Dag: 15 augusti 2015

Skogen, din klorofyllfyllda rackare alltid redo att omfamna min själ. När det var som kärvast med jobb och skit och tankar iveckan, när jag dämpat snyftade för mig själv i kvällsduschen, när jag insåg att det inte skulle bli nån tävling för mig nu på lördag, när beskedet åter bjöd på besvikelse, bjöd du på värmande ljud av pigga knastrande torrpinnar, sönder under mina gummistövlar

slybraket efter ett skrämt djur, möjligen en ungälg eller ett större rå

älskar-älskarinte-prästkragar på lillängen invid

den fuktiga svalkan som nästan gick att dricka.

Gång på gång torkade du mina tårar och snoret under näsan och färgerna blev grannare och grannare jag är så otroligt tacksam.

Men nu pustar jag ut efter att ha lämnat ifrån mig arbetsbördan, tar av mig min betong(cykel)keps införskaffad under de välbehövliga danstimmarna i stan inatt, pumpar i lite luft i däcken och beger mig ut på någon av de skuggigaste landsvägarna här i krokarna. Det är hemskt hett ute, men jag har ju faktiskt skogen idag också.

Och på tal om skogen – lycka till alla ni som kör Cykelvasan idag! Må skogen vara snabb och glad mot er. Puss!

Cykling är en komplex syssla. Speciellt när man ska hålla på och tävla (eller i alla fall förbereda sig inför kommande tävlingar), följa nåt slags träningsprogram eller upplägg, planera, material- och kroppsunderhålla och optimera, mäta, analysera och reflektera. I och för sig är det ju lite det som är tjusningen med det hela och varför det alltid, alltid finns nåt cykelmässigt att göra på fritiden, förutom själva träningen då. Men ibland kan det vara både skönt befriande och rent psykologiskt, nyttigt att utan nån större fundering dra på sig sitt första bästa rena kit, hälla i vanligt redigt vatten i bidonsen och bege sig till nåt reko standardfik där man vet precis hur kaffet smakar och var benen kan få vila en liten stund. Och det var just det jag gjorde idag, när kroppen hade gjort sig någorlunda redo för att cykla efter nattens danspåhitt. Jag drog ut på den kanske mest klassiska cykelturen man kan göra som cyklande västeråsare – ut till Strömsholm för att fika på hästfolksplacet Markan. Väl på Markan tog jag mig en obligatorisk hästläpp och en kopp slätt bryggkaffe, satte mig under kastanjeträdet och blundade en kort stund, lyssnade på mc-folkets (de kör Mälaren Runt idag) surr. Gick och kissade och blåste sedan hem och stannade till bara en extra gång. Det var bröllop i Rytterne kyrka och den lös så vit och kärleken segrade än en gång. Minns när jag var liten så sa mamma (eller var det mormor) att man alltid, alltid måste önska bröllopsparet all lycka, gärna för sig själv, kanske bara genom att tänka på dem. Gör man det så blir det mer totallycka åt alla, inbillar jag mig. Och efter det stoppet var jag snart hemma och det var den turen. Samma rutt och fik som under min allra första racertur våren tvåtusentolv, då jag cyklade både hjälmlös och huvudlös. Puss!