Jag frågade Jonas igår, kan älska någon så mycket, som inte är född än, visst kan man det?
Ja det kan man, sa Jonas, och jag känner precis så också.
Och inne i bröstet svällde tanken så överväldigade så att jag
somnade med fötterna på huvudkudden och huvudet i sängens fotända.
Nya vägar. Jag älskar att det alltid, i alla lägen, även de mest hopplösa lägen, även när man inte tror det själv, även då finns det alltid nya vägar att ta i livet. Vilken nåd egentligen, vilket påhitt, även rent fysiskt! – att även den kortaste promenaden hemifrån till mataffären går att göra om till ett äventyr. Och vill man inte slå på stort med ett äventyr så går det att välja den lugnaste vägen. På så sätt vet jag att jag aldrig kan bo på ett ställe som låser in mig i ett slags fordon – ofta motordrivet sådant – för att ta mig hem. Vad hemskt det vore. Tänk att inte få välja vägen. Tänk att binda sig själv till bara en väg, oavsett hur vacker den ter sig i början.
Farten och vägens praktiska bekvämlighet är mindre viktiga nu under graviditeten. Jag låter henne varsamt lirka mig förbi de farligaste och de tråkigaste vägarna – och låter henne visa mig nya vägar. Jag vet att jag alltid kan gå av om jag inte kan hoppa över ett hinder. Jag vet att om jag får ont i bäcken så kan jag alltid sätta mig ner och titta omkring, och tittar jag mig omkring så ser jag plötsligt fler vägar och stigar än den som ledde mig till platsen. Och då är det bara att göra om rutten inne i sitt sinnes gps.
Om jag hinner så tar jag en tur på lite nya, eller nygamla skogsvägar ikväll. Kanske kör jag med låne-mtbn istället för crossen, för att vänja kroppen vid rakstyresittställningen som kanske får ersätta bockstyreställningen på skogsvägarna i sommar.
Puss.