Dag: 21 september 2015

Något överklädd. Ibland lär jag ju mig aldrig.
Som en glad konservburkskorv, ungefär!
Det misstaget gjorde jag inte om dan efter…
(pix: Johan Mr Helgmys)

Hej kära folksis. Tänk om man hade dubbelhelg varje gång – en helg för att tävla och en helg för att återhämta sig? De snackar om hur tufft det är att vara proffscyklist men fan, de rackarna behöver inte cykla och sen sköta det dära jobbet och alltet övrigt heller. Har inte ni ibland tänkt tanken tänk va bra jag hade varit om jag inte behövde jobba och ha familj och det där andra också? (och sen kommer det alltid nån politiskt korrekt typ och säger nåt i stil med att det gäller att prioritera bla bla och förstör dagdrömmeriet men men). Men äsch. Jag älskar både mitt jobb, mitt “andra” och cyklingen. Livet blir ju liksom lite som… triathlon? Fast aldrig ärmlöst förstås.

På tal om ärmlöst – vilket makalöst fint cykelväder vi i Västmanland välsignades med i helgen! Det var som om hösten bad om ursäkt för monsunsommaren som varit. I helgen körde jag två race – ett inofficiellt alltså årets första Helgmyset – och så ett officiellt alltså årets sista landsvägstävling Anundsloppet. Båda var skoj även om Helgmyset tog priset för skojigast och fräschast ben så klart.

Eftersom jag som vanligt höll på att komma sent till mötestiden klockan kvart i elva fick jag en rätt så bra uppvärmning hemifrån till Gropen. Trodde jag. Alltså ni vet ju hur crossen är. Man går från mysläget till maxläget på nolltid. I början tänkte jag spara mig lite till Anundsloppet på söndag men fattade rätt så snabbt beslutet att fuck it, kommer ändå ha sega ben eftersom det inte går att ta det helt lugnt i Gropen i alla fall, så lika bra att köra på utan nåt dåligt samvete. Enda momentet var springbacken. Jag vet hur mina ben blir efter löpning så jag sprang inte uppför en enda gång utan cyklade så högt upp jag kunde (gick bra denna gången, var rätt så packat ändå) och gick sedan med cykeln på axeln. Jag tror jag tjänade på denna lilla återhållsamhet igår som inte stumnade helt direkt vid starten ungefär.

Helgmysets dragning hade ändrats något av banbossarna Tony och Johan. Ett gäng ännu krångligare kurvor, kommer att bli ett något försaktande moment i skarpt raceläge känner jag. Men det fixar vi förstås med lite träning. Värre är ändå det där hoppa-på-momentet som jag verkligen inte får till. Jag tror det handlar om att övervinna rädslan att slå sig som faaan i underlivet och bara köra. Jag minns jag läste i nån crossbok att teknikträningen – speciellt just dessa hoppa av- och på-moment – är viktigare än den allmänna fysträningen för de kvinnliga crossarna. Jag är benägen åt att hålla med, ibland ser jag att även vissa proffs har problem med dessa moment. Vad det beror på kan man spekulera i jag tror att en förklaring är att vi tjejerna sedan barndomen förpassats till “damcyklarna med lågt insteg” medan killarna kört på hojarna med horisontella överrör som nästan inbjudit till att träna av- och påhopp. Oavsett anledningen så är det väl bara att träna, mer kan man inte göra för att lära sig nånting eller hur? I början var jag livrädd att ens hopp av. Nu tänker jag knappt på det utan det sker naturligt. Helt enkelt för jag gett mig fan på att lära mig det.

Okej, vi kör vidare. Banan var snabbkörd denna gången eftersom det var så fuktigt i sanden. Vi raceade på och jag och Valle, som egentligen är starkare än mig men som lyckades vurpa ett antal gånger, utkämpade en rolig kamp vilket kryddade det hela. Det är alltid roligare att köra om man har nån att tampas mot! Med ett och ett halvt varv tog dock Valle övertaget efter att jag hade fastnat i ett köra-om-en-tall-genom-sanddynan-parti och vann mot mig med ett bra gäng hundra meter. Nåväl, det var mer än välförtjänt (ty sista varvet ramlade jag dessutom i detta samma tallparti). Överlag är jag nöjd med körningen. Förutom de “obligatoriska” löphindren satte jag ner foten en enda gång under hela körningen – och det var alltså i det dära tallpartiet. Resultaten får ni veta om ni går med i våran crossgrupp på Facebook *utsträckttungemoji*

Återhämtade mig med alkoholfri ale och hamburgare ute i det fria, satans gott.

Anundsloppet kommer i eftermiddagens inlägg så får ni nåt att se fram emot.

Körde ni nåt skoj ihelgen? Puss!

