Alltså tänka sig. I år blir det femte gången jag besöker Mallorca. Inte trodde jag år 2011 att jag skulle komma tillbaka till ön som i icke-cykliga sol-och-badturistögon verkade heltokej men inte mer, typ. Men så är jag här idag och kan inte tänka mig en vår utan honungspizza beställd på överdriven tyska och svettiga stigningar till ljudet av fårskällor. Fem gånger är ett jubileum så vi firar med en liten genomgång av åren som varit.
2011 var jag blond och åkte med min dåvarande pojkvän Markus till Mallis som vanliga all inclusive-turister. Tyvärr blev jag sjuk nån dag innan avresan vilket gjorde att jag mest snorade, svettades och släste böcker hela resan.Vi bodde i Alcudia på ett hemskt hotell med bruna heltäckningsmattor men havet var svalt och magnifikt. Dessutom mådde jag allmänt sämst den sommaren så det var kanske lika bra att vara sjuk. När jag frisknade till njöt vi så mycket vi kunde av ön, dess groggar och dess skönhet men det var till fots det. Så himla ineffektivt nu i efterhand.
2012 var tydligen ett instagrammigt år. Nästan alla mina kort från det året är instagrammade… 2012 var ett stort och roligt år. Jag tog tag i mitt liv på fler än ett sätt, började cykla och träffade Peter och var konstant lycklig men ändå så rädd att förlora det vi hade att jag grät ungefär varje dag. Peter hade också sadlat om till sportcyklist fast ett par år tidigare än jag. Jag köpte mig en instegsracer från Specialized, hoppade på och startade den här bloggen för att dokumentera mina cykeläventyr. En dag bestämde vi oss för Mallis och hyrde oss ett stort tomt hus prick på stranden långt ifrån civilisationen ett gäng mil väst om Can Picafort. Konstant fulla på rötjut, havsluft och varandra dansade vi och cyklade oss igenom veckan på våra hyr-Orbeor från Bimont i Alcudia. Självklart hade vi inte kollat upp vare sig tider eller bussar eller nåt vilket resulterade i att vi nästan missade planet hem – vi cyklade ju från vårt hus de backiga stormiga milen mot Alcudia varifrån bussen gick till flygplatsen. Väl hemma drömde jag om havet som ständigt brusade utanför våra fönster. Drömmen återkommer än idag.
2013 fanns inte Peter längre. Jag fanns av någon anledning kvar och noterade att världen ändå fortsatte skicka på mig te med chokladbitar till, släppa nya låtar och tillverka nya cykeldelar. Häpp, tänkte jag, sålde min instegsracer och kittade upp mig på en kolfiberhäst från Rose med en campagrupp. Och på våren bestämde sig Grannen, Ewa och jag att åka till Mallis och bo och cykla i sällskap av vår goda cykelklubb. Jag fick bo med en Figge och så bodde Grannen med en Firre. Kanongubbs båda två! Jag hyrde mig en fin Merida Scultura med Dura-Ace (felbeställning så fick uppgraderingen från alu-Meridan gratis) och cyklade lika mycket med klubben som på egen hand. Annars roade jag och Grannen oss med att ta hemska amerikanska cykeltidningsomslag-bilder på varann, prata hemsk tyska och skrika HETS MICH NICHT till främlingarna på gatorna. Och så lärde vi känna Tony. Som gärna följde med oss på en pils eller två och dansade järnet till hemsk nattklubbmusik. Och den lilla andungen… den bara satt där så Ewa och Grannen knäppte kort på den och messade mig för att trösta mig under nån av mina ensamturer med smärtande rygg. Bäst <3
2014 hade jag hyrt mig en stabbig men skön Cube hos tyskarna och riktade in mig på en mer seriös och backig sida av Mallis. Jag och Tony åkte med “det tidiga gänget” och hade oturen att få rummet under det senegalesiska fotbollslaget som nattetid roade sig med lokalflickorna så att väggarna skakade. När laget åkt hem kunde vi både pusta ut och sova ut och cyklingen tog nya höjder. Scenariot var klassiskt – vissa gemensamma turer och episka enkatjaturer bland annat Arenal – Formentor t/r. Passade förstås på och körde lite grus på racern – alltid en succé när man är vilse och ingen vet var en är. Om kvällarna åts det god mat och tittades på cykel på det lokala cykelhaket. Cancellara vann – minns ni loppet? Och för första gången i mitt liv cyklade jag med linserna i. En helt ny färgstark värld.
Åh jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om varje resa. Jag har turen att äga fantastiskt långtidsminne så det är inte sällan jag tar fram minnena från mina resor och tröstar mig med dem alternativt roar mig med dem när jag har lite tråkigt. Och ni har ju min blogg – bara att söka på “Mallorca” eller “Mallis” i sökrutan så får ni upp en masse inlägg :) Men nu är det dags att skapa nya minnen – nya äventyr – nya mäktiga låtar – nya Carries att highfivea med – nya höjder
CYKELMALLIS 2015 – vi ses om inte alltför många timmar och jag tänker ta med mig en del av magin till er <3
Puss och håll ställningarna här uppe i norr så länge oki? Jag tar med mig datorn och hoppas på wi-fi så jag kan blogga ibland. Gillar inte avsked etc. så säger bara
zoom zoom. Hörs snart!
P.S. I år blir det en Pinarello.
