Typiskt handbyggda
piratskepp att kaxigt torna upp sig
när en ska svalka sig efter att ha provkört
de nya hjulen i trettiogradigt värme
(som jag gjorde igår kväll)
Jag har säkert skrivit om det förut (minnet är ju inte som förr nu när jag närmar mig trettio vintrar) men fanken vad jag lider utav värmen. Jag har gjort det hela mitt liv och nej, jag blir alltid lika förvånad och nej, det spelar ingen roll hur mycket jag väger, det är lika jävligt oavsett kroppshyddans tyngd.
Det är ensamt att vara en värmeskeptiker kan jag lova er. Av någon anledning förväntas man bli uppspelt som ett skolplanschbarn på julafton när det vankas grader som får till och med klimatförnekaren som jag att undra om jorden verkligen är på väg åt rätt håll eller om växthusgaserna sakta men säkert håller på att kväva livet ur oss små jordiska.
Som värmeskeptiker får man oftast en stor portion argument emot sig. Gnäll aldrig på att det är varmt – minns du inte allt regn och all kyla (jorå, och jag saknar den svala friska luften) – tänk på vintern nästa gång det blir varmt (tänker… blir av nån anledningen inte lättare) – men njuuut då (vad tror du jag försöker här?) – äsch man vänjer sig (njae, möjligen nere vid Medelhavet efter tre-fyra dagars värme med sval höghöjdträning som daglig belöning) – ba att dricka och köra (skål och håll käften) – gå hem och lägg dig ditt störande element etc.
Men vad tror de som käckt kommer med sina hurtiga kommentarer och nästan ger en dåligt samvete för att man inte gillar nåt så grundläggande härligt som värme, den sällsynta sommargåvan till oss häruppe i Norden? Tror de att jag verkligen vill ogilla värme? Tror de inte jag försöker vänja mig? Tränar på att vänja mig? Dricker vatten, kör in benen i iskalla bad så fort chansen ges, tränar tidigt/sent och andra åtgärder? Att vara ett värmeoffer är inget coolt hipsterstatement. Det är ett (stigmatiserat) tillstånd av fysiskt och mentalt lidande.
Så vad gör jag åt saken då? Här kommer ett gäng grejer som funkar för mig:
* försöker vänja mig kropp vid värmeträningen successivt. Dvs. inga femtonmilarundor i stekhet sol de första dagarna. Man slår bara knut på sig själv annars.
* badar kallt så ofta jag kan och hinner. I framtiden tänker jag bo nära ett vattendrag, vilket spelar ingen roll bara jag kan bada där så ofta jag behagar
* missbrukar vätskeersättning – före träningen, under träningen, efter träningen
* när ledig, pallar mig upp så tidigt jag kan för att i alla fall starta i svalkan (jämför med regncykling, man vill oftast starta torr, här är det tvärtom typ)
* tränar helst uppe i bergen (för att det blir svalare ju högre upp man kommer) utomlands och i de skuggigare partierna här hemma
* kletar in en masse aloesalva och annat svalkande i benskinnet
* häller kallt vatten på skallen, sån skön känsla när det blir svalt om huvudet
* väcker anstöt/åtrå genom att öppna tröjan helt och hållet för att släppa in så mycket luft som möjligt
* har realistiska förväntningar på min cykling. Jag kan fysiskt inte prestera lika bra när det är hett som när det är svalt, bara att gilla läget och träna så gott jag kan ändå.
Nu står jag inför en utmaning – en tredagarstävling (Masters-SM nere i Sunne) i superhett väder (lovas uppåt 30 grader imorgon!). Jag är förstås lite besviken på vädergudarna – min styrka har alltid varit att vara stark i de jäkligaste regn- och köldförhållanden. De flesta av de seniga superdamerna jag kommer att tävla mot kommer säkert att prisa vädret. Men jag tänker så – nu vet jag att det kommer att vara varmt och då gäller det att vara välförberedd och starta uppvärmd i benen och sval i sinnet. Det kommer nog att gå finfint, om inte annat så blir det ett sjuhelsikes fint träningspass inför de kommande utmaningarna. Heja mig!
Hurdana är ni? Tillhör ni den lyckliga skaran människor som fungerar i värmen eller är ni som jag? Hur hanterar ni värmen?