Försöker lifta på nån gubbs

Försöker lifta på Jenny

Silvertejpen glänser i solen

Är som vanligt blyg och snabb ner från podiet
(Pix: AK)

Så här är eftermiddagsbloggen som handlar om söndagens race!

På söndag körde jag Anundsloppet. Min första landsvägstävling på hemmaplan också (förutom nåt klubb-GP hit och dit). Jag började dock med att stå funkis tillsammans med Grannen och Valle, på vårt klassiska ställe Nicktuna-korset. Morgonsolen sken, vi drack te och åt nybakta statoilkanelbullar, helreko morgon alltså. Jag var förstås något nervös inför tävlingen men står man funkis så går tiden fort så man har inte mycket tid att vara nervös under. Efter en klassisk katjamanöver med chipet då jag lyckades vira kattstryparen runt både framgaffeln och ena ekern ehm hursom det löstes med sax och en ny kattstrypare, efter lite krångel med framhjulsventilen så vinkade jag hejdå till Grannen och Valle och körde en helt ok uppvärmning mot starten. Starthänget var väl som vanligt – smått uppslupet, rått och kissnödigt. Mitt ena skospänne lossnade bara några minuter före starten så jag fick silvertejpa fast det. Annars – inga konstigheter.

Själva loppet. Den här gången tävlade jag i D30 så vi D30, D40 och D50 körde gemensam, tyvärr rätt så liten klunga på sju pers. Ogillar egentligen småklungor, men vad kan vi göra liksom så länge så få damer ställer upp och tävlar (känn ingen press alls starka motionärer…)? Efter ett gäng rätt så lugna varv (vi skulle köra fjorton varv totalt) med några uppvärmningsryck av Super-Jenny och Über-Cissi kom rycken igång på allvar och klungan delades itu. Jag fegade ur. Ville egentligen gå med men blev rädd att jag skulle bli “avhängd” (big deal nu i efterhand, hade ju förstås blivit det för inte lika stark som Jenny, Cissi & Co. där framme men fått lite gratiskjuts först och lucka till dem bakom och kanske kört hem nån vettig placering). Jag, Eva och den andra D50-damen gjorde några halvhjärtade försök att komma ikapp utbrytarna men räckte inte till den här gången.

Nåväl, första och andraplatsen var torsk för min del så jag bestämde mig för att göra mitt bästa och kanske ihop med Eva som fortfarande hade chans till en andraplats. Märk väl att Eva körde elitklungan på förra Anundsloppet så det är liksom en ära att “köra för henne”. Eva är en väldigt stark och smart åkare. Bara att lära sig av henne. Jag hade förstås en förhoppning om att göra ett bra avslut för min egen del med. Jag och Eva gjorde några ryckförsök i hopp om att hänga av D50-motståndaren men hon var skitstark och hängde kvar. Jag gjorde mitt bästa i spurtbacken (spurtslakmotan är kanske en bättre term men några grader lutar det ju allt) och höll motorn igång rätt fint inför sista varvet. Då blev det lite fel för min av-och på-kropp. Jag och Eva lät D50-motståndaren dra hela varvet och hon var inte dum hon så hon tog det jääävligt lugnt. Vilket blev förödande för min puls och således, mina ben. Jag stelnade till, pulsen var nere i 140 bpm och så pang. Från att vara fräschast i backen blev jag stummast i backen. Jag drog upp tempot, Eva körde om mig, bra, jag blockade D50 bakom mig så att Eva skulle få spurta i lugn och ro och yes, hon skulle ta den och jag hoppas komma tvåa men benen är helstumma så jag låter D50 gå om mig lite halvlugnt och sno platsen. Eller sno och sno, förtjäna är ett bättre ord.

Blev förstås småsur på mig själv men ändå lite glad, tyckte det varit kul att köra taktiskt ihop med nån annan, speciellt en klubbkompis. Det finns förstås ett gäng skulle gjort på annat sätt-moment… men fan det är lätt att vara efterklok eller hur? Med tanke på att det är årets andra (!) linjetävling för min del så får jag säga – jag gjorde det jag kunde, benen gjorde det de kunde (med Helgmyset i bagaget) och dem jag raceade mot och med var superstarka och coola. Så tack för en rolig tävling, den kommer jag att köra om och göra det snabbare och smartare för varje gång, är mitt löfte till mig själv.

Men nu säger jag hejdå till linjecykelkörningen för den här säsongen. Det kan bli ett sista nöjespass eller liknande, men mitt fulla fokus tillhör nu cykelcrossen och förstås, Crosscupen. Glöm inte att anmäla er till de första deltävlingarna i Göteborg i helgen – rutinerad som ny för det finns klasser för alla.

Puss och tack alla som hejade på mig, även när min energigel sprack i fickan så hela jag var kladdig och klibbig och lät konstigt om ramen. Haha.