20 september, 2013

Ikväll är det fest i Tonys hemmastall! En Ridley-cx har gjort entré. Så nu är Tony uppspelt som tusan och jag får nog ta och brygga lite kvällschai om det ska bli någon nattro överhuvudtaget… Själv måste jag vänta någon vecka till innan jag slutligen bestämmer mig för vilken cross jag ska ha. För nu är det beslutet – vintern ska inte längre hindra mig från att cykelträna. Och att vi är några stycken som på allvar vill bli duktiga på cx gör ju inte saken värre. Nu måste jag bara övertala Anna, för hennes del räcker det att köpa nya hjul…

God morgon. Det har inte varit många inlägg om min egen träning på den här bloggen den senaste tiden. Tänkte bara förklara mig lite.

Senast jag satt på en racer var för kanske tre… nej, fyra veckor sedan. Och det kommer förmodligen dröja minst en vecka till innan jag törs – och framförallt får – cykla längre än två mil.

Men jag har inte precis suttit still och tyckt synd om mig! (eller ok, tyckt synd om mig lite, men bara pyttelite, lovar). Jag har passat på och tränat sånt jag annars sällan tar mig tid och lust att träna:

– stretchande danspass
– intervallträning med instruktör
– cirkelgym
– medeljympa! intensivjympa! stationsjympa
– coreträning mm
– smärtfull “kavling” av musklerna med – brödkavel! (för fattig för riktiga grejer, palla pröjsa flera hundra för en bit skumplast)
– ännu mer smärtfull rehabstretchning

och sånt. Mycket fokus, förutom benstyrka, har lagts på arm- och magstyrka, sånt jag annars sällan orkar träna. Och tänka sig, lite häftig känsla är det ändå när jag igår plötsligt märkte att åh fan, det är ju inte så jobbigt med smala armhävningar längre. Det både skrämde mig, eftersom det påminde mig om hur länge sedan jag hade cyklat och gjorde mig glad samtidigt. För styrka, det kommer jag inte ifrån ändå om det ska bli någon vettig cykelsatsning utav mig. Dessutom tror jag att jag kommer ha glädje av min nya styrkesatsning under kommande skidsäsong. Mer och effektivare stakning.

Så nu har jag vant mig vid att ha träningsvärk i massa muskler jag inte trodde att jag hade! Så jag går runt och myser och sträcker på mig lite och är lite smånöjd ändå. Enda som verkligen lider nu är ju förstås “cykelmusklerna” samt “milräknaren” – att köra ett explosivt styrke/kondispass på gymmet är ju inte riktigt samma sak som att låta hjärtat, lungorna och musklerna jobba konstant i flera timmar på sadeln. Men så är det. Rehab är rehab och det får jag leva med.

För att göra det lite roligare att stå ut loggar jag alla mina rehabpass som “rehabnöje”.

Så nu vet ni. Jag tränar, men jag cyklar inte. Förhoppningsvis hinner jag börja cykla igen innan magrutorna träder fram, allt annat vore ju verkligen inte comme-il-faut.

Puss!