Dag: 9 maj 2017

  • Mitt cykelstall i gravidtider – två hårdingar och en slacker

    Hej!

    Hur ser den gravida cyklistens cykelstall ut egentligen? Förutom stadstrallan som är transport only så är det tre ting som samsas om min cykliga uppmärksamhet nuförtiden. Här är det första två och de är hårda:

    Först ut är förstås min idag allt-i-allo-cross, min röda Ridley X-Fire som ni ser på de flesta cykelinläggen under den senaste tiden. När jag blev varse om att jag väntade bäbis så sålde jag min racer som jag haft i nästan fyra år. Racersadeln åkte upp på crossen. De mönstrade lerdäcken togs av och ersattes med ett par slänta conti-tjugofemmor, sittandes på ett par inte för lätta men för en gravid person heldugliga träningshjul. Anledningen till att det blev just crossen som sparades är förstås dess bekväma geometri. Som dessutom går att göra ännu bekvämare eftersom det är gott om distanser att justera styrhöjden med. Eftersom jag inte kör längre än max tio mil och ser mastigt ut. Kurvtagningen blir eh… understyrd men trygg. Tänk Volvo! Jag erkänner att jag känner mig rätt pompös och upprätt med min konfiguration när jag ligger inne i en slick landsvägsklunga men jag lovar – jag slutar dyka upp på samlingarna om jag tvingas använda ett tyskt touringstyre för att sitta bekvämt hehe. Skämt åsido så syftar alla anpassningar till att göra det skönare i och med den växande magen, samt tryggare med tanke på den förändrade balansen. Det viktigaste är att jag får komma ut och cykla eller hur?

    Min andra hårda kompis är ingen annan än den glada kliniskt vita monarken jag hämtade i Stockholm en kall vinterkväll. Då hade jag inte en tanke på att den skulle användas till annat än kompletteringsintervaller då vädret var för dåligt för att köra ute. Som gravid är jag glad åt den också, till och med ännu gladare! Hittills har jag inte kört monarken så mycket helt enkelt för att jag har kunnat cykla ute. Bara ett par gånger. Men ju omfångsrikare och flåsigare jag kommer att bli desto lättare blir det för mig att ta de kortare passen inomhus. Och sedan kommer ju förstås post-förlossningsrehabben och bäbistiden utan någon större träningsfritid – då känns det bra att ha den stadiga kompisen monarken ståendes där redo för hellre-korta-än-inga-alls träningspass. Precis som vilken annan cyklist som också är förälder. Men det är sen det. Än så länge är det sommar, väntan och mest uteträning som gäller – så långt jag klarar av det förstås.

    Sist men inte minst har vi den gravida cyklistens softa kompis. Och det är förstås ingen annan än soffan. Upp med benen i högläge, in med en chokladbit i munnen, fram med en grym bok eller slå på en cykeltävling i datorn. Att chilla är nämligen precis som vilken träning som helst – något som bör utövas ofta och ihärdigt!

    Det var de tre – en tight och stadig stab, mina materiella cykelkompisar som räcker gott och väl just nu. Puss!

  • Beslutsfattarna – lagstadga för våra liv. Gör det idag.

    Exempel: Louise, cyklist och någons mamma

    I centrala Stockholm finns det en trafikplats som heter Tegelbacken. Den binder ihop trafiken till och från stadens samtliga väderstreck. I slutet av 1800-talet byggdes de två första järnvägsspåren genom Stockholm och Tegelbacken. Trafikmängden på dessa spår mellan Stockholms Centralbangård och Stockholms södra station uppgick till tio tåg per dygn. Det innebar att tågen som då var i en klar minoritet fick stanna för hästdroskorna, cyklisterna och bilisterna som korsade järnvägen på Tegelbacken. Så småningom byggde man ut järnvägsnätet i övriga Sverige och så även i Stockholm. Fler och snabbare tåg passerade Tegelbacken. Ibland hände att någon skadades eller dog i korsningen. Om det berodde på ren oaktsamhet, stadens krogtäthet eller att folk även då hade bråttom är oklart. Troligtvis var orsakerna flera. Man blev i alla fall tvungen att till slut även planskilja järnvägen från de övriga lederna. Idag passeras Tegelbacken av uppåt 550 tåg per dygn. Järnvägen renoveras och eftersom tågtransporterna inte bedöms minska utan tvärtom välkomnas öka, satsas stora medel på infrastrukturella anpassningar för att främja tåget som ett av nutidens och framtidens främsta transportsätt. Järnvägen är omringad av ett skyddsstängsel och det är idag förbjudet att gå eller framföra ett fordon på spåren.

