It takes a whole klunga to raise a childish mom-to-be

Hej hej mums mums! Här ligger jag i afterbikesoffan min med femhundra gram jordgubbar att åka in i munnen och är mör och skön och har varit så i en timme eller två. Snacka om en behövlig lugn stund efter cyklingen för morgonen blev allting än lugn!

Fastän jag skulle medleda gruppen VCK lugn (vi har intro – lugn – medel – snabb – race som indelning) ihop med bäste Andreas. Jag är ju trots (eller kanske tack vare? nu när jag inte far runt på diverse race) graviditeten en glad lugna gruppen-ledare som leder cirkus ett eller två pass i månaden så länge jag orkar helt enkelt.

Eftersom det var Andreas som hade lagt ut passet så hade jag ingen större tidskoll men antog att det skulle börja tio på morgonen. En svag misstanke om en eventuellt tidigare start så här års smög dock in så när jag vaknade av att klockan ringde halv nio så dubbelkollade jag och…

satan! passet skulle ju självklart börja nio!

Med runt tjugofem minuter på mig for jag då runt i hemmet som ett yrt höns och tryckte i mig en ihopslängd macka samtidigt som jag lycrade upp mig, pillade in linserna, kollade lufttrycket och kissade samtidigt som jag riggade upp cykeldatorn. Med två minuter kvar till passets början lämnade jag huset och tackade spirorna som snabbt gick på fränt höga växlar för att hinna ikapp till samlingen. Rödmosig och flåsig mötte jag klungan på väg ut från samlingen och kom först då på att jag förstås glömt ledarvästen hemma.

Nåväl! Klungan bestod av idel reko individer med både humor och förståelse så vi hade superkul. Jag hade ju från början tänkt köra ett litet kortare pass än tolvmilaren Alsta trädgårdar t/r och då vinden var stark och gravidflåset högt så uppviglade jag några till att efter ett gäng mil företa en kortare tur. Vi blev då sex glada som drog till Enköping där jag fikade godast wienerbulle ever ever på Tammerfors på torget. Ah men se själva vilket konstverk.

Under dagens tur insåg jag att dagens runda var en av de sista, eller kanske till och med sista som ledare för den här graviditeten. Och det helt enkelt för att formen ändras mycket under turen vilket gör att jag kan gå från snabb till långsammast, från pigg till tröttast på ganska kort tid och behöver mer draghjälp än vad jag själv kan erbjuda vilket egentligen inte gör något rent praktiskt eftersom alla vet varför det är så men som ledare bör man ju ändå vara det säkraste kortet liksom. Jag visste att detta skulle ske och jag tar det med ett leende. Framöver och så länge det funkar är jag helt enkelt med som cyklist. Inte fy skam det heller.

Jag hade i alla fall otroligt roligt under dagens åtta mil i klassiska västmanländska vindförhållanden, och är så tacksam för att ha fått cykla med de jag fick cykla med idag. Inget ämne gick säkert och så mycket skratt. Tack för att ni tog hand om er knasiga ledare. Eller snarare – tack för att ert ledarskap. Utan er hade turen blivit både mycket, mycket blåsigare och tråkigare!

Nu ska jag lämna soffan och göra mig fin för fest jag och Anna ska på. Puss!

Lägg gärna in en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge