Kommunala badhus.
Var gång jag är och simmar slår det mig – dessa ofta slitna anläggningar är nog de sista fungerande demokratierna vi har. Alla lika nakna, alla lika picklade av klorvattnet, alla lika oretuscherade i lysrörsljuset, det finns plats för alla i den blå bassängen.
Alla bär ett ansvar, alla lämnar företräde, ingen knuffas, det går inte att köpslå i vattnet, det spelar ingen roll om du är höger eller vänster eller lila – läpparna är lika blå efter någon timmes simning och sedan står alla i de vägglösa duschutrymmen och har man glömt duschtvålen hemma så finns det alltid någon att fråga.
Ängsligheten, plastiga modeord, ytans skräck, allt löses upp, vi är alla russin, vi är lika under ytan i klorriket.