Hej.
Igår var jag ledsen. Otroligt ledsen. Och rätt så villrådig. Två röster i skallen – en som krävde landsväg för den fysiska smärtans och fartnjutningens skull – och en som viskade nä Katja, ska du verkligen cykla så skärrad och skakad och rädd som du är? Det var ju ett litet speciellt läge igår – jag skulle nämligen för första gången vara med och agera motionsledare för medelfartsgruppen. På ett sätt hade det varit förståeligt att banga turen men ville verkligen inte svika vare sig Andreas (den andre kedaren) eller motionärerna.
Och sedan så kom budet med den vackraste rosbuketten jag någonsin fått och villrådigheten löstes upp i ett svep. Så på med lycran, här skulle det cyklas.
Gjorde ärligt talat inte så mycket väsen av mig som motionsledare – jag var ju rätt så ny i den rollen så jag assisterade mest den mer erfarne Andreas som enligt mig gjorde ett kanonjobb (man är alltid två ledare på varje pass). Rundan full av ettriga småbackar och skarpa svängar.
Och sen så gjorde jag pasta med pesto och den satt väldigt fint. Och så tänkte ja att ja, så länge det finns musik och snabba hjul och rosor så får väl världen för all del fortsätta snurra.
