Hur vi cyklade till Thåström och mötte oväntade fiender och vänner

Enda (hårt instagrammade som sig borde 2012) kortet jag tog under den cykelturen – 

vid grillen i Köping… 

Morgon! Regnmorgon, ruskmorgon. Jag bloggar från sängen i ett svagt försök att vila kroppen efter gårdagens gångmil (råkade på riktigt gå vilse i ett för mig nytt område i Västerås och mobilbatteriet hade dött så jag kunde inte gpsa ut mig) och en sömnfattig natt med idel värk i de rastlösa benen. Men snart kommer bästa Frida hit och då kommer allt kroppsligt elände vara glömt och förlåtet vet jag med mig.

Idag är det ju en sådan där #throwbackthursday och då tänkte jag dra den om Thåström!

(för ni vet väl att Thåström har släppt en ny skiva och turnerar just nu runt om i landet? Vad jag tycker om skivan törs jag inte riktigt raljera om än så länge men det första intrycket är nog ”småtråkig pratig i likhet med förra”. Kommer dock förstås att ge den fler chanser – vem vet, kanske passar den just en mulen höstdag som denna?)

Ett av mina starkaste Thåström-minnen är dock inte riktigt musikalisk. Inte i början i alla fall… Häng med:

I mars 2012 var jag mycket, mycket nybörjare till cyklist. Jag hade nyligen blivit med min första racer (en vit Specialized Dolce Sport med zoraväxlar), jag hade precis insett detta med att man sitter fast i pedalerna och jag hade gjort mina första SPD-vurpor till bostadsområdets skadeglädje. Jag hade också precis startat Cykelkatten – för att dokumentera mitt nyvunna sportcyklingintresse! – och i och med att jag hade konstant ont i den smått skadade (överansträngning, skidor) och smått ovana ländryggen så handlade de flesta turerna om att hålla ut så länge det gick innan ryggen satte stopp och de flesta inläggen om mina olika besök till länets sjukgymnaster. Det var ändå en festlig nybörjartid! Peter, åh Peter – gick det någon dag utan cykling, punk och fest? Hur hållbart hade det varit i längden? Förmodligen inte alls, men det fick vi aldrig leva och se.

På lördag den 24 mars hade Thåström sin spelning på Conventum i Örebro, cirka tio mil cykelväg från Västerås. Tio mil var mycket för mig på de än tiden. Speciellt om det skulle gå fort. Och fort skulle det gå, eftersom vi hade bestämt oss för att cykla till Örebro och konserten. Planen var bombsäker: vi skulle cykla till Köping. I Köping skulle vi ta tåget till Örebro. I Örebro skulle vi cykla till hotellet där våra vänner väntade på oss. Ombyte, förkrök – samlat tåg till arenan och Thåström.

Planen visade sig vara bomb- men inte SJ-säker. Vi hade mycket riktigt cyklat ner till Köping och börjat bärsa och lyssna på musik från mobilen för att liksom fira kvällen redan där… men när det folktomma lördagståget kom och vi började lasta in oss och våra racers så kom en hårpomagerad tågvärd och bad oss att stiga av. Men vad i..? Fick man inte ta med sig cyklarna ombord? De små tunna ömtåliga maskinerna, mindre än de flestas jätteresväskor?

Tågvärden var stenhård och inte ens bönerna om att cykeltransportgrönisarna vi skulle få en! endaste! chans rubbade den glanshåriga tågvärdens uppfattning.

Utkörda, smålulliga och inte så lite stressade fann vi oss kvar på Köpings station. Det började bli tight om tid. Kanske bara två timmar kvar tills den för att vara en gammal punkare punktlige Thåström skulle gå upp på scenen. Vi hade ändå inget val än att fortsätta cykla – cykla till Thåström.

Det gick trögt. Ölen hade retat upp urinblåsorna. Peter var stressad. Min rygg värkte. Ischiassmärtan gick ner i benen. Jag var tvungen att stanna till var femte kilometer för att massera den. Vi började inse att det förmodligen skulle skita sig med spelningen. Fan fan fan.

Någonstans i en lång utdragen backe så hördes glada brummande ljud. Jag som låg efter Peter (som trots att han tog hand om sitt cykelklena sällskap ändå låg bra före, klassiker för alla ojämna par) vände mig om och såg ett mindre tåg av raggare som fraktade fräna amerikanare på släp bakom små pickupbilar.

Plötsligt stannade en av bilarna till. Rätt som det var stannade hela tåget. Utan att vi hade vinkat till dem så erbjöd sig det rara gänget att skjutsa oss stackars cykelidioter dit vi nu skulle. Flickan var ju helt slut, det såg man ju!

Uppraggade och mycket tacksamma fann vi oss i att åka med, med cyklarna tryggt inlastade i pickupbilarna och med varsin gudomligt ljummen raggarpilsner skänkt av våra chaufförer. Hela vägen in till Örebro fick vi skjuts, så gott som ända till hotellet.

Snabbt ombyte. Varmt, skönt, så trött hade jag nog inte varit på länge. Lite mat, lite dricka… lite hotellrumshäng.

Thåström hade hunnit sjunga de flesta låtarna när vi till slut anlände till Conventum. Men vad gjorde det? Vi hann sjunga med i minst tre låtar, och sedan gick vi ut i foajén och där spelade Asta Kask och då vart det dans och röj och sedan minns jag inte så mycket mer av den kvällen.

Dagen efter tog jag tåget hem (Peter cyklade hem men jag var för trött). Så fick jag cykla hem cykeln senare.

Vilken pärs! Och vad har vi lärt oss av detta?

Troligtvis ingenting, jag är lika mycket tidsoptimist idag som då, även om jag kan cykla långt och rätt fort och ryggen är det så gott som pli på (peppar peppar).

Eller jo. SJ – de kan man fortfarande inte räkna med cykelmässigt. Det kan man däremot göra med människorna. Det är i alla fall alltid värt att testa, eller hur?

Skål och låt musiken aldrig sluta spela och hjulen snurra.

Puss!

P.S. Senare den våren var jag till Stockholm. På Centralen hade SJ smackat upp stora affischer med snacket om tågens miljönytta och samåkningens glädje. Och gissa vems fysionomi som präktigt glänste på det förstorade fotot på ena affischen.

Den hårfagre tågvärdens, så klart. 

Lägg gärna in en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge