Cykelkatten

Månad: februari 2013

  • Himmelsk balearisk bajskorv

    Sobrasada. Kanske den godaste korven jag känner till.

    Inget du hittar på en stilren nordisk matblogg, inget du kan inte längta till när du längtar till Mallis.

    Jag vill åka nuuu!

  • Go to the devil the Lord said

    fasiken

    alla tjatar om att jag är så stark, så stark, så stark

    det har jag alltid fått höra (senast idag)

    Vad stark du är Katja! Tänk om jag besatt lika inre styrka som du!

    och jag är så tacksam och glad och stolt över att människor tycker så (även om jag innerst inne är den fegaste lilla skiten som finns, ni anar inte)

    men vet ni, ibland – bara ibland!

    så är jag så trött, så trött, så innerligt trött på att framställas och uppfattas – och alltså spela rollen – som den starka. Det vore så förbaskat skönt att också få vara den svaga, den lättsamt oansvariga, den axellutande människan ibland.

    Vet någon hur man gör?

  • Coreografera!

    Hej.

    Sitter och är nöjd med mig själv efter dagens spinning plus core-pass. Alltså älskar, älskar den kombinationen. Eftersom cykelpartiet är så kort (enbart 30 min) så gäller det att ta ut sig som fan innan det är dags att plåga innanmätet.

    Att få ut nåt vettigt utav spinningen är ju en konst i sig, det kan ju alla intyga som tränar det i cykelsyften. Vissa cyklister föraktar spinning. Andra (som jag) kör det som komplement till den ordinarie cykelträningen. Vad jag har märkt så har i alla fall jag störst nytta av spinningen just i “spurtsyften”. Visst kan distansspinning vara kul då och då, men jag ser spinning främst som ett tillfälle att få träna explosiviteten.

    Vad jag egentligen vill ha bloggat nu är att jag uppmanar alla vettiga cyklister (och andra förstås också, speciellt er med sittande arbete!) att köra regelbunden coreträning. Det må låta pisstråkigt – och det är inte speciellt kul att i en halvtimme varva rygglyft med maglyft med lite balansträning. Men fördelarna är för många för att negligeras till förmån för ingen coreträning alls:

    • Du får bättre balans. Och bättre balans innebär snyggare och säkrare cykelhantering.
    • Du ökar fettförbränningen. Face the fact, det är drygare att klättra i berg med massa överflödskilon att bära på. Då hjälper det inte att du bytt upp dig till Giros senaste lättviktshjälm.
    • Du får starkare mage och rygg. Behöver jag säga mer?
    • Du stärker kroppen inför framtida belastningar och minskar på så sätt skaderisken.
    • Du lär känna din kropp på ett helt annat sätt. Och ökad kroppskännedom ökar dina chanser att träna på rätt sätt.

    Har du ingen lust att pallra dig på gruppcore så finns det inget som hindrar dig från att göra övningarna på egen hand. Lägg upp en spellista där varje övning får ta cirka en halvlåt, så kör du tills du är klar. En halvtimme per pass räcker. Här och här och här finns bra tips på coreövningar – som man ser så är det ungefär samma övningar som ingår i uppläggen vilket gör att övningarna är lätta att komma ihåg. Glöm inte att hela tiden hålla magmusklerna spända.

    Perfekt efter ett medeltufft cykelpass när du känner att du kan “ge lite mer” när du väl kommit hem.

  • 10 kg tyngre

    Haha. Går igenom lite gamla bilder och hittar denna. En gång i tiden vägde jag tydligen ca 10 kg mer (fett, inte muskler) och lekte seriös modebloggade.

  • Tåg-snapshot

    Hej.

    Sitter nu på tåget som tar mig från lilla Katrineholm hem till Västerås. Morgonen spenderades med kladdkakebakning och en svettig friidrotts- och golfmatch (Kinect ftw!) sällskap av min fina vän Mika och hans söta dotter Amanda. Idag står Västerås CK:s årsmöte på schemat. Och så ska jag ge bloggen lite kärlek också.

    Hörs snart igen!

    Puss!

  • Min helg i bilder

    God morgon!

    Måndagen är snart här med nya upptåg. Men tänkte att vi kunde titta på min helg till att börja med. I lördags sov jag in i det sista. Denna vinter har verkligen tagit kol på min energi. Vill sova konstant!

