Min rygg är din rygg.

Jepp, så är det.

Så länge min rygg har varit ”paj” har jag inte varit till nån större tillgång i klubbens klunga…

Därför har de senaste cykelturerna genomförts i ensam tystnad.

Visserligen trivs jag med att cykla själv – men det ibland, inte för att jag måste.
Jag har saknat mina ”gubbar”, småsnacket, ledarens hojtningar, att kunna vila benen emellanåt (wheelsucker, you know). Dessutom är jag förbaskad dålig på att få upp motivationen på egen hand. Jag behöver en grupp som tar tag i mig.

I korta drag så råkade jag skaffa mig en lättare variant av ryggskott i vintras när jag tog i lite för hårt när jag åkte längdskidor. Detta resulterade i elektrisk, dryg smärta i nedre korsryggen både vid längdskidåkning och landsvägscykling. Efter många om och men samt försök att rätta till problemet på egen hand (lite stretch, lite jogging, lite tankearbete) så bokade jag tid hos en naprapat här i Västerås.

Samt sänkte sadel ytterligare (panschis-varning, jag vet, men vad fan ska jag göra? Den får vara larvigt låg så länge ryggmusklerna är svaga…)

Och se!

Kände knappt av ryggsmärtan under söndagens 3,5-milarunda (inte lång, jag vet, men vanligvis kommer smärtan efter ca 1,5 mil och sätter stopp för fortsatta åtaganden – om jag inte stannar varannan km för att vila…).

Idag ska jag göra ett värdigt försök till gruppträning med min klubb VCK.

Jag håller verkligen tummarna för att ryggen håller idag.

Lägg gärna in en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge