27 januari, 2014

Utecykla mera!

Nejmenseriöst. Jag börjar lite smått misstänka att mitt underrede utsätts för sabotage från spinncykelsadlarnas sida. Som ni kanske vet tränar jag spinning på flera ställen – F&S där jag har säsongskort har två anläggningar här i Västerås, och så har jag klippkort på Actic också eftersom det är med Actic som vi i klubben har avtal för våra klubbspinningtillfällen.

Oavsett anläggning så gör det ont. Inte så att det nöter, men det trycker liksom, hamnar aldrig på sittbena oavsett hur jag än ställer in hojarna.

Och då har jag testat med samtliga bibs jag har och äger – glad motionär-Craft, VCK-Craft, wow-Rapha, Sky-Rapha, gammel-Etxeondo och till och med Rapha-bibs nr 3 “flossade polare”. Och då brukar jag ändå snegla på fitnessbrudarna med kevlarmu… själar runtom mig som klarar av hela åttiofemminuters nötningspass iklädda enbart tunna hotpants.

Om jag är bitter?

OM jag är bitter?

Jag skyller helt och hållet på sadlarna. Varför är det så konstiga sadlar på spinncyklarna? De är typ, lite för mjuka, lite för breda, lite för avrundade däruppe och oavsett var på sadeln jag placerar mina nedre behag så trycks en del av sadeln upp vilket efter några tjugominuter får mig att känna ajajaj och behöva studsa upp och ner som en annan jumps-motionär.

Och jag är livrädd. Vill liksom inte domna bort – vilket jag gör. Ha ont – vilket jag har. Ni kan ju tänka er de otäcka följderna, får ont av bara tanken!

Får förresten typ aldrig ont av vanlig racer. Inte där nere i alla fall. Men så har jag alltid delad sadel.

Idag blir det därför ingen spinning hur mycket det än suger i benen. Nej, idag blir det ett vanligt konditionspass istället. Vila

Vad tror ni? Har ni samma problem eller är det jag som är felbyggd? Tänk om man kunde ta med sig egen sadel. Övertygelsen växer – jag är gjord för att bo stort och flott med en egen catcave där jag kan smälla upp en trainer samt en stor fin stereoanläggning.

Än så länge får jag väl… variera sittställning, typ..? (eller hoppas på att Actic köper in nya, annorlundasadlade spinnhojarna snart).

Igår skulle jag få besök av en bästis från Göteborg. Det innebar förstås ohämmad glädje – vi ses alltför sällan! – samt den jobbiga insikten om att min goda lya ciclista behövde sig en omgång städning. Funderade först på att fuskstäda, ni vet dra lite med trasa här och var, men det skulle ju förstås bjudas på strålande sol, blåhimmel änglasång od eller med andra ord – dammframhävande elakt ljus. Kunde alltså inte fly, fick inte fly, drog fram dammsugarn och trasorna och andra städpryttlar. Fastade dock i hallen. Såg att jag hade massor med sommarskor som skulle behövas stoppas undan för vintern istället för att dammas i sin egen leriga avsky inne i skohyllan (jag har en sån där låg hylla med massa fack). Började dra fram skorna. Och så kom paret fram. Som jag inte tänkt på, på säkert ett halvår. Paret bestående av två gulbeigecrémefärgade, alldeles perfekt slitna men totalt omöjliga att gå i, sneakers, med trasiga sömmar, hål i sulorna, småstenar som hade fastnat inuti och svettlukt, omöjlig att vare sig bortse ifrån eller någonsin vädra ut.

Mina älskade, älskade adidasdojor, som tjänat mig i över sex? sju? år

och

tågluffat runtom i Europa
matchat en och en annan kort kjol
gått och gått och gått
sprungit lite kortare rundor
avlastat årsvis med trötta fossingar
vandrat mil efter mil – hemma i Sverige, uppe på i de alpina dalarna
sett massa spännande saker
trampat på en hel del hemligheter och fört med sig dem, ibland ända in hemmet
aldrig blivit tvättade
burits i musette över axeln som de skönaste skorna att gå i
och så.

Fan, det är nåt speciellt med mig och skor. Fastnar sällan så för kläderna, men knyter mig gärna an lite för mycket till skorna. Kanske för att det är väldigt sällan som jag köper nya skor. Speciellt träningsskor. Vilket gör att de få jag har verkligen sliter in i det sista. Och har väldigt, väldigt svårt att säga adjö.

Nu ligger de nere i papperskorgen, tillsammans med annat brännbart.

Och skofacket skiner tomt. Även när ljuset mjuknat.

Känner ni igen er? Eller är det bara jag som är pinsamt blödig när det gäller gamla sköna prylar?