För oss som cyklar blir ju nästan cykeln en god vän. Man cyklar aldrig själv för vännen är med.
Jag upptäckte det i måndags. Igår orkade jag varken tänka eller känna på grund av sömnlösheten (sjuk Ivis som hade legat på mig och hostat och gnytt hela natten) och vabbandet. Idag slog sorgen till med full kraft.
Min Stålis finns inte längre kvar hos mig. Någon gång i helgen togs han ifrån mig. Jag hade för en gångs skull låst fast Stålis på stan, på en öppen, folkrik gata, och med det rejälaste av låsen vid den tjockaste pollaren jag kunde hitta. Det var så klart mycket dumt. Men cykeln var skitig och i servicebehov och jag fortfarande småsjuk och oskarp.
Stålis är inte min första stulna cykel. Under flytten från Bomansgatan till Fiholmsgatan stals min fantastiska cykelcross Ridley under de fem minuterna den stod utanför porten till bostadsrätten. Före Ridleyn hade jag blivit av med ett gäng (stads)cyklar här i stan. Ändå blir jag så skärrad. Jag som på något sätt har tränat mig in på att bli nästan för bra på att gå vidare efter förluster.
Kanske är det för att mina cyklar är så mycket mer än bara träningsredskap och transportmedel. Kanske är det för att de är näst efter mina allra närmaste, mina käraste allt-i-allon: mina vänner, mina mediciner, mina flyktvägar från stressen och oron, mina sånghäften och tröstligg, mina minnesframkallare och tankeväckare. Det är tack vare mina cyklar som jag klarar av att hantera livets motgångar med överläppen stiff och mungiporna uppåt.
I början var jag smått irriterad på att Jonas hade fått mig att köpa Stålis. En bredbockad stålhoj med tunga komponenter, hur roligt skulle det bli att cykelpendla och skjutsa på en sådan? Det tog dock inte många turer innan jag fattade grejen. Gravelgeometrin bjöd på kanonstabilitet oavsett underlaget och just det tyngre, gedigna gjorde cykeln pålitlig till vardags. En liten rejsig traktor helt enkelt, redo för lite vad som helst och med en finfin utväxling.
Stålis har varit min finaste cykel. Varken dyr eller lätt har den pallat så mycket. I ur och skur har den bjudit på skär cykelglädje både till vardags och till tränings. Det är Stålisen som har gett mig tillbaka min cykelgrundstyrka efter graviditeten och förlossningen. Och det är Stålisen som har gett min Ivar hans första möjligheter att se världen från sin egen höjd genom att åka med i cykelkärra med sin glada gungande gång.
Utan Stålis är det tomt. Tre gånger har jag gått förbi dess sista parkeringsplats i hopp om att den ändå står där och väntar på mig, med sin djupt gröna lack och sina runda trygga rör.
Jag är inte glad i den här staden just nu. Inne i mig bubblar en ilska. Över att så många av oss arbetar och sliter hårt för att ha råd med våra saker, och sedan kommer några och bara tar. Trots att de vet att de inte får så gör de det ändå. Under tiden vi skriver våra förtvivlade annonser och inlägg passar de på att sälja våra grejer. Och det värsta av allt är att vi inget kan göra. Annat än att låsa in våra cyklar, våra kroppar och våra tankar i en gyllene bur där vi fortsätter att låtsas att samhället är mjukt och fluffigt och att de flesta är goda bara de behandlas fint bla bla.
Usch nu är hon neggo och bitter tänker ni.
Den bjuder jag på.
Älskade Stålis 💔
Första turen med Stålis och Thule-kärran (mycket nervöst och lyckligt)
Stålis och de mjukaste babyfossingarna på fågelskådaräventyr i Skultuna (som slutade i ett gäng stenhårda intervaller och en helt slut artist till Katja…)
Stålis på väg hem från jobbet
Stålis, kärran och Awol – Jonas stålis som stals förra veckan </3
Stålis på väg mot glada graveläventyr i vackra Gäddeholm
Stålis i stjärnstoftet där jag föredrar att tänka att den hamnar i livet efter vårt