Månad: mars 2018

Hej cykelvänner! Under alla år som bloggosfärens mesta cykelkatt så har jag coachat ett antal kompisar som har gått i tankar att starta en egen cykelblogg eller velat ha lite bloggtips. Cykelbloggande är fortfarande en smal nisch i bloggosfären. Det vill jag ändra på. Vi ska bli fler! Dagligen läser jag så många inlägg i olika kanaler och tänker åh, vilket bloggmaterial och blir sugen på att tipsa varenda en som gillar att cykla och skriva att börja cykelblogga. Idag kan vem som helst börja blogga – men att driva en nischad blogg är lite speciellt. Här kommer den därför, min bloggskola för nya cykelbloggare uppdelad i ett gäng lektioner där vi på ett enkelt sätt lär oss att starta och driva en alldeles egen cykelblogg. Skolan är nästan gratis – det enda jag ber om är att ni testar att cykelblogga och berättar om det för mig. Deal? Då kör vi:

Lektion 1 – Så startar du en cykelblogg

1. Hitta på ett unikt bloggnamn så din blogg kan heta något – både om du tänker blogga genom en gratis bloggtjänst t ex wordpress.com eller om du ska regga en egen domän t ex cykelkatten.cc. 

Dålig fantasi? Kör “förnamnefternamn”. Vill vara doldis? Hitta på ett smeknamn – kanske med något med “cykel” eller “cykla” i? Många nybörjare lägger onödigt med tid på den frågan. Men det går alltid att flytta bloggen och/eller byta namnet efteråt. Det viktigaste är att du har en kanal där du får skriva av dig. Kört fast ändå? Ah men maila mig på cykelkatten@gmail.com så bollar vi!

2. Registrera bloggen – på en egen domän som du fixar på ett webbhotell eller gratis “med en ändelse” t ex katjacyklar.blogg.se. Är du osäker på om du kommer att satsa så mycket på bloggen i början eller är smått oteknisk av dig så duger en gratistjänst bra. De flesta av oss storbloggare började en gång med en gratistjänst. Innehållet är alltid viktigast speciellt i början.

WordPress.com, blogger.com och blogg.se är tre exempel på braiga gratisbloggtjänster för svenska cykelbloggar. Det finns förstås fler gratistjänster och portaler också – se bara till att tjänsten är öppen (dvs. att alla och inte bara de inloggade kan läsa och kommentera din blogg). Vill du ha hjälp med att regga en egen domän? Googla ”skaffa egen domän” så kommer du till ett valfritt webbhotell som guidar dig vidare (det gör de alla gratis).

3. Välj ett enkelt och läsvänligt tema – det är samma sak här, sådant går att ändra i efterhand – och skriv ditt första inlägg. Det är faktiskt det allra viktigaste steget. Börja skriv. Om vad som helst. En bild med en kort text typ hej idag cyklade jag hem och det var fint ute är tusen gånger bättre än inget alls.

Fem tips på bra ämnen för de första inläggen:

✏ Om gårdagens eller någon annan cykeltur

✏ En racerapport

✏ Om min cykel/mina cyklar

✏ Varför cyklar jag?

✏ Vad vill jag skriva om? (Obs behöver inte vara hugget i sten men kan vara kul att dra igång bloggen med att berätta lite om vad man vill skriva om. Strunt i prestationen och likesjakten! Utgå från dig själv ok?

4. Aktivera kommentarsfunktionen för alla – hur har jag bloggat om här. Dels för att det förstås blir roligare då, och dels för att det är ett av sätten att sprida sin blogg på – och läsare vill man ju ha eller hur?

Idag är det vanligt att många kommenterar via Facebook, Instagram, Snapchat och de andra sociala medierna snarare än direkt på bloggen. Bli därför inte ledsen om du inte får så många kommentarer på din sida – länka till bloggen i dina sociala kanaler så ska du se att du får massa hejarop!

