Månad: augusti 2017

Hej. Idag har jag varit till Arlanda och jobbat en sväng. Älskar att mitt jobb är både teoretiskt och praktiskt – alla borde testa på att vara ingenjör! – men det var lite av en chock för kroppen att försöka somna när jag visste att jag skulle upp klockan sex. Det slutade med att jag inte lyckades somna alls. Är alltså rätt mosig i huvudet men vad gör det när det är soligt men svalt ute, och sängen hemma är nybäddad och väntar på mig ikväll! Trots att jag har ett par till semesterdagar kvar (tänkte softstarta denna veckan) så är ledigheten inte riktigt över än men firar ändå med att den lider mot sitt slut med att bjuda på ett gäng hittills opublicerade bilder från vår underbara, dråpliga, brokiga semester. Varsågoda:

Gör den där snygga koncentrationsminen under skogshojningen i (graviditets)vecka tjugofem – då vi tjuvstartade semestern i Hedesunda!

Letar efter midjan i skogen under en crossrunda med Jonas, Anna och Erik

Är plötsligt bredaxlad under en alltför varm promis i skogen på Ön

Är mitt blötaste, tröttaste och tyvärr dystraste jag under försöket uppe på Storulvån

Sakteligen upptinad på den härliga campingen i Tällberg

En av vägkompisarna uppe i Idre

Har snott lillebrors hatt och är skygg på Björnö

Är småtrind i gravidfejset och orimligt nöjd med att ha en varm och torr tröja på mig… sommaren alltså <333

Pekar med hela handen uppe på Storvätteshågna!

Minivandrar med lillebror och baby i de natursköna Svanå-hoodsen

Gosar med de små sockerliven hemma hos Jossan i Lumsheden

och petar ut en mygga ur näsan, som sig på semestern bör :*)

Puss!

Hej riders!

Vet ni vad, jag är kluven. Positivt kluven. Även om det ligger långt i tiden och det vore mot livets gång respektlöst att sitta och hårdplanera för någonting jag enbart kan gissa om hur det kommer att bli så drömmer jag lite cykeldrömmar ändå. Särskilt efter barnmorskans “och så har du en rejäl bräda också..!” under magundersökningen idag (flåt men lite egomallig får man som träningsnörd vara ibland mitt bland allt bäbisinriktat).

Varför är jag kluven då?

Jo!

Det spännande är att mina drömmar är inte längre jämt på landsvägssidan. Nu har jag aldrig varit en renodlad landsvägscyklist utan trivs lika bra offroad – om än med den bockstyrade cykelns elegans och lätthet som föredraget sällskap – men MTB-“återfallet” under graviditeten har påmint mig om hur jäkla kul det är med dämpning och den typen av tekniska utmaningar som finns enbart i skogen.

Jag har länge, ända sedan jag köpte Cliffis läckra Canyon vetat att jag någon gång kommer att göra en satsning på MTB. Det har mest handlat om när snarare än om. MTB är egentligen en smartare sport för päron i tidsnöd. De flesta passen är korta och intensiva, man kan med fördel träna med samma cykel i alla väder. Egentligen som CX, fast ännu mer “koncentrerat”. Precis som CX passar den typen av träning min kroppstyp som presterar bäst i varierad terräng under en mer begränsad tid. Jag gör mig till exempel bättre på kortare linjelopp i varierad terräng än på längre linjelopp i flackare terräng. Vilket förvånar mig gång på gång men jag ser till resultaten.

Jag är en lång, kurvig och även i min allra smalaste och “långdistansigaste” form explosiv cyklist och bör jobba därefter.

Jag har testat och studerat – inte minst nu under graviditeten då man har gott om tid att testa och lalla runt – några av långloppsbandelar och jag tror det kan vara något för mig att köra den säsongen jag kan tävla igen. Drömmen vore ju förstås att kombinera långloppstävlandet med crossäsongen – och pressa in lite klungspel emellan…

men ni hör ju själva hur rimligt det låter för en småbarnsförälder som dessutom vill hinna umgås med sitt barn (som inte lärt sig cykla eller ens langa ännu)

Inte rimligt alls hehe!

Nä men jag spånar mest. Jag känner nog mer att jag har fått en sådan mersmak på just MTB (precis som många andra av mina cykelkompisar här i stan) att jag inte riktigt vill släppa det när det är dags att växla upp igen. Vill ju utvecklas och race är den bästa och mest givande utvecklingen, det är sedan gammalt.