    Jag försökte uppbringa mig till att gå till gymmet. För ryggens skull. I fredags var jag nämligen tvungen att gå hem tidigare än vanligt och sträcka ut mig på det hårda golvet för att jag varken kunde sitta eller stå pga. smärtan (och ja, jag har nu bokat träffar med nappen). 
    Eftersom jag verkligen ogillar gym – jätte-jättemycket – så drog jag ut på det in i det sista. Städade och hade tusen saker för mig. 
    Plötsligt ringde min skidåkande kollega Christopher och frågade om jag ville med ut och åka lite i spåret. HELL YEAH! På med skidkläderna (som till 60 % består av cykelkläderna, fördelen med att vara cyklist!).
    Men först en sjysst, rejäl klassikerfrulle med gröt och massa nyttig cykel- och träningsläsning.
    Varken Christopher eller jag hade pallat valla. 
    Och i och med att det var plusgrader så gällde klisterföre och alltså brutal stakning för oss klisterlösa. Fort gick det i alla fall! Och smått otäckt nedför. Jag känner dock att min utförsteknik har blivit mycket stabilare. Nu arslar jag inte lika ofta utan lyckas plog-parera alternativt landa i lössnön utanför spåret – men utan att ha ramlat.
    Cirka en mil blev det i norra rocklundaspåret. Och i och med att det var stakning som gällde så fick ju både ryggen och magen och armarna styrketräna.
    Där slapp jag gymmet men tränade de rätta lemmarna ändå.

    Väl hemma blev det dags för lite välförtjänt förtäring av den finaste sorten – gulasch med ryssjoghurt i, färskt bröd och så lite jos och en belgisk på det. 
    Kaffet fick skyndsamt hällas in i min nya favvobabytermos för det var dags att bege sig till tågs till Katrineholm! Jag älskar åka tåg. Efter cykling och promenad och roeka är tåg mitt favvotransportmedel.  Känna sig smått nöjd med sin träningsinsats, lyssna på fet musik i lurarna och hälla i sig gott kaffe – om inte det är livskvalité så heter jag Gottfried.
    Väl i Katrineholm började jag med att avlägga en visit hemma hos min kära vän och tillika triathlet Mika. Mika bor fint, centralt, har en fantastisk ball liten dotter och springer jävligt fort. Vi skålade för oss och massa annat och så mådde vi lite bra på det.
    Vid sju-tiden sa jag tillfälligt hejdå till Mika och begav mig några kvarter bort för att gratta de här tjusiga två till samflyttning och vackert hus. John här är min gamla klasskamrat och Sara är den fantastiskt vackra och snälla kärleken John hittat. Om ni undrar det något kontinentala klädvalet så var inflyttningsfesten maskerad. Med temat färg.
    Nu syns det kanske inte pga. den sunkiga mobilbildkvalitén (lovar att fota mer med vanlig kamera framöver!) men folks hade verkligen gått in för saken. Jag var den enda (!) på hela festen att ha svart på mig. Hur ovanligt är inte det liksom? Bäst enligt mig var flickan som hade klätt ut sig till Rödluvan och en annan flicka som var helt rosa fast tuff-rosa sådär, inte tönt-rosa.
    Tyvärr blev jag tvungen att lämna festen tidigare än planerat pga. brutal mensvärk som knockade ut mig i en timme. Kröp nästan hem till Mika, tur det fanns soffa, varm filt och en sjysst gammal Harrison Ford-rulle att glo på.

    På morgonen hanns det med två viktiga saker: bakning av kladdkaka med daimbitar i samt ett gäng skojsiga Kinect-matcher. Hade aldrig testat Kinect förut, fy va skojsigt! Nästan svettigt ju.

    Och sen så sa jag hejdå till Mika och lilltjejen och hoppade på tåget hem till Västerås igen.

    För nu skulle jag till Bistro du Lac (kanske finaste restaurangnamnet på länge i Sverige?) på Lillåudden. Hemmaklubben Västerås CK hade ju årsmöte och det fick jag ju inte missa.

    Årsmötet vart i stort som alla årsmöten är – lite ekonomisnack, lite debatt, lite idéer och ett gäng diskussioner. Bland annat diskuterades det roliga faktumet att det jämte elitloppet Anundsloppet kommer arrangerades ett lopp för oss vanliga motionärer. Kul!

    En tyst minut hölls för min bortgångna kärlek. Jag hade inte väntat mig det; tack styrelsen för att ni inte hade glömt.

    Jag kommer att senare skriva fler utförligare inlägg om mina tankar kring klubbverksamheten.

    Annars var jag mest glad åt att träffa mina fina cykelvänner och bekanta.

