Hej!
Jag är så glad att det spritter i kroppen. Nu har jag klarat av att cykla 16 mil på två dagar utan att behöva stanna för smärtor i ryggen! Det verkar som att de två naprapatbehandlingarna har gjort susen *Peppar peppar*
I förrgår började turen med att den lilla samlingen vädertrotsiga cyklister på Djäkneberget frös. Vi delades upp i tre klungor, “subbarna”, intervallare (dit Peter med babyblå Giro-hjälm hamnade av egen vilja) samt vi – medel, vanlig klungkörning.
Turen gick Västerås-Rytterne-Strömsholm-Herrskogen-Munktorp-Berg-Hallstahammar-Västerås. Blev dyngblöta efter cirka tre mil men vadå, inte den som ger sig… Tur att väl hemma väntade ett underbart hett bad samt god pasta med tonfisk som gick snabbt att laga.
Här är förresten delar av klungan, lagar punka… På tal om punkor, läs gärna förra inlägget. Så kanske antal punkor minimeras om vi hjälps åt (även om det sällan är vårt fel att det är glas och skit på vägar…).
Igår var det dags för en nationaldagstur i klubbens regi. Jag fick äran att köra med duktiga Lucia (som även är spinningsledare på Actic Kristiansborg där vi brukar träna med jobbet). Vi var ett litet gäng på fyra tjejer som fick slita rätt hårt under de 8 milen som gick Västerås – Ramnäs – Surahammar – Hallstahammar – Olberga (supervacker väg) – Västerås.
I Surahammar hittade vi ett fint och personligt “shabby chic”-café Villa Vanilla där jag glatt mumsade i mig en kladdig chokladbakelse. Åh, vilken cafécyklist man är… På bilden ovan ser ni två av mina medryttare, Helena och Lucia med sin Bianchi.
Och så jag, inkletad i kedjefett (kolla näsan) samt svettig men glad över kakan. Just denna timme sken dessutom solen över oss…
På kvällen firade jag och Peter med en supergod lasagne och en lugn öl på favvostället Cirkus i stan.
Jag är så glad över att ryggen håller! Tänk att jag kan träna ordentligt nu. Utan att behöva bryta efter typ, tre mil. Fast nu är foten oroväckande svullen och gör ont… Känns vrickad… Från pest till kolera… Hm… Vad näst? Fortsättning följer… ;)