Fast vi får väl se. Inget slår klungspelet och skönheten i ett landsvägsrace…

och det är ju förbaskat kul att tillhöra och köra med/för ett lag, speciellt så grymma ena som CK Valhall Damelit-gänget som jag hoppas kör som en samlad trupp när jag är tillbaka…

ah ni hör ju själva.

Jag är kluven.

Tiden får helt enkelt utvisa. En sak är säkert – imorgon ska jag ut och cykla. Om än en gravidkortis. Och drömma vidare!

Puss!

Hej folksis, det började egentligen imorse som trettioett frågor-inlägg men sedan kom solen, och bilkörningen hem från Hedesunda, och regnet, och promenixen i Gånsta i Enköping, och fikat med svärisarna emellan… och nu är jag för trött för trettioett (tanten är ju redan trettioett vintrar) så det får bli tjugoett frågor istället. Ändå ett lyckotal väl? Voilà, direkt ur Katjas huvud:

1. Vad vill varelsen heta, som bor i magen min? Jag gillar namn som börjar på J men alla kan ju inte heta något med J. Huvudbry!

2. Kommer musiken vara lika bra i Westworld säsong två – årets näst största händelse förutom vår bäbis entré haha – som den var i Westworld säsong ett?

3. Undrar vem hen kommer att likna först, och sedan sen, och sedan sen sen?

4. Var ligger mitt gamla bibliotekskort, det som jag pinsamt nog inte använt på säkert fem år? Måste redan nu till bibblan och börja skanna miljön och barnboksutbudet. Lidingöbibblan där brorsan är “uppvuxen” är grym på barngrejer, hoppas Västerås bibbla håller samma mått.

5. Kommer min rygg återgå till sitt konstant småpaja läge när graviditeten är över? Den positiva tanken: shit tänk om gravvisen har fixat den! Den negativa tanken: shit tänk om den är bra för den vilar från de alltför utsträckta raceställningarna…

6. Måste jag byta till ett nytt skrivbord på jobbet, nu när magen är gigo och tar i precis allt?

7. Varför heter det “hitta tillbaka till sin gamla kropp”, när man är inte gammal förrän man är typ, sextiofem ungefär? Jag tänker då inte gamla till mig förrän då, och om ens det.

8. Var ska vi bo, sedan när vi måste bo större?

9. Hur läskigt på skalan är det att gå på föräldraträffar och vara med i en social mammagrupp? Kommer de låter mig vara… jag? Kommer de att vara snälla mot mig?

10. Hur ont på skalan kommer det att göra de första gångerna tillbaka i (monark)sadeln på vintern?

11. Varför får man som gravid kvinna cirka hundra råd om hur man ska “hantera” några ointressanta bristningar, “undvika att äta för två”, vara “fit” – och därmed reduceras till blott ett tomt kroppsskal till för andras ögon, hur mycket de som säljer på oss dieterna, prylarna och annat hälsohetsjox än intalar oss att det är för “vår egen skull” (och eftersom vi kvinnor har lärt oss att hellre snygg än smart så köper vi skiten och springer djävulens ärende genom att bekräfta, bekräfta, bekräfta utseendenormen) – istället för att få ett endaste råd om hur man växer som människa, nu när man faktiskt har tid till sådant eftersom man är mindre fysiskt aktiv? Är fan ni som har bristningar och det i ert omdöme om kvinnornas välbefinnande, kära självutnämnda förståsigpåare 😡

12. Kommer Rabbids till Nintendo Switch vara så bra som det verkar?

13. När kommer min beställda Moleskine Baby Journal så jag kan fylla i den med massa ögonblick, urklipp ur bloggen och annat mys som värsta scrapbookern?

14. När ska min man fatta grejen med svamp så vi kan börja laga det hemma?

15. Nu är vi händelserna i förväg… men kommer jag att hinna/orka att titta på alla roliga crossrace på TV/datorn/IRL i höst mellan blöjbyten, amningar och klädtvättar?

16. Kommer min WED/Restless legs-sjukdom att bli bättre efter graviditeten eller är jag körd nu? Vill inte gå på tunga mediciner för att kunna sova :*(

17. Varför punkade Anna? Slangfan! (läs för övrigt hela berättelsen, är man inte avis? Jo fett bra avis och än mer pepp att köra den där Båven runt nästa gång det ges, om sig vill förstås!)