5. Sjösätt din cykelblogg genom att sprida den med hjälp av länkkraften. Det är en fortsättning på förra tipset. I början kan man vara blyg och osäker på om man skriver ”bra”, roligt, intressant osv. Tänk inte så! Dels är ingen speciellt proffsig i början och dels så är det ingen som riktigt bryr sig heller. Det är ju din genuina berättelse man vill åt – det är den som är värdefull för läsarna. Så bjud på dig själv och var snäll mot dig så här i början.

På Facebook finns det ett antal grymma cykelgrupper för alla smaker och grenar. Länka till din blogg i t ex Vi som älskar mountainbike, Vi som älskar landsvägscykling, Vintercyklisterna, Cyklande tjejer eller varför inte i din cykelklubbs facebookgrupp? De flesta grupper accepterar blogglänkar så länge inlägget är relevant för gruppens målgrupp. Var beredd på en och en annan ”dessa bloggare”-kommentar. Strunt i dem. De är ba omoderna fast snälla ändå. Du gör en god sak genom att bidra till cykligare Internet! (fler tips om ”marknadsföring” kommer i en egen lektion)

👩‍💻 Hemläxa: Starta en cykelblogg, skriv ett första inlägg och berätta för mig. Antingen genom att länka till det här inlägget så blir jag pingad (meddelad) om ditt inlägg – eller genom att skriva till mig antingen här eller via e-post till cykelkatten@gmail.com.

👨‍💻 Nästa lektion: När du väl startat och skrivit ett första inlägg i din alldeles egna cykelblogg är det dags att börja trimma den så att den blir snyggare, proffsigare och personligare. Det är just det vi kommer att göra i nästa lektion.

Puss och glöm inte att cykla så mycket ni kan oki? Det är där inspirationen bor vilket vi förstås kommer att prata om under inspirationslektionen.

Just så! Det är liksom vår fast det är vinter, eller är det tvärtom? Äsch, vackert som skogen är det ute i alla fall. Så jag tränade i skogen i helgen. Och tro’t eller inte – helt cykellöst. Istället blev det att åter ställa sig på mina gamla och smått repiga Salomons för att utöva favoritvintersporten nummer två. Skidåkningen förstås.

Jag hade inte stått på skidor på över två år. Om inte längre till och med.

Och så hade jag ju burit på och fött den här gullebäääbisen (som för övrigt sov sig så gott, så gott i marssolen)

Skulle jag orka skida på något vettigt sätt?

Fanns det någon bålstyrka att staka med?

Skulle kondisläget bjuda på något som helst trevlig upplevelse eller bara en kamp?

Tro’t eller inte så gick det över förväntan! Igår körde jag ett gäng varv i ett bergochdalbaneliknande spår (IF Hedesundas 1,5 km) som fick mig att svettas varmt uppför (kunde till och med småjogga uppför vissa backar), småsvettas kallt neråt (men jag satte backarna fint!) och staka mig genom sträckorna mellan backarna. Tyvärr gick jag kull och gjorde något av sälen på ett ställe där jag missbedömde kurvan men det hör väl till comebacken liksom?

Idag tränade jag mest pannbenet genom att köra en bit på gamla banvallen (17 km-spåret) i mindre behaglig sid- och motvind. Och det var ju precis det som efterfrågades – en stunds fullständig koncentration och avkoppling i ett.

Jag är så nöjd! Visst är tekniken minst sagt ringrostig och samma gäller kondisen och skidorna. Visst sket sig mobil-Strava-loggningen pga. dålig signal och störde perfektionisten i mig haha. Men det är faktiskt rätt så skitsamma just nu. Bålstyrkan fanns där, benen fanns där, jag fick njuta av underbar natur, skida av av mig, andas av mig, sjunga av mig inombords.

Och så gott som dessa två äpplen till kinderna smakade efteråt! 🍎🍎

Glad lördag folks! Ska ut i snön på en stunds konditionsmagi strax – men här får ni ett litet fyndigt apptips från en som älskar smart teknik.

Pro Bike Garage är en ny stravakompatibel app för dig som vill ha stenkoll på när det är dags att serva din älskling eller byta dess delar. Eller för dig som kanske är ny som cyklist och inte ännu har fått någon ”känsla” för när det är dags.

