Hej.
Tack för alla ömsom tuffa, ömsom roliga, ömsom dråpliga – och alltid igenkännbara! – berättelser om era vårupplevelser som ni skickade in i samband med Rapha-tävlingen! Tycker vi går igenom dem alla.
Mitt “finaste” minne från förra våren är från dag 1 av mitt träningsläger på hemmaplan. Inte någon stor glädje kanske den dagen, men istället härdande. Läs om upplevelsen här och här. (Vag Cyklist)
Ett minne som jag kommer ihåg skarpt är min första tur på racer. Vägarna hade just blivit bara. Jag hade fjärilar i magen. Blev totalt KÄR redan från första rundtrampet. Jag cyklade och log hela tiden. Kände kärlek i hela kroppen. Solen sken. Fötterna började domna bort av lite kalla vindar, men vad gjorde det, jag var mitt uppe i ett lyckorus 🙂 (Triathlet-Lina som förresten ska gå och utbilda sig till PT, in och gratta henne om ni inte gjort det redan!)
Förra vårens första 10-milare. Jag var ensam tjej med 6 killar eller om det var 8. På en hemsk motvindsraka bortanför Bollebygd hamnade jag sist och framför mig i par körde de största grabbarna typ 195 cm. Jag körde in min hoj mellan deras nästan fram till deras vevparti (väldigt mycket no-no på det) och fick mig en angenäm tur. Behövde inte trampa nånting, det var bara att rulla med. (Sofi)
Mitt starkaste cykelvårminne, är när jag som otränad och överviktig cyklist blev inbjuden att följa med på vårpremiär i skogen. Mina två kompisar var aningen bättre tränade och drog upp ett djävulskt tempo, Jag låg säkert fyra minuter bakom efter två kilometer. Kompisarna väntade tålmodigt på att jag skulle hinna ifatt, Och när jag väl gjorde det så sa de bara “den som ligger sist får inte vila” På detta vis fortsatte det i cirka nittio minuter, Det var den i särklass den vidrigaste cykeltur jag varit med om. När jag kom hem så såg jag att min puls hade legat på max under större delen av turen… Och inte konstigt, jag hade trettioåtta graders feber. Blev sjukskriven en vecka från jobbet och grät mig till söms den kvällen. (Hopyard)
Bästa vårcykelminnet är också min första långtur. Ett gott gäng, 3 svenskar och 2 norrmän först, sen 3 norrmän cyklade vid Hardangerfjorden, över berg, genom dalar, längs fjord och på små småkrokiga vägar i strålande sol. Några missöden och ordentligt slitna på slutet men känslan att cykla med vänner på fina vägar, höga berg med snö och fjord gör det värt att slita lite extra 🙂 Här finns lite text och bilder en kompis tog (ww-Jonas med den snyggaste MTB:n jag sett på länge)
Jag glädjer alla under mina transportcykelturer iförd min buff från Cloetta Kexchoklad som ser ut som deras gul-brunrutiga omslagspapper, nästan alla ler stort när de ser mig 😀
Go´och Gla´ – Kexchokla´ (Annette)
Alltså jag har ju inget vårcykelminne eftersom jag började cykla i juli 2012… Men jag kan berätta om mitt bästa cykelminne kanske istället? Det måste vara första längre turen med racern med cykelkillarna som hade bjudit med mig. Vi körde omkring 7 mil, det började skymma sådär fint höstigt och jag var otroligt stolt över att kroppen orkade hänga med dom och att grabbarna var så himla trevliga och goa. Det blev fler turer ihop med dom sen och nu till våren är det träningsläger inplanerat ihop med gänget (Anna Jansson)
Jag har så många bra minnen, men väljer nog ett minne som jag nog delar med många andra. 2007 på våren bestämde jag och Johan “Bigmollo” Mölleborn att vi skulle arrangera en cykelrunda för ett större gäng, med avslutning på stamkrogen och glo på Paris-Roubaix på stor TV. Tanken var att cykla en 10 mils runda där delar av den gick på grusvägar som dagen till ära var hårda och dammiga. Vi skrapade ihop strax under 30 personer som fick sällskap av ytterligare ett 20 tal efter cyklingen och dessutom med celebert besök av Sven-Åke Nilsson, den gamla proffscyklisten som kunde berätta live för oss om hur det känns att köra loppet på riktigt. Sug på den karamellen liksom. Först cykla i stort gäng, rejsa, garva, ta ett par öl, kolla storbilds TV och snacka med ett stycke svensk cykelhistoria. Jag skrev en kort story om det redan då.
Jag minns fortfarande den dagen och folk pratar fortfarande om hur bra den där vårdagen var. (Nypan)
Och gissa om det var svårt att kora en vinnare! Med tanke på att jag kunde känna igen mig i alla era berättelser. Det fanns dock en som stämde överens så med hur jag brukar känna när jag äntligen får komma ut i naturen – precis som Ronja! Den kommer här:
Mitt starkaste vårcykelminne är nog det när jag var “andra års” cyklist. Helt tagen och fast i cykelträsket och hade längtat cykel en hel vinter. När snön äntligen försvann från vägen så pass att det gick att köra racer stack jag ut med min dåvarande sambo. Snö i på ängarna, svinkallt om fötterna, tjocka otympliga kläder och en rätt novis cyklist som mitt i allt bara vrålade rakt ut likt Ronja Rövardotter! Min sambo blev lite förskräckt och tyckte nog att det slagit om rejält i huvudet på mig. Men det var ren skär glädje då. Dagen efter kom aprilvädret med massvis med snö. Men den korta vårturen levde jag länge på!
Grattis Helena och hoppas armvärmarna passar och stort tack alla andra <3 <3 <3
