Tjenare!
Jag har börjat inse en sak: jag är i extremt behov av uppvärmning för att kunna prestera dvs. få ordentligt tryck i tramporna (eller skidorna, eller simtagen, eller benen…). Vilket inte är så konstigt egentligen, alla vi behöver värma upp. Men jag är extrem. Kan ju också vara ett gammal Friskis & Svettis-syndrom. Men jag får inte riktigt ut “explosiviteten” de första milen. Vilket är ok när man kör själv. Mindre ok när man kör klunga alternativt lopp.
Som gårdagens pass till exempel. Körde med 30 km/h-gruppen. De första två milen trodde jag på fullaste allvar att jag skulle bli glatt avhängd. De snälla västmanländska backarna syrade sönder mina ben à la alpina förbackar. Beredde mig på att deppköra lugnt hem, liksom. Men så släppte benen efter drickpausen. Kunde hänga på gubbsen ända in i målet, drog rätt hårt (om än inte alltför länge per gång) när det gällde och fick upp det där härliga flåset som kännetecknar bra samarbete mellan kondis och styrka.
Tja, vad ska man dra för slutsatser utav detta? Jo.
- Mer träning, mindre lall. Träna effektivare, kanske kortare men tuffare pass än långa halvsega när man kör själv och mest doftar på blommorna. Att orka klättra på lill-klingan är en sak, nu gäller det att lära sig att klättra snabbt också. Speciellt med tanke på våra backars fjuttiga höjd.
- Cykla en halvtimme innan klubbpassen. För att orka med gubbsen ända från början. Verkligen en god idé.
- Fixa ordentlig bike fit? Peter tipsade om Elnas benproblem under CykelVasan. Och då var det enbart sadeln som behövde justeras nån centimeter Cykel är en materialsport och lägger jag feta penningar på utrustning så kan kan lika gärna lägga mer penningar på att lill-kroppen ska trivas till 100 % i utrustningen.
Äta färre godsaker. Fett dålig idé.
 |
| Canyon med sin Johan! 😉 |