Så här funkar appen:

du bankar in din cykel/dina cyklar och komponenterna – till exempel gafflarna, däcken, kedjan osv.

Sedan anger du hur du använder dina respektive cyklar – förslagsvis inomhus på trainer, på race eller på vanliga träningar.

När appen blir kopplad till Strava så läser den av data om tiden cyklarna och delarna används. Sedan får du påminnelser om när det är dags att serva cykeln eller någon särskild cykeldel.

Fiffigt eller hur?

Tänk bara på att appen inte riktigt tar hänsyn till de under respektive tur rådande förhållanden. Är du med andra ord en Katja och gärna plågar dina cyklar i #werideitall-förhållanden så bör du kanske se över din cykel liiite oftare än vad appen föreslår. Sunt förnuft råder med andra ord precis som överallt annars i livet.

Appen är hur som gratis och finns änsålänge för Android. iOS-versionen är på g. Här finns mer info och nedladdningslänken. Puss.

Hej åh som vi behövde det –

Ivar att sova ut efter en för den lilla kroppsisen påfrestande vaccinationsdag med feber mm ynk igår

och jag efter att ha tröstat Ivar och mig själv (fy fan vad jag blir ledsen av att se på när han mår dåligt) igår

– dagens hårda HIIT-repa på metallkungen min. Hade jag vetat att lill-sjusovaren skulle vara utslagen i över en timme så hade jag kört ett längre pass men nu blev det kort men desto mer intensivt. Benen var tröga och syrade efter förrgårdagens löpning och gårdagens superlångpromenad i snön. Lyckades ändå komma upp i rätt fina pulsvärden och en härligt jobbig ansträningsnivå under trappintervallerna. Något annat som kändes härligt var sällskapet. Rosa lack och mattsvarta detaljer och den där sänkleksaken från Crankbrothers, ojoj. Gissa om jag är sugen på att premiära skönheten i helgen?

Puss och nu ska vi iväg på ett jobbmöte.

God morgon cyklister och andra! Läget? Fy fan så underbart – solen skiner för andra dagen i rad. Så nöjd. Så innerligt trött på grådasket.

Igår firade jag och min lilletuss hans femmånadersdag genom att företa oss vår första gemensamma joggingtur just i den nu värmande marssolen.

Häng med genom mobilkameran:

Här är min fina smaragdgröna aerovagn Thule Chariot Lite ledigt posandes utanför en random stadsport. Är inte färgen sjukt fin? Är överlag inne på karamellfärg i år som ni kanske märkt.

Och tack tack bästa allvetande #cykeltwitter, kollegan Björn P och förstås Nadja som en gång i tiden fått upp mina ögon för cykelkärrorna! Om jag ser fram emot första cykelturen med vagnen när han är mogen för det?

Fett fin och dessutom av en freudiansk slump matchande med mina gamla gravidtrailgodingar från Haglöfs. Obs ej reklam, tycker bara om skorna så mycket. Hur många mil gick de inte under de tyngsta och fotjävligaste månaderna? Nu får de tjäna ett tag till, med dubbla tunnyllesockor i ty fortfarande svinkallt ute.

Tuss – nu tillräckligt mogen i sin världsuppfattning för att låtas åka framåtvänd. Sjukt smidigt med solskyddet förresten – det tjänar bra som vindskydd med. Om han brydde sig om hur han satt? Njäe. Var däckad som vanligt. Missade hela turen, får skylla sig själv 😜

Och Katja – klädd i en salig blandning av skid-, cykel- och löparkläder och nästan lite in your face hurtiglooking om jag får säga det själv. Nåväl man kan väl inte alltid vara stans hottest (Förlåt för att svengelska på bloggen just nu. Jag kollar ju fortfarande på Mad Men och är väl som det heter inspirerad. Snart är serien slut och då pratar jag normal svenska igen.)

Nu till själva träningen.

Jag hade ju inte sprungit mer än till bussen med standardvagnen på ett tag. Tanken med detta pass var därför att helt enkelt testa vagnen och kroppen ett par-tre km. Och tre km blev det – i gång-/joggintervaller. Mycket brokiga intervaller i en mycket konstig position med ena handen hållandes i brösten. Jag hade ju förstås min gamla goda cykelbehå utan en tanke på att jag nu hade en bra redigare hylla att handskas med. Gammbehån höll helt enkelt inte längre måttet. Skumpande bröst gör ont. Men vad är väl en nybörjartur utan att faila lite?

Det var bara att bita i det sura äpplet och låta turen bli som den blev – en halvgående, halvjoggande lekstuga med aerovagnen. Vilket kanske var lika bra och vi tre fick bonda ordentligt. Måste dock snarast in till stan och köpa en ny behå. Gärna av titan med flossad insida, tack!

Puss.

P.S. Det finns btw ett nyöppnat museum vigt åt just misslyckanden. Kanske borde vi livesända CYKLISTPODDEN därifrån Anna? 

Glad vid sanatoriet!

Hej cykelvänner!

Så här inför vårens alla turer, läger och lopp kan det vara bra eller helt enkelt roligt att rannsaka sig själv och fundera på – vad är jag för ett slags cyklist? Genom att på ett ärligt och positivt sätt se på sina preferenser, styrkor och svagheter på ett objektivt sätt blir det lättare att satsa på det man tycker är roligt och utveckla det som sätter käppar i ens mentala och fysiska hjul. Jag tänkte berätta vad jag är för en slags cyklist – häng på utmaningen den som törs:

Jag har vardagscyklat året om i många, många år men sportcyklat sedan 2012. Jag började alltså cykla som vuxen med en ganska taskig utgångspunkt – en sjuklig, försummad kropp och ett psyke i botten. Jag behöver påminna mig om det då och då, när jag blir sur på mig själv för att min utveckling som cyklist inte har varit så jämn som hos de med friskare förutsättningar.

Jag är nästan 173 cm lång och väger när jag är i toppform strax under/över 70 kg. Jag skulle behöva väga lite mindre men jag älskar choklad nästan lika mycket som jag älskar cykel (berätta inte det sista för mina framtida sponsorer oki?)

Jag har en kropp i ett stort stretchbehov. Jag måste bli vigare för att bli bättre på att hoppa på/av cykeln i alla lägen. Att stretcha är pisstråkigt men det är ingen ursäkt.

Jag ogillar att jaga tiderna på motionslopp. Motionslopp för mig är just motionslopp – social rides som jag hoppar på för att ha lite nice med likasinnade i ett gäng timmar. Under motionsloppen så är jag den glada omhändertagaren som gärna ligger bredvid de som har det tuffast och ser till att de inte kroknar fysiskt och mentalt.

Hamnar jag i en motionsloppsklunga där någon gapar och styr militant utan någon känsla för cyklisternas olika kvalitéer och behov så blir jag irriterad och lämnar klungan.

Vill jag prestera så tävlar jag istället.

På race är jag – tyvärr om jag får säga det själv, men det hoppas jag bättra på så småningom – en dagsform- och humöråkare som kan hamna i botten ena dagen för att överraska och ta en bra placering andra dagen.

Jag har under många år lidit av att jag inte kunnat träna så bra som jag hade velat på grund av att jag ibland mår så dåligt psykiskt att jag inte klarar av att ens gå upp ur sängen. Men den biten kommer det att bli ändring på har jag bestämt.

På landsvägen gör jag mig bäst i teknisk klungkörning då jag får tänka mycket och cykla aktivt.

Jag gör bra ifrån mig på tekniska GP- och linjelopp i en större klunga.

Jag gillar uppochner-backig terräng men är inte snabbast i de riktigt långa backarna. För tung helt enkelt.

Jag är inte speciellt intresserad av tempocykling även om jag vet att den skulle förbättra mina värden.

Blöt jävlig och glad på väg mot Calobris

Jag presterar bäst i kyligare och gärna htfu-förhållanden.

Mina främsta kvalitéer som cross- och mountainbikecyklist är att jag är orädd, duktig på kurvtagning och finner uppriktig glädje i när det blir brötigt.

