Ibland undrar jag vad det är som drar i mig. Som gör att jag inte fixar inomhuslivet. Som gör att bara tanken på en hel dag hemma – oavsett om hemma betyder en trång liten lägenhet eller ett stort franskt slott – får det att krypa i skinnet på mig. Vem har planterat det lilla biet som ständigt surrar runt i mitt väsen, som irriterar mig, som får mig att jämt och ständigt gå, springa, cykla, snubbla vilse, göra allt för att undvika den kortaste vägen hem? Hem, som jag älskar att längta till? Är det en sjukdom eller en välsignelse?
Ingen jäkla aning. Nu ska jag göra mig fin för vi ska ut och dricka bärs på stan med ett gäng gamla cykelkompisar, och sen lär det blir hångel på omvägen hem för det är augusti och mina ben är äntligen ok och redo för livet nu när nätterna är svala och snälla mot kärlen.
Puss och ha en underbar lördagskväll.