Om ni undrar varför jag har hjälm inomhus så
är det för att jag är rädd att glömma den hemma annars.
Därför tar jag på mig före ytterjackan…
Helmärkligt när jag tänker efter. Men men.
Mvh, fortfarande ovan vid att stadscykla med hjälm
Efter att bästa Grön Cyklist-Anna lagt upp ett gäng Dalsland Runt-peppa inlägg och efter att jag på jobbet fått syn på lika delar stressad som pepp Coach Tony som också ska dit ikväll så stacks jag av ett tydligt sting av längtan. Vilket inte är så märkligt. Dalsland Runt – ni vet det där 3 dagars-grusglädjeloppet med start och slut i Vänersborg jag har kört i två år – är speciellt.
Varför det var just DR som jag fick en sådan längtan efter? Det kan bero på att det är två av mina nära kompisar – som jag själv en gång i tiden “fått in i DR-träsket” – som jag ser avresa och då blir det påtagligt. Det kan också bero på att ett event som DR handlar lika mycket om att hänga och må bra med likasinnade, cykelkulturintresserade personer som att faktiskt trampa fram i det vackra landskapet. Events som DR är på gott och ont få och utgör en frizon för entusiasterna med cykelhjärtat på rätt ställe. Det är nog därför jag längtar dit – och jag skäms inte för denna min längtan.
Jag vet dock att det är just längtan det handlar om, inte saknad. Det glädjer mig att det är gulliga Ena och Lea som tagit över min och Jonas biljetter. Jag kommer att med glädje ta del av allas foton, rapporter och jag kommer att storögd lyssna på mina kompisars äventyrsberättelser. Jag vet att events som DR kommer att fortsätta ske. Vi själva (jag, Tony, Anna och några till) har ett liknande event på gång om ett par år. Jag får planera och dagdrömma lite.
Men jag vet också att jag inte känner något större behov av att åka och köra ett cykelevent just nu. Även om cykling är mitt största intresse (och även om ni säkert tror att jag lever cykel 24/7 eftersom min blogg handlar om just det) så känner jag idag ett starkt behov av att göra och prata annat också. Min fritid är extra värdefull just nu. Jag vill passa på att göra det jag medvetet och omedvetet försummade som tävlingsaktiv cyklist. Jag vill prata graviditet och barn och tänka på det också. Jag vill vara mycket med min man. Jag vill åka och titta på barnmöbler, bara för det är skoj (även om googla springracers är lite roligare). Jag vill läsa ikapp lite böcker. Jag vill skriva lite. Jag vill ta en cykeltur fast jag inte måste.
Jag kommer alltid att vara en cyklist och jag ser fram emot att fortsätta leva cyklistlivet like Katjas do men cykling är till skillnad från de senaste tävlingsåren idag inte min enda källa till syre. Den är en av dem och jag kan inte andas nog. Just därför känner jag i detta mitt livsskede ingen fomo när det kommer till komplexare äventyren, även sådana fantastiska som DR.
Däremot gör det mig inget om ni känner lite fomo – eller snarare peppas till att cykla mer äventyrligt, både på egen hand och ihop med andra! Det enda som krävs är en cykel – vilken som helst faktiskt, speciellt i början! – och en inställning att det går att cykla överallt, bara man har kul. Låt er teasas genom att instagramma på DalslandRunt, scandorando, läsa min gamla goa DR-story på Velonode eller sök på Dalsland Runt i bloggens sökruta. Och att fortsätta läsa den här glad äventyrsidiot-bloggen, förstås.
Nu ska jag ta på mig min stadscykelhjälm och dra och handla till kvällens middag – får ikväll gäster som är mer inne på hästocross än cyclocross. Puss.