Hej.
Igår eftermiddag samlades ett lagom gäng glada landsvägsamatörer för årets första riktiga gemensamma klubbrepa. Min tanke var att köra en sjysst uppfräschningsrunda för stela vårben. Nu var det ju ett tag sen vi alla cyklade ihop så nivån varierade förstås från gumma till gubbe.
Jag tycker vi lyckades bra! Blev en knippe härliga mil, först en gemensam uppvärmning och sedan i två klungor så att alla fick ha roligt och träna efter egen förmåga.
Jag kände mig stark. Trots ett flertal sjukdomar och diverse omständigheter så har nog vinterträningen, med skidor, spinning, core och så gjort sitt ändå. Ryggdjävulen (min stora akilleshäl) sa dock sitt då och då. Dock aldrig så pass mycket att jag blev tvungen att stanna. Jag får ha i åtanke att jag fått en större drop på rosen (till skillnad från min gamla damgeometriska Specialized). Nu var det här en kort distans men sen, när man kör nio, tolv, femton mil? Usch jag hoppas den fixar sig själv när den vant sig, får fortsätta nöta coreträning och dejta naprapater och diverse andra profylaktiska vårdelement…
Men ändock, jag känner mig lätt och stark i år. Jag tänker ta min träning till en helt ny nivå denna säsong. Jag känner mig säker. Jag är på väg åt rätt håll.
—
Meiplé: the science dealing with the interrelationship of the physiological processes and anatomy of the human body with respect to movement. Även en soft-snuskig amerikansk hiphoplåt jag plötsligt finner rätt skön sådär nu i våratider.