Jag är en sådan som behöver tid på mig att studera, spårvalstesta och provköra stigen eller banan innan jag slappnar av och kan stänga av rädslorna och trycka på som det krävs för att komma över hindren.

Jag måste ofta tänka på att växla upp när jag kör i terräng för bättre push.

Jag behöver blir bättre på att hålla jämn och hög fart under längre tid. Träna mer lagtempo bland annat.

Jag blir lätt nervös just sekunderna innan startdags och behöver därför jobba hårt med den mentala avslappningsbiten eftersom jag annars lätt sabbar de ack så viktiga starterna i cross (och snart även mtb).

Min även normalt ibsiga kista är så gott som alltid mycket dålig samma dag jag ska rejsa. Bara att finna sig i det.

Jag behöver varva upp psyket positivt strax innan jag ska prestera – därför gör jag bäst ifrån mig om jag har fått värma upp med stärkande musik.

Jag blir lätt förkyld och får därför absolut inte tumma på några av rutinerna kring uppvärmningen, kläderna före/efter passen och loppen, återhämtningen mm.

Min kropp är sådan som mår bra och blir starkare av återhämtningsdagar.

Min uthållighet och min rygg (!) mår bra av många cyklade mil. Distans är därför ingenting jag vill eller kan vara utan.

Ytan och detaljerna är viktiga för mig. Jag både trivs och cyklar bättre om jag vet att både jag och cykeln är top notch looking.

Gravid och studsig uppe på Hedesunda-åsen

Mitt hjärta dansar mest om jag får cykla i vackra omgivningar. Därför måste jag varva ”torra” teknik- och fartpass med rena njutningsturer för balansen.

Ja hörni. Mer kan förstås sägas men vi nöjer oss här.

Tänk på att detta är mina personliga ”mjukare” iakttagelser. Jag kan varmt rekommendera att göra ett konditionstest på något proffsigt ställe (googla ”konditionstest” eller ”cykeltest”) för torrare sanningar. Och nej – man behöver inte vara proffs eller ens vilja tävla för att göra ett sådant test – berättar man om sina ambitioner för testledaren så anpassar hen diskussionen och tipsen därefter. Helt klart värt för alla som vill utvecklas och få lite handfasta träningstid.

Var är du för ett slags cyklist? Berätta så blir jag glad.

Nu – kaffe och en bit choklad!

Hej cykelvänner! Tisdagssnack här.

Fast först – tack för responsen på gårdagens inlägg hörni. Jag känner mig modig. Grunden är lagd, byggnationen är igång. Tids nog är huset uppe med solvarma, skinande väggar, huset som vakar tryggt och godmodigt ut över dalen. Där kommer vi att sitta med nycyklade ben och dricka vårt te och må vi.

Status nu:

Ligger nu och vilar en kortis under tiden Miraklet (som lillebror kallar Ivar) snusar i sin sängsis.

Filar på detta inlägget och på Cykelkattens CV som snart kommer upp på bloggen – ett steg i min modighet är att våga stå upp för och ta skäligt betalt för när jag i mina olika roller bidrar med mina kunskaper, idéer och erfarenheter till ett färggladare, sjysstare och roligare Cykelsverige.

Status innan:

Vi har varit ute på en rejäl repa – först en livsstilsintervju och fotografering med en tidning. Vi pratade mitt paradämne #cykelkärlek och jag avslöjade lite framtidsplaner. Lovar att berätta när storyn är ute. Sedan körde vi en sjysst promenix ute i blåsten. Alltså vädret just nu kan inte bestämma sig. Är det vinter? Är det vår? Rått och jävligt är det i alla fall, brr.

Multisportvagnen:

Igår byggde jag och Ivar – japp just så, klart Miraklet hjälpte till att hålla verktygen åt morsan – till slut ihop charioten (vart aldrig av i helgen, för skoj med lillebrorbesöket och annat). Är mycket pepp på en första repa med den imorgon. Kommer att bli svårt att hålla mig i skinnet och inte ”förspringa” mig så jag får ont någonstans. Men så. Spännande! Så fort det blir barmark så kommer jag att cykla med vagnen.

