Jag säger nej.

Hej.

En av de vanligaste frågorna jag fick som gravid var Vad tänker du hitta på under mammaledigheten?

Frågan förbryllade mig. Vadå hitta på? Är inte typ sova äta försöka göra en människa av nyfödingen och cykla när tiden finns det man gör när man är föräldraledig? Är inte det ett heltidsjobb i sig?

Sedan fick jag det förklarat för mig. Det är tydligen en vedertagen grej att man som modern och ”stark” kvinna gärna förverkligar sig själv just när man är mammaledig. Nu anser jag inte att jag är en alltför ”stark” (en drulleterm btw, som vore kvinnor i grunden svaga?) kvinna men till slut så fattade jag grejen – mina vänner och bekanta förväntade sig nästan att en som jag skulle använda mammaledigheten till att nå helt nya behovstrappehöjder. Jag är ju annars känd som en som gärna jobbar tolvtimmarsdagar med komplexa projekt och kör elitcykelsatsning, föreningsengagemang och så cyklig frilans på det. Samtidigt som jag har alltid haft tid för familjen och vännerna.

Och så gjorde jag mina gulliga vänner besvikna genom att göra precis tvärtom. Trycka mjukt på bromshandtagen och låta cykeln fortsätta i lugnare fart ett tag framöver.

Jag bestämde mig för att ta min mammaledighet på allvar. Att helhjärtat ägna mig åt barnaskötsel – om än på ett äventyrligt Katja-vis. Att våga vara i det goda. Att inse hur jävla illa det har varit och att träna på att inte återvända dit. Och att försöka skrapa ihop resterna av det sönderrivna katjahuset och bygga upp ett nytt och tryggare slott där jag faktiskt törs vistas och le utan att ta till allehanda flyktmedel för att slippa känna oro. Det är en rätt så vardaglig – och tyvärr, även varnattlig – process som går ut på att bearbeta, läka och lära sig av. Och på att tillåta sig själv att acceptera att man behöver en periods mental vila. I den biten ingår att tacka nej.

Så jag har valt att tacka nej – till stort, mindre stort, privat och offentligt.

Tacka nej till sådant som jag tackat ja och mått dåligt av hela mitt liv, något tyvärr för privat för att berätta här (offentlighetens baksida). Tacka nej till att i förväg boka några som helst resor utomlands eller långt utomsocknes hemma i Sverige. Tacka nej till mina normalt sett höga träningskrav på mig själv. Tacka nej till att skaffa elitlicens för 2018. Tacka nej till medverkande i Svenska Cykelmässan. Tacka nej till något större cykelföreningsengagemang (även om jag förstås tänker göra ett gäng träningsledar- och flaggvaktpass för kul). Tacka nej till bloggrelaterade strösamarbeten. Tacka nej till att sända CYKLISTPODDEN regelbundet utan enbart när det känns bra. Tacka nej till powerwoman-ish utbildningen jag blivit antagen till. Tacka nej till “bostadskarriären” och faktiskt flytta till en renoveringsfri hyreslägenhet – mer om det i ett eget inlägg. Tacka dagligen nej till en massa småsaker och småmåsten som växer sig och blir stora monster när man egentligen inte riktigt orkar eller vill. Etc etc etc.

Nej.

I början var det läskigt. Att tacka nej alltså. Att trotsa omgivningens påverkan och underliggande förväntningar på hur Katja / Cykelkatten borde göra, träna och jobba.

Men jag vore väl inte jag om jag inte överraskade – och inte minst mig själv? The shit har faktiskt hit the fan lite för många gånger under de senaste åren. Och om en period av nejsägande är det som krävs för att må bättre och bli en bättre person i längden så rycker jag på axlarna och säger gladeligen nej.

Nu ska jag och Ivar montera ihop tuktuk-Thulen till bästa bergochdalebit (på repeat!) Som läsare behöver ni med andra ord inte vara oroliga – Katja tänker cykel även när andra har gått och lagt sig. Hah. Puss!

English: I’m learning to say no. 

One Comment

  1. Jeanette said:

    Så otroligt vettigt beslut! Både din kropp och den lille knodden kommer tacka dig :)

    12 mars, 2018
    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge