lättade från marken samtidigt.
Det otränade kroppsskrället hade inga svårigheter med att börja svettas rätt så snart. Ivrig som jag var höll jag mig ändå på mattan och det blev tjugo lugna minuter med ett litet fartknix på slutet för känslans skull. Eftersom dagens pass var ett testpass så sket jag i att köra efter watten och annat sifferjox.
Passet gick också ut på att observera lillfarbrorns reaktion på mammas beteende. Lillfarbrorn sov dock hela tiden och vaknade först när jag hade slutat trampa. Typiskt mitt barn – det ska väsnas, brumma, åkas och röra sig.
På den tystade teven gick ett mycket märkligt program kallat ”I didn’t know I was pregnant”. Det var som Veckans brott fast med gravida amerikanska tonåringar som trott att de var tjock på pizza men så var det andra puckar, typ. Kändes ändå passande i sammanhanget.
Ivar vaknade och var gullig och hungrig i ett. Gäspade stort gjorde han också.
Med andra ord fanns det inget alternativ än att ge barnet mat trots att jag gärna hade duschat innan.
Barnet uppskattade maten precis som vanligt och visade det tydligt med hela sin lilla kroppsing. Så där satt vi – en halvnäck nycyklad Katja, en dinerande bebis och mina cykelstrumpor.
Strax blir det en kortare barnvagnspromenix och ikväll ska jag skåla för min comeback på cykelklubbens årliga julbord.
Puss och monarkin är återställd ✌️👑