Mountainbiken:

Which brings me to the subject – cykel. Stenströms ringde. Ikväll ska vi äntligen hämta hem min rosa skönhet – min specialmoddade Trek Procaliber 6. Är det inte för brutalt halt i helgen så tänker jag provskitaner den på bästa katjamanér redan på lördag. Oavsett så lovar jag en otäckt snygg fotosession med den.

CYKLISTPODDEN:

Which brings me to tisdagssnacket’s last subject: i veckan är det poddags igen! Denna gången med en mycket härlig gäst som kommer att prata MTB, kombot cykel + föräldraskap med mera roligt och viktigt. Ser ni förresten att det går att lyssna på CYKLISTPODDEN direkt i webbläsaren här inne i bloggen? Ba att klicka på play.

Så. Strax vaknar Miraklet upp, bäst jag avslutar. Puss på er!

Hej.

En av de vanligaste frågorna jag fick som gravid var Vad tänker du hitta på under mammaledigheten?

Frågan förbryllade mig. Vadå hitta på? Är inte typ sova äta försöka göra en människa av nyfödingen och cykla när tiden finns det man gör när man är föräldraledig? Är inte det ett heltidsjobb i sig?

Sedan fick jag det förklarat för mig. Det är tydligen en vedertagen grej att man som modern och ”stark” kvinna gärna förverkligar sig själv just när man är mammaledig. Nu anser jag inte att jag är en alltför ”stark” (en drulleterm btw, som vore kvinnor i grunden svaga?) kvinna men till slut så fattade jag grejen – mina vänner och bekanta förväntade sig nästan att en som jag skulle använda mammaledigheten till att nå helt nya behovstrappehöjder. Jag är ju annars känd som en som gärna jobbar tolvtimmarsdagar med komplexa projekt och kör elitcykelsatsning, föreningsengagemang och så cyklig frilans på det. Samtidigt som jag har alltid haft tid för familjen och vännerna.

Och så gjorde jag mina gulliga vänner besvikna genom att göra precis tvärtom. Trycka mjukt på bromshandtagen och låta cykeln fortsätta i lugnare fart ett tag framöver.

Jag bestämde mig för att ta min mammaledighet på allvar. Att helhjärtat ägna mig åt barnaskötsel – om än på ett äventyrligt Katja-vis. Att våga vara i det goda. Att inse hur jävla illa det har varit och att träna på att inte återvända dit. Och att försöka skrapa ihop resterna av det sönderrivna katjahuset och bygga upp ett nytt och tryggare slott där jag faktiskt törs vistas och le utan att ta till allehanda flyktmedel för att slippa känna oro. Det är en rätt så vardaglig – och tyvärr, även varnattlig – process som går ut på att bearbeta, läka och lära sig av. Och på att tillåta sig själv att acceptera att man behöver en periods mental vila. I den biten ingår att tacka nej.

Så jag har valt att tacka nej – till stort, mindre stort, privat och offentligt.

Tacka nej till sådant som jag tackat ja och mått dåligt av hela mitt liv, något tyvärr för privat för att berätta här (offentlighetens baksida). Tacka nej till att i förväg boka några som helst resor utomlands eller långt utomsocknes hemma i Sverige. Tacka nej till mina normalt sett höga träningskrav på mig själv. Tacka nej till att skaffa elitlicens för 2018. Tacka nej till medverkande i Svenska Cykelmässan. Tacka nej till något större cykelföreningsengagemang (även om jag förstås tänker göra ett gäng träningsledar- och flaggvaktpass för kul). Tacka nej till bloggrelaterade strösamarbeten. Tacka nej till att sända CYKLISTPODDEN regelbundet utan enbart när det känns bra. Tacka nej till powerwoman-ish utbildningen jag blivit antagen till. Tacka nej till “bostadskarriären” och faktiskt flytta till en renoveringsfri hyreslägenhet – mer om det i ett eget inlägg. Tacka dagligen nej till en massa småsaker och småmåsten som växer sig och blir stora monster när man egentligen inte riktigt orkar eller vill. Etc etc etc.

Nej.

