Första vinterrundan – lervällingrundan!

Lördagen blev sista off-seasondagen vilket innebar att det var fritt fram att cykla igår. Kändes inte mer än rätt att dra igång den så kallade vintern (ett 90-talsbegrepp, snart outta SAOL) med en lagom distansrunda på crossis. Så här såg jag ut:

Eftersom det var cirkus 10-12 grader ute var det lite märkligt att klä sig varmt men ändå svalt, om ni förstår vad jag menar. Jag hade inget underställ utan bröstet skyddades av en tätare bh. Merinotröjan ovanpå, och i början även västen (den som på bilden sticker ut ur fickan). Vanliga bibs och så tunna tights ovanpå. Jag vet att det är småhemskt med kompressionstights på cykel men jag hittade inte mina vanliga tights i morgonstressen :( Så blev dessa som i och för sig är supersköna men som är korta i midjan och åkte ner hela tiden. Handskarna var egentligen en onödig lyx för mig som sällan fryser om händerna – men yllebuffen gjorde ett fint jobb under hjälmen!

Passa på och njut av min renliga uppsyn alltså, för ungefär så här såg allt och alla ut efter några mil:

Distansrundan blev skön men jäkligt tungmald. Den innehöll mig, Tony, Jenny, Gunnar och AK och började på asfalt/grusfalt:

Jenny hade precis punkat så vi undvek krossgruset så gott det gick. Jenny punkade likt förbannat en gång till i slutet av rundan. Vem längtar inte efter rena cykelvägar nu?

Sedan kom sådana partier. Egentligen de finaste – genom skogarna. Men också de tyngsta. Tjälen hade släppt några centimeter och det normalt tighta underlaget var vattentungt. Det gick inte fort. Som att cykla i sanden precis vid havslinjen, ungefär. Blev supervarm, fantastisk styrketräning. Har tyvärr ingen annan skogsbild men vissa vägar var ännu smalare och tjusigare och jobbigare, lite som på bilden överst. Fint.

Efter ett tag lämnade vi skogen för de klassiska håliga västmanländska grusvägarna. Även de var tjälsjuka. Vällingen började! Vi som inte hade skärmar stänkte oss själva och varandra till oigenkännande. Lite kul faktiskt. Ah men ni känner säkert igen er – först blir man smått irriterad när det kommer små stänk men sedan ger man upp och börjar finna sig i att se ut som ett litet lermonster.

Allt som allt, en kanonrunda. Ovanifrån bjöds det på sol. Ur fickorna bjöds det på marsipanbröd och en näve dadlisar. Bidonvattnet var crunchy med inslag av små sandkorn. Strava hälsar:

Rent träningsmässigt kändes rundan bra. Benen var pigga ungefär så länge som jag förväntade mig – blev tom och trött lagom tills det var ett par kilometer kvar hem. Den som som vanligt sabbade njutningen något blev förstås ryggen. Tre veckor utan cykling i kombination med det sörjiga tungcyklade underlaget gjorde att ryggen gnällde till ordentligt i slutet. Alltså fick jag som alltid efter varje längre cykeluppehåll stanna och massera smärtfri den några gånger. Jävla rygg. För den får jag aldrig sporta off-season.

Men nu är cyklisten tillbaka och jag är glad för hennes skull.

Puss!

Korten knäpptes av AK