I Stockholm bor min lillebror, mamma och pappa. I Stockholm bor mina vänner, min brors klasskompisar, mina bekanta, kollegor, hemlösa som jag någon gång bjudit på en cigg och som bjussat mig och mina polare tillbaka på en och en annan historia under våra oändliga kvällar som lösdrivande ungdom på stan, mina cykelkamrater. Alla de som inte är mina men som är lika värdefulla för någon annan bor också i Stockholm. Tänk att Stockholm har öppnat sitt till synes kyliga men innerst inne varma hjärta för någon som har missbrukat gästvänligheten, som har satt sig i en lastbil och som har kört ner levande människor så vissa av de inte lever längre. Det är en sorgens fredag. För bara några dagar sedan skedde terrorattacken som kostade många oskyldiga liv i min gamla hemstad St Petersburg. Idag, just nu, pågår attacken mot min andra hemstad Stockholm.
Jag har pratat med mina nära. De är hemma nu. Det gör mig lugnare, men tar förstås inte bort sorghinnan från hjärtat. Stockholm – jag lider med dig. Jag hoppas också att alla ni mina cykelvänner med anknytning till Stockholm är i säkerhet och mår så bra som det går i en situation som detta. Skit i alla meningslösa uppmaningar att inte spekulera hit och undra dit. Spekulera. Prata med varandra. Ring. Undra. Gråt. Hata. Älska. Känn. Men ge inte vika. Känn ingen rädsla. Det som sker är tyvärr varken nytt eller oväntat men får för den delen inte bli normalt.
Någonsin.
Och ni unga och friska – ge blod om ni kan. Ba gör’t, helt ofarligt men räddar andras liv.
💔