I början var det läskigt. Att tacka nej alltså. Att trotsa omgivningens påverkan och underliggande förväntningar på hur Katja / Cykelkatten borde göra, träna och jobba.

Men jag vore väl inte jag om jag inte överraskade – och inte minst mig själv? The shit har faktiskt hit the fan lite för många gånger under de senaste åren. Och om en period av nejsägande är det som krävs för att må bättre och bli en bättre person i längden så rycker jag på axlarna och säger gladeligen nej.

Nu ska jag och Ivar montera ihop tuktuk-Thulen till bästa bergochdalebit (på repeat!) Som läsare behöver ni med andra ord inte vara oroliga – Katja tänker cykel även när andra har gått och lagt sig. Hah. Puss!

English: I’m learning to say no. 

Fredag riders!

Jag har plågat mig igenom en tröskelintervallsession (tröskel = tråkträning, speciellt inomhus men fett nödvändigt och ständigt något jag behöver förbättra)

Min sötsura son hade ännu en gång fått stå ut med ett svetto till mor och hämnades genom att dra mig i håret – rätt åt ma

Resten av dagen ska vi göra lite blandade saker som till exempel laga god mat till ikväll då vi får hit en mycket speciell person <333, ge cyklistryggen vad den tål med ett gäng övningar, hänga på BVC och självklart – unboxxxa och sätta ihop vår nya aeromultisportvagn.

Men först – en banan och en kopp kaffe tack. Glad fredag på er!

Tja! Hur mår ni?

En helslut mammaartist här. Ivar är i en fas då han kräver uppmärksamhet typ hela tiden. Bökar med maten och är precis hur mottaglig som helst för alla intrycken. De senaste dagars blogginläggen är författade i (på?) kollektiva trafikmedel och på gående fot under promenaderna. Yes, det är pokémonjägarna och Cykelkatten (fast om någon undrar så är jag mer en ingresstjej).

Igår hade min sötebrödis mycket att titta på. Jag lärde mig nämligen att rikta cykelhjul. Hade ju för länge sedan bestämt mig för att bli ett klokare jag under mammaledigheten och vad passar då bättre om inte att ta itu med vissa gamla kunskapsluckor som oförmågan att rikta mina egna hjul?

Fast egentligen var det AK:s idé från början. Han hade påpekat lite milt att det vore bra om jag kanske kunde lära mig under hans instruktioner. Point taken, så fick det bli.

Så igår kom AK över med hjulriktningsstället och verktygen. Efter lite småskamsen rengöring med babywipes var det skeva hårt ansatta crossbakhjulet redo att langas upp i stället.

Skevheten estimerades med hjälp av stället. Ekerdimensionen och spänningen mättes och kollades mot tabellen som visade hur spänningen borde vara. Sedan var det dags att börja skruva på ekrarna och ömsom dra åt, ömsom släppa på spänningen. Nippeljävlarna satt bra hårt så där fick man faktiskt hålla emot med tången.

Det hela tog ett tag. AK som hade gjort det hundra gånger hade förstås bra känsla för finliret medan en annan fick mest ställa frågor och få in logiken i vilken eker som behövde dras åt/släppas på.

Till slut blev hjulet finfint och rakare än vad det ”måste” vara till och med. Det hade tagit sin lilla tid men så är det – att rikta hjul är ett något tidskrävande precisionsarbete. Efter denna första gången kan jag förstås absolut inte påstå att jag nu kan börja rikta folks hjul till höger och vänster. Det kommer att kräva ett gäng försök innan jag kan säga att jag kan det ordentligt. Men nu vet jag hur man gör och vem vet, kanske blir det till att investera i ett eget hjulriktningsställ och en egen tensiometer när det väl finns plats och tid till att pyssla om mina egna hjul. Tills vidare får jag låna grejerna och fortsätta träna. Vill ni också lära er? Fråga en vän som kan eller läs här kanske? Bra guide tycker jag.

Tack AK! Och ni andra kan väl lyssna om mitt något speciella förhållande till cykelmek i det senaste avsnittet av CYKLISTPODDEN. Puss!