    Exempel: Emma Johansson, Sveriges genom tiderna bästa proffscyklist

    Exemplet ovan är inget stockholmshistoriskt unikum – överallt sker det förbättringar och laganpassningar som syftar till att öka säkerheten för slutanvändarna, nämligen landets medborgare. Det unika idag är dock särbehandlingen av en av de äldsta och idag växande resenärsgruppen nämligen cyklisterna. Just den gruppen som ihop med ryttarna och bilisterna på 1800-talet hade förtur mot de tio tågen genom Tegelbacken. Idag i miljölandet Sverige år 2017, är situationen för trafikantgruppen cyklisterna helt annorlunda. Trots alla studier och statistiken som pekar på att cyklismen är framtiden och trots det växande antalet cyklister är säkerhetssituationen för dessa lika och i vissa fall värre än vad den var på tiden få hade råd med cykel. Trots att vissa infrastrukturella förbättringar sker om än i sakta takt och om än småskaligt och ofta utan att ta hänsyn till den stora variationen inom gruppen cyklisterna så händer så gott som ingenting på den enda nivån som bevisligen avgör skillnad mellan liv och död (eller skada) – nämligen på lagnivån.

    Exempel: Johan, cyklist och någons pappa

    I dagens Sverige finns det nämligen gratis att preja cyklisterna. Priset är noll svenska kronor för att vålla cyklistens obehag, orsaka en skada på cyklisten och/eller hennes cykel. Lika fritt fram är det att döda en cyklist. Om det beror på oaktsamhet, djävulskap eller att man idag också har bråttom är intressant men utgör ingen rättssäker grund. Trots alla anmälan och skräckexempel som väller in till polisen och medierna (både de officiella och de sociala) så läggs ärenden ned. Man kan tycka precis vad man vill om myndigheternas och mediernas inställning men det ska man inte behöva tycka till. På samma sätt som den bilisten som kör mot rött straffas med lagen om förbud mot att köra mot rött så ska den bilist som kör för nära – närmare än minst 1,5 meter till cyklisten – straffas genom lagen. Lika självklar som lagen är som reglerar förhållanden mellan tågen, bilarna och motorcyklarna, lika självklar måste lagen bli inkluderar cyklisterna i sitt reglerande.

    Det är spännande och föredömligt att cyklismen får allt mer plats i det politiska medvetandet – till exempel genom den nya svenska cykelstrategin som presenterades nyligen. Men lika lite som häststrategin hade hjälpt änkan till ryttarens  som i avsaknad av säkerheten och reglementet kördes på av ett ånglok på 1800-talets Tegelbacken och dog, lika lite hjälper den hoppingivande, men icke-verkställande cykelstrategin människorna som idag, precis idag, skadas eller dödas på grund av säkerhets- och lagavsaknaden.

    Beslutsfattarna, skärpning. Ni har alla underlag. Ni har alla medel. Ni har alla bevisen. Ta tag i säkerheten, ta tag i lagen. Visa vägen. Det är redan för sent för många, men det är är aldrig för sent för resten. Lagstadga för våra liv och gör det idag.

    Katja, infrastrukturingenjör som jobbat med bland annat Tegelbacken,
    cyklist och någons blivande mamma