Störtlöjligt!

Hej.

Ibland kan jag känna mig smått löjlig.

En fullvuxen, trettiotvåårig kvinna som dag efter dag byter om till ett par nötta cykelbyxor, en sportbehå och två vita (för det mesta) strumpor, sätter sig på en ful vit ergometercykel märkt “GIH Sweden” och svettas så att parketten riskerar lyfta. Med solskenet bolmandes rakt in fönstren. Med termometern visandes +11 grader. I en trång liten tvåa. Tittar på andra lycrasvetton på TV. Stämningen är på topp!

Tycker ni det låter helt i sin ordning?

Det är för att ni är mina läsare och förmodligen ungefär lika funtade i skallen, duh!

Jag erkänner att jag inte alltid erkänner hur ofta och intensivt jag faktiskt tränar för mina “normala” bekantingar (de är inte många, normala bekantingar alltså, men de finns). Hur noga jag är med intervallerna, hur röd och blöt och flåsig jag blir när pulsen stiger. Hur icke-bildskönt det faktiskt är, så långt ifrån de episka naturkulisserna och outsideisfree-hashtaggarna.

Det är ett slitjobb. En vardaglig, praktisk och ganska monoton form av cykling. Pass efter pass vars minne kvarstår enbart i benen. Lite som de riktigt pragmatiska uteintervallerna med klubbens snabba gäng. Man kanske startar och avslutar i finvädret med finkulisserna till men under de tvåochenhalvtimmarna som passet är så tänker man bara åh gud, låt mig överleva detta eller åh gud, fan vad jag älskar fart – beroende när och var i passet man befinner sig.

Fast inomhusköret är snäppet värre. Och extra värst är det nu när det är vår och nästan sommar och det känns som att prick ingen annan än en själv sitter och trampar skiten ur benen inomhus.

Vart vill jag komma? Var är vändpunkten, sensmoralen och peppen?

Det finns ingen vändpunkt, ingen sensmoral, och peppen är…

pepp och pepp. Jag är ingen träningstjej. Jag är en cyklist. Tro mig det är inget koketterande. Tänk om jag var lika pepp

P E P P

på att skita i att just cykla så gott som varenda eviga jävla dag på min ergometercykel?

Men det var i cyklingen som jag en gång i tiden fanns min träningsgrej, min medicin. Och det är väl därför det för mig inte känns det minsta konstigt att passa på att cykla när tillfället ges småbarnsföräldralivets alla hundratals små moment emellan. Och ges de när solen skiner och man borde vara ute så är det bara att gilla läget. Jag får mina utetimmar i alla fall.

Nycyklad.

Efter att ha torkat parketten med en babywipe.

Lika härligt och lika självklart varje gång.

Inte konstigt alls.

Kanske inte ens löjligt, om man skulle ta sig själv på lite mer allvar men det, det om något vore störtlöjligt.

Puss

er Katja med sura ben, skyll på dumma ge-ce-en

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge