God morgon!
Måndagen är snart här med nya upptåg. Men tänkte att vi kunde titta på min helg till att börja med. I lördags sov jag in i det sista. Denna vinter har verkligen tagit kol på min energi. Vill sova konstant!
Jag försökte uppbringa mig till att gå till gymmet. För ryggens skull. I fredags var jag nämligen tvungen att gå hem tidigare än vanligt och sträcka ut mig på det hårda golvet för att jag varken kunde sitta eller stå pga. smärtan (och ja, jag har nu bokat träffar med nappen).
Eftersom jag verkligen ogillar gym – jätte-jättemycket – så drog jag ut på det in i det sista. Städade och hade tusen saker för mig.
Plötsligt ringde min skidåkande kollega Christopher och frågade om jag ville med ut och åka lite i spåret. HELL YEAH! På med skidkläderna (som till 60 % består av cykelkläderna, fördelen med att vara cyklist!).
Men först en sjysst, rejäl klassikerfrulle med gröt och massa nyttig cykel- och träningsläsning.
Varken Christopher eller jag hade pallat valla.
Och i och med att det var plusgrader så gällde klisterföre och alltså brutal stakning för oss klisterlösa. Fort gick det i alla fall! Och smått otäckt nedför. Jag känner dock att min utförsteknik har blivit mycket stabilare. Nu arslar jag inte lika ofta utan lyckas plog-parera alternativt landa i lössnön utanför spåret – men utan att ha ramlat.
Cirka en mil blev det i norra rocklundaspåret. Och i och med att det var stakning som gällde så fick ju både ryggen och magen och armarna styrketräna.
Där slapp jag gymmet men tränade de rätta lemmarna ändå.
Väl hemma blev det dags för lite välförtjänt förtäring av den finaste sorten – gulasch med ryssjoghurt i, färskt bröd och så lite jos och en belgisk på det.
Kaffet fick skyndsamt hällas in i min nya favvobabytermos för det var dags att bege sig till tågs till Katrineholm! Jag älskar åka tåg. Efter cykling och promenad och roeka är tåg mitt favvotransportmedel. Känna sig smått nöjd med sin träningsinsats, lyssna på fet musik i lurarna och hälla i sig gott kaffe – om inte det är livskvalité så heter jag Gottfried.
Väl i Katrineholm började jag med att avlägga en visit hemma hos min kära vän och tillika triathlet Mika. Mika bor fint, centralt, har en fantastisk ball liten dotter och springer jävligt fort. Vi skålade för oss och massa annat och så mådde vi lite bra på det.
Vid sju-tiden sa jag tillfälligt hejdå till Mika och begav mig några kvarter bort för att gratta de här tjusiga två till samflyttning och vackert hus. John här är min gamla klasskamrat och Sara är den fantastiskt vackra och snälla kärleken John hittat. Om ni undrar det något kontinentala klädvalet så var inflyttningsfesten maskerad. Med temat färg.
Nu syns det kanske inte pga. den sunkiga mobilbildkvalitén (lovar att fota mer med vanlig kamera framöver!) men folks hade verkligen gått in för saken. Jag var den enda (!) på hela festen att ha svart på mig. Hur ovanligt är inte det liksom? Bäst enligt mig var flickan som hade klätt ut sig till Rödluvan och en annan flicka som var helt rosa fast tuff-rosa sådär, inte tönt-rosa.
Tyvärr blev jag tvungen att lämna festen tidigare än planerat pga. brutal mensvärk som knockade ut mig i en timme. Kröp nästan hem till Mika, tur det fanns soffa, varm filt och en sjysst gammal Harrison Ford-rulle att glo på.
På morgonen hanns det med två viktiga saker: bakning av kladdkaka med daimbitar i samt ett gäng skojsiga Kinect-matcher. Hade aldrig testat Kinect förut, fy va skojsigt! Nästan svettigt ju.
Och sen så sa jag hejdå till Mika och lilltjejen och hoppade på tåget hem till Västerås igen.
För nu skulle jag till Bistro du Lac (kanske finaste restaurangnamnet på länge i Sverige?) på Lillåudden. Hemmaklubben Västerås CK hade ju årsmöte och det fick jag ju inte missa.
Årsmötet vart i stort som alla årsmöten är – lite ekonomisnack, lite debatt, lite idéer och ett gäng diskussioner. Bland annat diskuterades det roliga faktumet att det jämte elitloppet Anundsloppet kommer arrangerades ett lopp för oss vanliga motionärer. Kul!
En tyst minut hölls för min bortgångna kärlek. Jag hade inte väntat mig det; tack styrelsen för att ni inte hade glömt.
Jag kommer att senare skriva fler utförligare inlägg om mina tankar kring klubbverksamheten.
Annars var jag mest glad åt att träffa mina fina cykelvänner och bekanta.
Mötet avslutades med lite fika och vidare diskussioner kring fortsatt verksamhet. Kul att så många ändå är engagerade i vad som händer i klubben! Jag tror starkt på klubbens framtid.
Och så småningom landade jag hemma i badkaret tillsammans med några sidors kvalitetsreportage om Campa i Bicycling (
här finns den förresten som pdf ser jag!).
Helt ok helg med andra ord!
Ride on!
Katja