18. Vilken färg på Kånken Mini ska man ha till bebben? (känns som det är mest en föräldragrej, barnen kunde nog inte bry sig mindre men ni övriga medlemmar i CK Kommers fattar nog grejen)

19. När kommer jag att kunna cykla med en nummerlapp på bakfickorna igen? Kommer det att vara på en racer, en cykelcross eller kanske en mtb?

20.  Mother should I run for president? Mother should I trust the government? Mother should I build a wall?

21. Vilka äventyr, vilka utmaningar väntar?

Korten är från dagspromisen vid havet (Bönan)
och i den hemliga svampskogen i Hedesunda-hoodsen.
Pallar man inte fira vecka 31 med att cykla
så kan man alltid palla lite skogsguld istället eller hur?

Hej ni goda läsarfolksis!

Vilken lyckoträff, att åka upp hit till Dalarna och Gästrikland igen. Det är svalt här. Det regnade inatt, jag kunde sova, åh vilken gåva!

Så finns Frida här. Sommarsnyggaste personen jag känner. Som trots sitt livs kanske tuffaste tid ändå stöttar, frågar, skämtar och glädjs med mig, med oss. Och Fridas nya lägenhet. I gamla byn. Mycket är nytt och skört i sommar. Men mycket är gammalt och robust också, och det ger hopp. Titta inte tillbaka, dra åt helvete med tillbaka, precis som det står på lillasysterns t-shirt. Lillasysterns kattungar är nya. Små tunna bondisbitar med pälsen av vitt, och rött silkesfluff, två bröder som vägrar en stilla sekund!

Tillbaka gör ont, men vi ska inte dit, vi ska fram.

Vi har ätit glass. Gått runt sjön med älgtiken, grillat gott, hunden i knäet, hunden otympligare än Katja eller tvärtom?, badat badkar, varit till Ikea i Valbo, läst ut en bok och påbörjat en ny

och av Frida fått en uppsättning världens banne mig gulligaste pyttissockisar med favvodjursmotiv nummer ett – kaninmotivet!

Jag säger då det,

de tre K:nas helg –

Kompisar

Kattungar

Kaniner

och kofötter

(det sistnämnda för att bända bort sådant gammalt som gör ont för att ge plats åt det nya och det ljusa)

Puss!

er Katja, från kökssoffan

Cyklade väl en stund igår!

In my dreams.

Gjorde detta – överlevde.

Jag smälter bort.

Jag går in i fel portar i huset.

Tar fel avfarter.

Glömmer vilken månad det är.

Sakerna ramlar ur mina händer.

Smaken i munnen är trist.

Jag är svimfärdig, min psoriasis förvärras av den torra luften.

Det är konstant varmt. Hett. Hemskt. Hett.

Därför kommer de flesta inläggen ut på kvällen. På morgonen försöker jag göra något aktivt som kräver svalka – gå, cykla, andas, försöka njuta av dagen. På dagen mår jag dåligt av hettan och antingen ligger ner med en bok (enda räddningen, eskapismen!) och något kallt att dricka eller jagar svalka någon annanstans. På kvällen, när det blir svalare så kommer huvudet igång igen.

Jag har massa idéer, mina händer kliar av de outskrivna orden. Men energin räcker enbart till korta rapporteringar. Jag skäms lite över det, men en av de första negativa (jodå, man får tänka lite neggo tankar mitt i det lyckliga, det hör den mänskliga sidan till) tankarna som kom upp när jag blev gravid var åh nej, jag kommer alltså att vara gravid sommartid, mitt i hettan… 

Som jag skrev på insta idag så hoppas jag innerligt att våra barn inte ärver min och min mans – Jonas är minst lika plågad som jag! – omöjliga gener när det kommer till att njuta av sommarvärmen. Jag funderar mer och mer på att så småningom, när vi har råd, skaffa en sommarstuga, ett litet enkelt torp vid någon sjö. På så sätt var jag bra bortskämd som barn. Behövde inte spendera ett lov i staden. Fortfarande känns den kombinationen skönast. Staden gör sig bäst när man är upptagen. Landet, närheten till vattnet, gör sig bäst när man är ledig. Varken jag eller Jonas är dock intresserade av att lägga vår lediga tid på att arbeta gratis, än mindre med något hus så idén med egen stuga faller lite där, om vi plötsligt inte får spel och blir hemmafixiga av oss…

Vad snackar jag stuga nu för? Jo, nu har jag fått nog av att vistas hemma hur mycket vi än älskar lya ciclistan så imorgon drar vi uppåt mot norrskogarna igen. Det blir till att småcykla, hänga med världens bästa Frida och kanske kattungarna?, bada minst en gång varje dag och minst en gång i havet.

Korten är förresten från gårdagens bad i Galten  – Mälarens västligaste fjärd. Jonas var sugen på Arbogas Glass & Berså-glass efter att ha smittats av Swyzak-Johan, jag var sugen på att simma varsom kallt, båda var slitna efter förrgårdagen så vi drog till de hoodsen. Hittade en riktig badpärla i den lilla Galten-stranden i Kungsör. Vattnet var kallt, jag var badkrukig men så skönt efteråt – i hela tio minuter till… kön till Arboga glassen var tyvärr för lång så vi sket i’t men hade i alla fall ett glatt badminne med oss hem.

Puss och snart är det höst 🍁✌

Knottstickface herself.

Hej folksis!

Hade faktiskt tänkt starta dagen med att blogga om gårdagens grustur men så blev det ett oplanerat besök hos vår barnmorska istället. Jag hade känt för lite sparkar från grodyngeln i magen min, oroade mig igenom gårkvällen och natten och då inget tydligt kom fram under morgonen så ringde jag vården. Gulliga barnmorskan hade tid omedelbums så vi cyklade till henne så fort vi bara kunde. Peppar peppar verkade allting i sin ordning – bäbisen hade bara lagt sig på ett annat sätt än brukligt… Lättnadskänslan, så underbar, så påtaglig. Går inte att beskriva i ord, enbart i tårar som sakta rinner nerför kinderna medan mungiporna inte kan låta bli att åka upp och ögonen återfår glansen. Bäbis, åh min bäbis!

Nu till gårdagens tur. Faktum är att jag hade skrivit ett rejält och roligt inlägg om den tidigare på dagen men för första gången ever fuckades wordpress upp så att allting jag hade skrivit försvann. Hur irriterande är inte det? Åkte och badade i Galten i Kungsör istället. Plaskade bort irritationen.

Turen mätte i alla fall 40 kilometer varav mest grus, och ett gäng k asfalt för att ta sig till och från gruspartierna. Sifferperfektionisten Katja blev ju förstås tvungen att ta ett ärovarv på vändplanen hemma – det höll ju på att bli 39-komma-någonting kilometer annars!

Över åkrarna och grusstigarna tog vi oss ut på den asfalsbeklädda Skerikevägen för att transportera oss till skogarna åt Surahammar-hållet – favoritskogarna nära Västerås.

Vi skulle dock inte ända till Sura utan till Skultuna för det är nära hem raka vägen därifrån sedan.

Väl i skogen började stigparadiset – och mjälthuggeländet! Håll, fasiken håll igen! skriker jag nog på kortet ovan. Sablars mjälthugg. Top ett jobbigast cykelåkomma nuförtiden, hela topp tre blir:

1. mjälthuggen, eller håll då

2. all vikten ner på rumpan och sittbenen – ajaj vad de led under den korta cykelturen till och från stan imorse!

3. känslan av att benen är helt frikopplade från resten av kroppen. Vad spelar det för roll om de är starka om de ändå inte kan utnyttjas till fullo…

Så många sträck- och kisspauser blev det, men det gjorde inget för det var torrt, glatt och fint i skogen.

Och mellan krämporna så kändes det som att jag lättade från marken! Inte bokstavligen förstås. Bunnyhopsförsöken hade jag slutat med i vecka tjugosex typ. Gravidgravitationen gjorde förresten ett kanoners jobb nedför. Fort gick det, och svalkade gudomligt!

Hem var det kämpigt, riktigt kämpigt. Sittbenen gnällde, blåsan gnällde, allting gnällde. Utom benen. Oförskämt fräscha var de, inte så konstigt…

Strava tyckte dock att jag hade gjort ett bra jobb och gav mig kudos som ni ser ≧◠‿◠≦✌

Resten av kvällen spenderades i den någorlunda svala sängen med en god bok som sällskap, och idag är jag både bortsmält (över 24 grader, varför kunde vi inte få hälften av dem uppe i fjällen istället?) och post-cykeltrött. Idag är det också första augusti vilket betyder början på sommarens vackraste månad!

Nu ska jag laga pasta för tre! Puss och hoppas ni inte smälter bort ni i alla fall.