A cycling princess i a terrible mess
An autumn alone
But no rides to confess
Dreams of a ride on a red carbon horse
Runs like a spirit by the castle walls
Pinkpausvyn från någon cykeltur förra året.
Jag erkänner – jag saknar lite att kunna cykla just nu. Just precis just nu. För att det är höst ute. Min årstid.
Min!
*stampar med klossen i marken*
Med hösten har jag alltid varit som en mor med sitt lilla barn.
Visst, allas ungar är fina, men erkänn att min ändå är finast av de alla?
Eller som en kid med sitt idolband.
Visst, många gillar The Smiths, men innerst inne vet jag ju att jag gillar dem mest och förstår dem bäst, eller hur?
Ni förstår tror jag.
Alltså det går ju att cykla liksom. Jag kan trotsa krämporna och gravitationen och stånka runt på stans cykelbanor på min oväxlade damtralla för cyklingens och blogginnehållets skull men det är inte samma sak. Damtrallan är förstås fortfarande ovärderlig för att snabbt ta mig ner på stan när jag ska med stockholmståget till exempel, men skönt är det då inte någonstans. Bara praktiskt. Och då enbart på slätan alternativt nerför. That’s all.
Mjo, jag har varit tursamt lottad som har fått cykla långt in i graviditeten. Mjo, jag är fullt medveten om att det liksom är normalt att inte kunna cykla när man är höggravid. Och handen på hjärtat så har det funnits sjukdomstillfällen längre och tristare än denna korta, glada period av väntan.
Ah men som ett exempel, om vi bara tar förkylningar och sådant lightweight, ett journalutdrag:
Hösten 2013 drogs jag med min tredje av årets tre utdragna halsfluss.
Hösten 2014 var jag förkyld och däckad exakt var tredje vecka mellan september och december.
Hösten 2015 var jag förkyld och däckad ungefär var fjärde vecka, så något bättre där…
och så fortsätter det.
(faktum är att det är sådana tillfällen jag tänker tillbaka till när jag är på g att deppa till de dagarna jag är för krämpig för att aktivera min rastlösa kropp. Typ hey, vad är väl några månader med taskig sömn mot sammanlagt tre månader med halsfluss? Eller hey, vad är väl stickande ischiassmärta i ett ben mot konstant ischiassmärta i både ryggen och båda benen som fuckade upp mina träningar och lopp mellan 2012 och 2015? osv. “självpepp”)
Så med andra ord så cyklar jag säkert fortfarande oftare nu än vad jag gjorde under vissa av veckorna de föregående höstarna…
…och innan jag ens började cykla så älskade jag hösten ändå. Precis som nu.
Så nej, jag ska verkligen inte gnälla och det gör jag inte.
Men likt förbannat känner jag ändå av den, höstcykellängtan. Jag är ju inte mer än en enkel cykelnörd, fast i den dagliga cyklistdrömmen.
Imorgon ska jag ut, kanske ut med damtrallan ändådå, och plocka mig en fin bukett av färgglada löv och prassla med dem mot örat och mot bäbismagen så även den därinne hör och vi kan glädjas tillsammans. Och längta lite tillsammans. Till alla höstäventyr.
Spana in denna videon förresten, fick länken av en cykeltweetie. Inte direkt nå jättesvenska höstmiljöer, men känslan är underbar.
Puss och visst höstcyklar ni åt mig också?