Dag: 18 november 2014

Som den självupptagna (twittercitat, fast mina päron skulle nog hålla med) bloggare jag är så tänkte jag köra ett litet samlingsinlägg för er som inte kan få nog av att spammas av skitbloggen min. Vad folks än tror om mitt ego så är det ändå cykel som är mitt stora intresse så i princip all min offentliga sociala närvaro handlar mer eller mindre om att ta del av och sprida intressant cykelinformation.

Twitter.

En stor inspirationskälla är förstås Twitter. Trots att jag försöker hålla mitt flöde så cykelexklusivt som möjligt slinker ibland en och en annan filosofisk diskussion in. Oftast handlar det om att jag klämmer ur mig en (h)ärlig åsikt som inte är riktigt PK utan lite sådär antijante. Sen är diskot igång. Hursom – Cykeltwitter ftw! Klicka här för att följa mig.

Spotify.

Förutom Twitter är Spotify en viktig kanal för att få ut mina tankar. Jag kryddar ofta mina inlägg med låtar. Om cykel är min stora passion så är musiken mitt överlevnadsverktyg, så enkelt är det. Ni hittar mig genom att söka på Lyckokatten (mitt gamla nick). Välkomna att prenumerera på mina spinninglistor förresten, grymt att köra fyror/trappan/åttor till.

Instagram.

Nästa kanal är Instagram. Trots att jag försöker blogga så ofta jag hinner så hinner jag inte alltid det. Instagram är lite ruffigare, lite mer behind the scenes lixxom, låtcitat hit, vardagscyniskanmärkning à la kränkt cyklist dit, lite mer mänsklig sida av varumärket typ. La instagrammande på is ett tag men har återupptagit det, ändå skoj. Jag heter Cykelkatten och min mjukispanda heter Santana. Bara att följa, vad heter du?

Pinterest.

Pinterest är ett samlingsverktyg jag använder lite för sällan trots att jag älskar det. Tycker alla ni som gillar ögongodis ska bli med där – om inte för att spana in mina pins så för att gå med i massa roliga cykelgrupper fyllda med kuriosa, konst, foto, ja allt sånt intressant! Jag heter otippat nog Cykelkatten och är mest där och spanar in rakade ådriga ben och spinkiga mods. Adda mig så addar jag er!

Facebook.

Ingen självupptagen cykelblogg utan egen facebooksida! Jag vet att många bloggers postar reklam för sina bloggar på sina privata tidslinjer men jag tycker nog lite för synd om mina vänner, alla är liksom inte lika cykelgalna som jag, så jag håller mitt privata flöde skilt från mitt bloggrelaterade dito. Men gillar man min facebooksida så får man grymma uppdateringar, tar del av kuriosa, videos, roliga inslag samt en och en annan känga eller kanske kärleksförklaring till Grannen eller någon annan av mina grymma vänner. Gilla idag!

Strava.

Eftersom jag först och främst är cyklist så är det ändå Strava som avslöjar mest om mig. Nu loggar jag enbart träning dvs. aldrig pendling promenader och sånt men är ni verkligen intresserade av mitt idrottsliv så är det ändå Strava som gäller. Följ mig här!

Tja, det är nog de offentliga kanalerna det.

Jag hoppas ni hittar nåt som ni gillar. Jag garanterar bara en sak – rå sexig kompromisslös kvalité med cykel som röd tråd.

och en gnutta humor förstås.

Alltid retar det nån 😀

Puss!

Hänger lite med Super-Anna i starten!

Alla kom, alla frös, vissa segrade.

…fast nu med facit i handen (hatar det uttrycket) så borde jag stannat hemma på Örgryte och gosat med Nadjas baby-Levi istället. När jag vaknade på söndagsmorgonen var både jag och mjukispandan klibbiga av feberliknande svett. Struntsamma, tänkte jag peppt, är väl mest andra tävlingsdagen-hypokondrin! Men kroppen kändes slö och i halsen hade något bosatt sig som inte riktigt ville ut varken efter tandborstningen eller skållheta kaffeklunken. Det där med att känna efter är en svår konst – och efter en kanondag på SM så trodde jag helt ärligt att jag var lite sliten men inte mer.

Så jag upprepade uppvärmningssuccén från lördagen, fast denna gången hittade jag till Vallen utan att behöva rådgöra med fem göteborgare. Lite tråkigt i efterhand, borde låtsats vilsen, trevligt folkslag dessa! Benen rullade men inte mer. Försökte dra igång rage med hjälp av musiken men det hjälpte inte heller. Nåväl tänkte jag, jag kommer väl igång när jag ser banan och girlsen och den episka cheesecaken i fikatältet.

Skallen är dimmig, halvvägs till starten känner jag att det är lite väl varmt och skönt och lillhuvvet och kommer på att jag fortfarande har kvar min cxsweden-mössa på mig. Vänder, drar på hjälmen, glömmer att släppa på trycket på bakdäcket.

Blir lite gladare ståendes på startlinjen, snackar skit med tjejerna. Fryser som tusan, vill inte ta av mig värmejackan jag lånade av Tony. Till slut måste jag ta av den med, fryser ännu mer. Starten går men min hjärna är sirap, orkar knappt tänka, fumlar med trampen, får sämst start ever, och så fortsätter det. Ingenting funkar. Jag har ingen ork, ingen mojo. Varenda minut är en kamp mot DNF-demonerna och ingen jäkla bon courage-mantra hjälper mig på traven. För mycket tryck gör att jag slinter och fumlar i skogspartiet – samma som jag kände mig graciös i under gårdagens SM. Jag orkar knappt ta mig över balken, jag fastnar i leran, jag stannar nästan upp i sandkurvorna och jag sladdar pinsamt mycket i gräset. Jag lider, innerligt och inte ens med stil. Efter ett par varv inser jag att jag helt enkelt är förkyld. Saken blir inte bättre av alla hejarop (jo alltså jag är väldigt tacksam det är inte det men en känner sig än mer usel när folks hejar och tror att man gör sitt bästa när man mest, överlever typ). Till slut blir jag varvad, kramar grymma Åsa grattis till hennes fantastiska vinst, duschar och sätter mig i bilen där jag skakar tänder medan jag väntar på att herr prestige ska köra klart så vi kan packa ner allt i bilen och lämna Göteborg.

Väl i efterhand är jag inte bitter. Jag är förstås ledsen över att jag blev sjuk och mådde piss och därför inte gjorde bra ifrån mig – men nu har jag i alla fall en liten aning om vad jag är kapabel till när jag faktiskt är frisk. Mer träning, bättre form, snyggare förberedelser, denna cupen har varit otroligt lärorik och jag längtar redan till nästa höst. Då jag faktiskt vet vad det handlar om och kan träna och förbereda mig på ett förhoppningsvis mycket bättre sätt.

Tack alla ni som hejade!

Puss!

Säg va man vill, men klädstilen var något bökigare då, det glada året 1936! Nog tänkte man tygkvalité snarare än smidig passform på den tiden. Fast va vet jag, de få gångerna jag vågar mig in i skogen så kan jag ibland se moderna människor cykla snabbt iklädda baggy plagg. Alltid retar det nån landsvägscyklist eller hur? I dagens cykelvideo är det ändock den eländiga terrängen och de läckra bockstyren på antagligen sjukt tunga stålisar som stjäl all show. Tyvärr vet man inte var nånstans tävlingen gick, men jag hade gärna varit med, ser så himla bökigt kämpigt och roligt ut, detta race, blandning av cross och crosscountry. Älskar att de får springa till cyklarna vid starten, ännu ett svårt moment!

Tack AK för tipset.