    Mötet avslutades med lite fika och vidare diskussioner kring fortsatt verksamhet. Kul att så många ändå är engagerade i vad som händer i klubben! Jag tror starkt på klubbens framtid. 
    Och så småningom landade jag hemma i badkaret tillsammans med några sidors kvalitetsreportage om Campa i Bicycling (här finns den förresten som pdf ser jag!).
    Helt ok helg med andra ord!
    Ride on!
    Katja

  • Lördagsmojo

    Tjoho, hinner inte blogga så mycket nu för jag är bortlovad till Katrineholm för lite inflyttningsfest ikväll och snowracing imorgon. Med mig tar jag ett par-tre Duvel samt det glada humöret som beror på en riktigt skön skidrunda (90 % stakning, mina armar behövde det!) i rocklundaspåret idag.
    Ha en kalasers lördag!

  • Blumen, immer recht!

    Vissa människor är helt enkelt grymma på att sprida glädje. Tack snällaste Bruse för dagens finaste överraskning som kom med ett bud i förmiddags <3 

  • Racerkväll på Stenströms

    Igår tog jag och Västerås CK-kamraten Andreas bilen till Hallstahammar. Det var nämligen racerkväll på Stenströms! Även om jag kör varken Bianchi, Trek eller Nishiki (som är deras specialité) så är det aldrig fel att glutta lite och träffa likasinnade. Dessutom behövde jag lite småpryls, som till exempel nya klossar till mina landsvägsdojor.

    Utanför var det mörkt och kallt. Men inuti surrade det av cykelliv!
    Innanför möttes vi av en man som verkar en jäkel på rumpsalvor och andra salvor man som cyklist kan tänkas behöva för att behandla sin sargade träningskropp. För min del blev det en värmande muskelsalva.
    Det bjöds på snittar, chips och cider. Jag körde cider all in. Och så gick och klämde på lite bikes och tillbehör. Var ju förstås dessutom prompt tvungen att konfliktera om vikten på tre olika flaskhållare. Den lättaste av dem tillhörde dock ett tråkigt märke så det blev inga nya flaskhållare. 
    Herr Vacchi var konferencier och en sån där allmän hålla-i-gång-försäljningen-kille. 

    Så jag och unge herr Vicini passade på att tvinga med honom på en gruppbild. Jag beundrar verkligen Vacchi, han är en av de få tv-personligheterna som inte får mig att vilja somna. Jag älskar verkligens hans kommentatorsnack.

    Ett fint inslag blev auktionen där cykelprylar klubbades ut till förmån för utbildningsinsatser i Ghana. Gå in här på Time for Ghana och läs om de coola cykeltjejernas insamling och tippa på deras sluttid i Vättern / Halvvättern / Vänern runt!

    Allt som allt blev det en mysig kväll i cykelsnackets tecken. Träffade några klubbkamrater, snackade lite hjul, smekte lite överrör, köpte lite kedjefett, ja helt i sin ordning med andra ord. Lokala cykelhandlare ftw.

  • Don’t want you back

    Hej.

    Fasiken, gårdagens 75-minutersspinning prövade än en gång att ryggjäveln* inte är att skoja med. Jag bet ihop och såg fett proffsig ut när jag körde enmanna-tabata i ettan istället för att glatt studsa till Basshunter (i “tvåan”, höhö!) men det berodde egentligen på att jag hade så ont.

    Jag är så sjuk rädd, helt seriöst. Min rygg får inte sätta stopp för vår- och sommarträningen. Det räcker för fan!

    Jag masserar, jag stretchar, jag går, jag vet fan inte vad mer jag kan göra själv.

    Jag hade inte tid idag på dagen men imorgon ska jag boka in ett par-tre naprapattillfällen. Min smått narcissistiska (på ett bra sätt) cykelkotknackare fixade min rygg så att den höll i ungefär två månader.

    Nu innan jag däckar ska jag natta mig själv med lite enmannamassage. Blev nyss, under Racerkvällen på Stenströms övertalad av köpa denna salva. Trots övertygelser om att denna är vätternmotionärens bästa vän kan jag förstås inte veta om den säger kvack eller faktiskt hjälper lite.

    Men den sägs tydligen sakna den kylande effekten som liniment annars tenderar att ha. Blir nog trösterikt för min stackars ländrygg.

    —
    * de vet inte riktigt vad det beror på men troligen antingen a) att mina ben är lite olika långa eller b) att jag är allmänt lite kort och lite sne och tagit i lite för hårt i början av längdskid-“karriären”. Alla välmenande tips mottages tacksamt.